kottekort

...vem kan det va'?

Jo, Kotte fyller år idag! Hipp hipp, hurra hurra!

19 år... Inte så mycket till födelsedag egentligen: första gången i mitt liv då jag inte väcks med sång på min födelsedag. Föräldrarna har flytt på semester till Kreta, och bröderna har skola. Men mormor tittade förbi med tårta och pengar som present :)
De pengarna skall delvis sparas, och delvis spenderas på målarduk.

---

Nu ska jag ner på stan och se om min mobil går att rädda på något smärtfritt sätt. Den förnekar alltså att den besitter en kamera, och att det finns ett galleri. Den är också allmänt seg. Jag försökte göra en säkerhetskopiering av alla filer, från datorn till mobilen... Men det var dumt gjort. Filerna var senast sparade i typ juni eller nåt, så allt jag lagt in på mobilen efter det är borta för alltid. Alla sms jag fått; raderade. Alla nya kontakter: raderade. Lyckligtvis har jag lyckats samla ihop alla igen, men sms:en är ett minne blott.

Man kan lugnt påstå att McDonald's är en arbetsplats som inte är anpassad för någon under 160 cm.

Det märker jag med de flesta uppgifter jag ska utföra. Till och med att bara stå och göra hamburgare har sina problem...
Första problemet är att plocka ner Bic Mac-bröd: dessa finns placerade ovanför stationen, och jag kan nå dem... för det mesta. Men så fort de börjar ta slut i framkant måste jag försöka få ner dem längst bak. Då måste jag upp på tå, och slita och kränga i plasten för att få dem närmre. Det är ganska besvärligt när man har bråttom, och tvingas upprepa samma procedur om och om igen.
Sedan är det Bic Mac-rosten. Den är uppdelad i tre "våningar", en för varje bröd. Den översta sitter långt upp, och långt bak när den är uppfälld, och jag kan omöjligen nå bröden där utan att fälla ner den.
"Det är lättare att få ut dem rakt och enkelt om du låter den vara uppfälld" säger någon, och skjutsar in brödskyffeln och tar ur kronorna(toppen av Bic Mac-bröden).
"Det är det säkert, om man har långa armar" svarar jag... fast kanske inte högt.

Sedan är det pommes frites-maskinen, som jag redan nämnt. Jag kan aldrig se exakt hur mycket som finns kvar i den, för jag kan knappt se över kanten ens om jag står på tå. Ofta är det min arbetsledare som poängterar att den måste fyllas på, när hon råkar passera.
Då måste man galoppera ut i frysen och hämta en låda pommes. Det är inte så svårt, faktiskt... Värre är det om man fått i uppgift att hämta något annat från kylen eller frysen, då det mesta annat gärna står på översta hyllan. Jag har ingen chans att ens snudda vid den hyllan om jag så hoppar jämfota. Då får man springa tillbaka, och vänta på att någon som är längre har tid att hjälpa en. De lyckas på två sekunder, och där står jag och känner mig urfånig.

I lördags visade min arbetsledare hur man fyller på med papper i behållarna bredvid handfatet på toaletten. No surprise; de sitter skyhögt upp.
"Fast du kanske inte når upp till dem... Jaja, isåfall får du hämta Jasmine så hjälper hon dig" säger arbetsledaren. Kul att behöva springa och hämta hjälp stup i kvarten.
Så behövde toalettpappret bytas på herrtoaletten... inga problem, den sitter lågt ner!
Men det gör inte papprullarna, där de ligger ute i torrlagret. Självklart uppe på översta hyllan. Där fanns ett par konstiga stegar, men de utstrålade "Rör och du dör!", eller snarare "försöker du ens fälla upp mig kommer jag gå i två delar". Så jag fick vandra ut i köket, där det var fullständig panik. Det tog flera minuter innan jag vågade fråga någon om hjälp, så var det löst fem sekunder senare.

Strax därefter bad arbetsledaren mig att fylla på med is. Det har jag aldrig gjort innan, väldigt spännade... Ismaskinen är stor och kall, med märket "Mile High" som får mig att flina varje gång jag ser det. Jag stod och skopade upp is ur den, och hällde det i den blå plastbehållaren som man sedan tömmer ute under läskautomaten vid kassan. När det väl var gjort kommer min arbetsledare och klappar mig på huvudet!
Vad ska den gesten betyda? På huvudet, av alla ställen? Inte en uppskattande klapp på axeln, utan en klapp på huvudet och ett "Duktigt jobbat, tjejen".
Visst för att mina vänner sagt att jag påminner om en hund, men jag skulle vara gladare med högre lön :P

Jag drömde inte om Johan, tack och lov. Han har annars hemsökt mina drömmar, på dåligt vis, de senaste veckorna. Vilket är skrämmande, eftersom jag inte haft så återkommande drömmar sedan... ja.
Men jag har en teori till varför han fått en sån roll i mitt undermedvetna! Delvis beror det på "Zorak Wallendvärg", som är en högst otrevlig figur, och jag är säker på att mitt kära undermedvetna gärna kopplar honom till Johan. Sen så utför Johan ett "svärdsslukar-trick", fast det går ut på att han sväljer en avlång ballong *rysa* Min hjärna kopplar säkert samman den ångesten med kära Johan.
Oh! Och dessutom! Hitills har jag alltid träffat TRiX-arna för sig, liksom... Utan en sjuk mängd människor som rör sig omkring... Då framstår dom som jättar för lilla mig, det har faktiskt varit riktigt obehagligt... Men Johan såg betydligt mindre ut när han rörde sig bland hundratals andra, och dansade, under Räfvarnas Afton ^^

---

Så vad drömde jag om inatt? Jo, jag drömde om ballonger. Måste bero på Räfven-kvällen, och för att det smällde någon igår på McDonald's... Får ångest vid bara tanken, jag kan höra smällen... Känner mig patetisk.

---

Globophobia heter det på engelska. "Fear of balloons", som är sjukt mycket vanligare än man kan tro. Känner mig inte så mycket mindre patetisk för det... Nej, patetisk är för starkt. Fånig är ett bättre ord.
Men jag känner ångesten komma krypande så fort jag ser en... Jag kan vistas i samma rum som dem, om de sitter orörda uppe i taket eller dylikt. Men ligger de på golvet är det fullständig panik! Vad fan ska ballonger vara bra för? Varför ska ungar leka med dem?! De är ju så förbannat våldsamma med dem, att det är en gåta varför de inte spricker snabbare än vad de gör. Men visst spricker dem, och ungen börjar gråta. Jävla kul.

Jag ska säga er ett par visdomsord: Jobba aldrig, aldrig någonsin, på McDonald's när du har feber.
Jag anar att ni redan förstått att jag fått lära mig detta den hårda vägen...

Inatt kom jag alltså hem vid typ 5 på morgonen. Inge sova. Jag låg och frös, och gick till slut upp och tog tempen... 38.5 grader. Oh yes -.- Då var planen att ringa McDonald's och sjukanmäla mig redan vid 8, så att de skulle ha tid att hitta någon ersättare. Men som den idiot jag är så lyckades jag somna, och vaknade 11 - två timmar innan jobbet börjar. Så jag blev så illa tvungen att ge mig iväg. Tog en alvedon, så att huvudvärken försvann och tempen gick ner, och hoppades att jag inte skulle göra hamburgare... ifall det nu visade sig att jag var sjuk, då är det dumt att hantera mat.
Kom till McDonald's, och såg att jag var placerad på station "Matsalen". Perfekt för att inte smitta ner maten, men mardrömmen för den som lider av sömnbrist och feber >_<

Det är ett högst varierande jobb, som kan vara mycket intressant när man faktiskt är frisk... Men på en dag då man helst vill ligga insvept i en filt så...

Jag har plockat bort brickor från borden, bytt alla soppåsar ett par gånger, sopat golvet, svabbat golven, torkat toaletterna, torkat speglarna, delat ut ballonger (ve och fasa!!), torkat borden, pressat sopor, tvättat moppar, fyllt på med is, hämtat varor ur stora kylen, fyllt på sugrör, servetter och salt, och diskat en sjuk mängd brickor.

Med barnen känns det som ett tacksamt jobb. De tittar nyfiket på, där man går och städar, som om man gjorde något superhäftigt och väldigt betydelsefullt.
En liten flicka utbrast högt "Titta där, hon torkar borden nu, mamma!"
Mamman mumlade bara tyst till svar, medan jag gick till bordet bakom dem. Den lilla flickan vände sig helt om, och tittade nyfiket på.
"Vad fint det blir!" tyckte hon... då kände jag mig önskad ^^

En annan femma är det med snorkigt folk. Det satt ett par i 40-årsåldern och åt. De hade plockat av allt från brickan, och ställt den på ett skåp intill. När jag kom för att ta den, höll mannen åt sig den:
"Vi plockar ihop på den sen" förklarade han.
Men fem minuter senare hade de gått, och lämnat efter sig både brickan, och allt sitt lösa skräp på bordet. Ska det vara så svårt att plocka undan?

Det är spännande när folk vill ha något från en också... Alltifrån haklappar, till bestick eller ballonger (ve och fasa!!). De ser aldrig ens namnbricka, så det låter mest:
"Ey, du!"
"Ey, tjejen!"
"Ursäkta mig?"
"Hallå där!"
Jag hörde till och med ett par "Lilla du"... det har jag inte hört på två-tre år ^^ Då var det ett par musikesteter som inte mindes namnet på mig, då blev det snabbt "Lilla du" :P

Angående mopp-tvättning... Man ska alltså kasta in smutsiga moppar i tvättmaskinen, såklart... men äckligare uppgift får man leta efter... Förstår ni vad jag menar, om jag säger att de används till att torka upp flottet från golvet runt fritöserna? Mina händer kändes som om jag doppat dem i vaselin O_O

---

Vet ni vad jag gjorde när jag kom hem? Sjukanmälde mig för morgondagen... Tänker inte ta några risker, vem vet om febern hunnit gå bort till dess.

Jag har vid X antal tillfällen blivit kallad för pirat av helt främmande människor. Vad i he-?

Första gången det hände blev jag verkligen förvirrad... Jag var på ICA MAXI, nån vinterkväll, med skärmmössa, dunkappa, stor stickad halsduk... vinterklädd med andra ord. Bäst jag går där, passerar jag en unge på 4-5 år, som genast utbrister: "Titta där, pappa, en pirat!!"
Huh?
Pirat, vardå? Jag är en liten tjej på 155 cm i vinterkläder, hur stämmer det in på definitionen av en pirat?
Okay, jag erkänner, jag hade eye-liner som alltid... Men hur lyckas en 4-åring koppla mig samman med Jack Sparrow? O_o
Och varför är pirater numera synonymt med eye-liner? *suck*

Och nu hände det även igår, jag får börja hålla räkningen... X antal ungar, plus snubben från igår.
För att förtydliga: igår hade jag på mig en rosa-röd-randig skjorta med snörning, en knäppväst, en tjock stickad tröja, lång svart kjol, min skärmmössa... Bäst jag passerar en grupp killar säger någon av dem: "Oooh, en pirat!"

Visst, jag är smickrad, men jag kan för mitt liv inte förstå det O.o

Vilken jävla kväll alltså...

Räfvarnas Afton #2 gick av stapeln igår, och som väntat blev det helt fantastiskt. Visst, vissa saker kunde gått bättre, men varför uppmärksamma petitesser? Jo, för att petitesser är roligt ;P
Vi går igenom det dåliga först, så man kan fokusera på det bra sedan:

• Jag stod bredvid jobbiga människor på Lokes spelning. Jag vill älska mina medmänniskor, men när en katt-tjej står bredvid och viftar med sina tass-vantar, och en drinkpinne som håller på att sticka ut ögat på mig... och nån konstig snubbe med filmkamera som gapar och skriker åt Loke... då är det svårt att älska. Fast å andra sidan blev jag inte lidande så länge, och inte spelningen heller.
• Jag hann aldrig bjuda Johan eller Pelle på öl... Fast jag har å andra sidan pengar kvar då ;)
• Jag tappade mitt kort till garderoben, och var tvungen att stanna till nästan sist för att få hämta ut min jacka/tröja... Fast å andra sidan var det trevligt att dansa tills kvällen var över
• Inga spårvagnar eller bussar gick när jag väl kom därifrån. Fick promenera hem... Fast å andra sidan är promenader jävligt skönt
• Min mobil bestämde sig för att vara hemsk. Den blev plötsligt senil, och förnekade det faktum att den någonsin besuttit en kamera eller tagit bilder. Och batteriet dog. Such is life
• Det fanns ballonger precis överallt! Jävla, helvetes ballonger!!! De smällde, jag började gråta, och min konstiga ansiktsmålning blev kladdig.

Så för att nämna några saker som var fantastiska och underbara istället:

• Loke uppträdde, med Legionen, vilket aldrig kan gå fel.
• Johan och Pelle visade upp en kort - men härlig - eldshow, till ljudet av trummor... Vilken trumshow!!
• Jag dansade sönder fötterna, och hela min kropp under ett par timmar till både Räfven och någon DJ.
• Jag drack underbar rom
• Jag hade världens finaste kläder på mig
• Jag införskaffade världens snyggaste Räfven T-shirt
• Johan fick ta emot sin pirat-tavla, och han blev glad och överaskad!
• Johan och Pelle föreslog att jag kunde hålla utställning i samband med deras 11,5års-jubileeum. yes, yes, Yes, YES, YES!!! Jag hoppas att de andra TRiX-arna också är med på idén... Det skulle vara så roligt! ^_^

---

Det känns en aning konstigt att "känna" Loke. Jag gör ju inte det, egentligen, jag råkar bara tillhöra den skara människor som han kan namnet på av en eller annan anledning. Det blir en kram och en hälsning, sedan finns det liksom inget mer att säga eller göra, för vi känner inte varandra XD

Det förekom vissa kommunikationsproblem igår, kände jag, när det kom till att överlämna tavlan Oo
Jag: "Är ni kvar hela kvällen? Angående tavlan..."
Pelle: "Jadå, det behöver inte brådska"
Jag: "Bra, då kan vi ta det senare"
Pelle: "Fast du kanske inte vill släpa runt på den?"
Jag: "Det är inte så farligt..."
Pelle: "Du kanske kunde ställa undan den här bakom... fast någon kanske ser den och snor den" *nickar mot logerna*
Jag: "Det skulle jag kunna göra, den är ändå inslagen"
Pelle: "Bra!" *börjar gå mot logerna, jag följer tveksamt efter*
Jag: "Här har du, då" *räcker fram påsen*
Pelle: "Men ska du inte se när Johan öppnar den?"
Jag: "Va? Jo? Ska vi göra det nu?"
Johan, sticker ut huvudet från logen: "Vadå? Va?"
Pelle: "Häng med här"
Jag: "Så vi tar det nu? Vänta, Jennifer ska ju vara med!"

Fan vad jag älskar höst!

Inte jämt kanske, men just nu känns det alldeles utmärkt. Hade det regnat mer skulle det väl kännas värre... men nu gör det ju inte det, och då får man passa på att njuta!

Traska runt på promenader i höstkylan, med varma kläder och bra musik i öronen... eller trevligt sällskap.
Mysa in sig hemma, med en varm kopp té, bra musik... eller trevligt sällskap.

Men bäst av allt är ändå äpplena!! Gud, vad jag älskar äpplen! Det ligger inte mindre än fyra stycken här bredvid datorn. Jag skulle kunnat palla dem, men det är ju ytterst fånigt när så många snälla äppleträd-ägare ställer ut stora tunnor med dem till förbipasserande ^_^
Det är bara att plocka efter behag... Alla är inte så fina, men det kanske är ett tecken på att det är dags att baka äppelpaj?

---

Nu drar föräldrarna utomlands, till Kreta, och överger oss ungar. Särskilt överger de mig, som fyller år medan de är borta... Men vad gör det, jag kommer ju ändå fylla år ^^

---

TRiX hotar mig till döden i sin gästbok... Vet inte riktigt vad det tagit åt dem... Och hoppas att jag får svar snart, så jag kan komma över min ångest.

---

Tjolahopp!

I have failed. Miserably.
Okej, överdrift... Jag är helt enkelt inte nöjd med hälften av bakgrunden på tavlan jag nyss avslutat. Men det stör mig något enormt! Vill åtminstone känna mig lite nöjd, får försöka fokusera på Johan och Bobo som faktiskt blev bra -.-


Sedan känner jag ångest då och då, när jag får för mig att TRiX-arna kommer vara otrevliga mot mig. Vet inte varför sådan tankar faller över mig, men de gör det. Jag kan plötsligt bli så osäker ibland, bara tappa all självkänsla och tro att allt kommer gå åt helvete. Jag är ju medveten om det, förstår inte varför jag ska gå och drabbas av ångest då -.-

Men jag har det ändå förbaskat bra ändå! Visserligen ont om pengar, eftersom jag aldrig får några tider på McDonald's där jag ändå inte vill jobba... Dock är pengar överskattat ibland. Jag sitter här och avnjuter en kopp té, kallat KvällsRo, och hoppas på att herr Johan Holst skall dyka upp på fredag... och att de inte tröttnat på mitt tavelmåleri.

Jag älskar min karaktär i Masjävlar! Hon heter Majvor, i pjäsen, men Barbro i filmen (som jag nu äntligen har sett).
Hon är så söt, världens snällaste gamla dam. Hennes man begick självmord 10 år innan storyn utspelar sig... vilket fick mig att tänka på Mickis... men lilla Majvor skyr ämnet som pesten. Genom hela pjäsen är hon så söt och virrig; blir tårögd över de mest vardagliga ting, dansar polska alldeles ensam på scen, flänger hit och dit muntrandes "servetter" eller "kaffekoppar". Hon är mamma åt alla, bildligt talat... Hennes sätt att prata sen O_o
Replikerna inleds oftast med ett "Men men men men men men men men... Nämen... Näe...!" eller "Ja ja ja ja, jo, jo, jo, så är det"
Känns lite svårt att få just det att låta naturligt... och särskilt att försöka säga det på dalmål.

Hon når sitt klimax då hon mot slutet finner sin son, Jan-Olov, med ett hagelgevär redo att skjuta ihjäl sig. Jan-Olov säger sig vara svag, svagare än sin far som åtminstone hade modet att skjuta sig. Då minsann, då! Majvor klappar till Jan-Olov, och säger att han är minsan inte svag... sedan börjar hon kasta tavlor och porslin omkring sig, medan hon skriker och förbannar sin döde make. Över hans svaghet, och feghet, för att han aldrig talade med henne om sin depression. Hon svär och skriker, stampar sönder allt hon kastat, innan hon lugnar ner sig. Då andas hon ut, nöjd över sitt raseri, och kan lugnt gå hem med sin son.

Jag satt och övade mina repliker för en stund sen, särskilt att försöka få det att låta som dalmål... Där satt jag vid datorn och skrek i dödsångest: "DIN FEEEEGA! YNNKLIGA! MÄNNISKA!" (direkt ur manus), och andra hemskheter. Två våningar under mig stod min lillebror, alldeles likblek, och undrade vem jag skrek så i telefonen åt... Han kom smygade med frågan lite senare, och jag förklarade att det var pjäsen. Han sa att det lät äkta... Jag har lyckats ^^

Puss på dig, Majvor, din lilla krutkärring!

Sötaste, älskade, lilla Bambam. Du är den enda katt jag älskat ohämmat, jag föredrar hundar annars... Men du har lärt mig att katter också är trevliga. Vad jag önskar du vore min, bara min, min egen.

Jag vet att du vill in älskling, för det är kallt, men jag får inte... Då får lillebror allergisk reaktion. Jag skulle vilja ta in dig varje gång du är utelåst.

Du är en enda stor fluffboll om vintern! Mer päls än katt! Jag vill alltid ha dig på axlarna, där verkar du trivas :P

Gör slut på mitt lidande med ett nackskott, någon?

Ach och ve, det borde vara förbjudet att ha så ont. Och ändå har jag känt mycket värre smärtor, den här råkar bara vara extremt ihärdig...

• Först och främst är det blåsor i munnen. Troligen afteblåsor, som typ 20% av befolkningen får av okänd anledning. Vill inte äta, det gör så ont, men jag är så hungrig... Det gör ont bara jag sitter still, mycket oförskämt vill jag påstå.
• Sedan är det mensvärk... känns något bättre, eftersom jag vet att den kommer gå över. Det är bara att halsa alvedon, värma min vete-kudde-katt att lägga om magen, och sörpla te för att känna sig bekväm
• Och så knäet, inte att förglömma. Det gör sig påmint då och då: "Haha! Hade du glömt mig? Hur kan du göra det! Visst var det över ett år sen, men det tar väl inte jag hänsyn till!"

Häromdagen mysade jag till det ordentligt. Jag passade på att gå på bio, medan alla andra gör vettigare saker, och har nu sett Wall-E. Underbart, söt film!
Därefter begav jag mig ut på stan, för att shoppa te-saker. Med andra ord: en tekopp, lila sådan med rosor på. Roibos-te med rabarber&grädde smak, ett te med äpple&kanel, och en liten teklämma... Så nu avnjuter jag mitt te på kungligt vis ^_^

Igår gjorde jag ett besök hos Jennifer, som nyss flyttat ihop med sin Rasmus. Vi delade bilder och historier över varsin kopp te, och vad kan vara bättre i höstmörkret?

Ikväll kommer jag ha Alexandra på besök. Vi skall se på film, film, film, för mitt rum består mest av det :P
Sen skall jag visa foton och annat från sommaren, också ^_^

---

I skrivande stund håller jag på och mäter och fixar med ytterligare tavlor. Får se vad det blir av dem... om Trixarna vill ta emot fler, eller om jag säljer dessa, eller skänker bort... det återstår att se.

Vi var väl ett tusental som samlades för att demonstrera mot FRA, och allt gick skapligt. Vi gick från Gustaf Adolfs torg, upp mot Götaplatsen, där tal skulle hållas. Tyvärr fanns inte ett enda borgerligt parti representerat... det gör inte mig något, jag kallar mig själv miljöpartist, men det hade varit trevligt att se dem stå emot; vilket så många av dem gör.



På vår vandring uppåt fick jag syn på en samling svartklädda, hårda typer som ställt sig i ett led framför Konstmuséet, och som blickade ner över Götaplatsen där vi alla samlades. De hade svarta flaggor, och såg inte ut att delta i demonstrationen. De utstrålade liksom "nazism", vilket låter väldigt fördomsfullt... men de såg så militanta ut, bestämda. Med benen brett isär, med mörka jackor/tröjor och jeans. De höll en banderoll, det stod något i stil med "Frihet är slaveri. 1984 - IDAG - FRA" sedan något om Nationalistisk blablabla. Polisen rörde sig omkring dem och höll uppsikt.

Under själva talen stod de stumma, applåderade aldrig, visade inget engagemang, men tog en hel massa foton och filmade oss. Ett par av dem drog sig undan och började täcka sina ansikten. Det gjorde flera av demonstranterna också - i vilket syfte har jag ingen aning om.

När det så var miljöpartistens tur att hålla tal gjorde sig det hårdföra ledet redo att gå. De ställde sig i ett tåg, och marscherade med sina svarta fanor bort därifrån, ledda av polisen. Då, brister halva demonstrationssamlingen ut i: "Inga nazister på våra gator!"

Så förbannat, jävla onödigt! Vi hade inte samlats där för att skrika åt nazisterna, vi stod där för att lyssna på talen... vi stod där för att vi inte accepterar FRA-lagen... Ge inte "nazisterna" den uppmärksamheten, att avbryta det vi samlats för. De var ju påväg därifrån, vad mer begär ni? Vi kan inte hålla nazisterna borta från våra gator, och det borde vi heller inte! Om vi tvingar ut dem, tvingar de att gömma sig, kommer deras åsikter aldrig bli bemötta. De kommer inte kunna bli ifrågasatta om de lever och planerar i det tysta. Jag menar inte att de har rätt, men de har rätt till sin uppfattning. Sen är det upp till oss att försöka ändra den, få de att se på saken i ett annat ljus. Men det funkar inte att stå och gasta åt dem under en demonstration som rör sig om något helt annat. Då vinner de.

Vi måste visa att vi är bättre än dem. Inte låta kvällen handla om dem, deras närvaro rör inte oss. Polisen tog ju dessutom tag i det, de löste upp deras "hotfulla närvaro".

Presentatören tyckte tydligen det var nödvändigt att poängtera att "den svarta skaran som stått där under kvällen, som vi försökt få undan, har polisen äntligen eskorterat bort". Vad är meningen med att uppmärksamma det? Vi såg det allihop, det är över, why rub it in their faces?

Jag är något besviken...

Jag skulle vilja jobba för FRIENDS. Alltså gå med i organisationen, vara anställd där, hjälpa ungdomar, prata om vad man kan göra för att stoppa mobbing. Särskilt mobbing via internet...

Med alla communitys jag hänger på vore det konstigt om jag aldrig såg trakasserier, vilket jag gör. Och jag blir vansinnig varje gång. Det sker ofta i forum, även på siter som satsar hårt för att hålla undan alla mobbare. Det första jag gör är att läsa igenom ämnet, för att se om något särskilt orsakat påhoppen. Ofta handlar det om något fånigt missförstånd, som slutar med att en eller flera hackar på en ensam stackare.

Jag försöker oftast medla som första åtgärd, och tala om att sidan, jag och de flesta andra inte tolererar det de skriver. Sedan brukar jag försöka tala med den utsatte på tu man hand, och se till att denne inte tar åt sig av allt de får höra. För det är vad jag vill att andra gör för mig... Det är vad andra redan har gjort för mig, när jag blivit utsatt, och det kändes bra.
Jag är inte admin på dessa siter, och kan därför inte varna eller banna någon medlem, men att anmäla inläggen fungerar också.
Värre var det den gången då moderaterer och admins själva var delaktiga i mobbingen, jag var fullkomligt rasande. Jag blir så besviken när sådant händer, man undrar vem man kan lita på.

---

Nu om en stund tänkte jag bylsa på mig varmare kläder, och börja vandra neråt stan. Det skall hållas en demonstration mot FRA-lagen, och det är inte helt fel att delta i en tisdagskväll. Dessutom är det mysigt att promenera, för att inte tala om att det är nedförsbacke en bra bit av vägen ;)

Det känns så skönt att bara få vandra, gärna lite planlöst, eller bara strunta i att ta bussen när man skall åka hemåt. Då får man en chans att lyssna på musik alldeles ensam, tänka över allt som hänt och man hoppas ska hända.

Det gör inget att hösten är här, det måste alltid bli mörkare innan det ljusnar.

Så har man gått och blivit en teaterapa då...

Redan i våras planerade jag att joina teatergruppen som Stefanie är med i, men då var de mitt uppe i en pjäs. De skulle sätta upp Masjälvar. Tyvärr gick det aldrig av stapeln, då en av tjejerna aldrig dök upp, så de saknade en avgörande karaktär.

Så nu har de satt igång igen, med lite nytt folk som kommer för att prova på. Jag fick genast ta över rollen som den andra tjejen dumpat; Majvor! Måste erkänna att jag aldrig sett hela Masjävlar, bara små bitar, och jag kan inte placera henne... Men som de andra sa: det är bäst att skaffa sig en egen tolkning av rollen först. Vilket jag också gjorde, vi läste igenom hela manuset ikväll. Skitkul, och de andra tyckte jag var jätteduktig ^_^

Då har man något att se fram emot i höst alltså. Vi ska försöka sätta upp den i början av december, så jag måste plugga in manus till dess... och kanske slipa på lite dalmål.

Tja, provade saltet igår kväll, men det gav inte så mycket effekt. Det gjorde inte ont heller, faktiskt, blåsan verkar mest vilja vara ifred. Men den har faktiskt krympt en del, jag tror minsann saltet lyckades torka ut den något iallafall ^^

Idag är det måndag, vilket innebär skoldag. Jag har bara föreläsningar på måndagar och onsdagar, mellan fyra och sex, vilket ger mycket ledig tid. Nästa månad lär den dock upptas av McDonald's om jag inte lyckas få tummen ur och skaffa ett nytt jobb. Vi får väl se hur det blir med den saken :P

Annars sitter jag mest och målar, och planerar målningar! Just nu föreställer de flesta TRiX, och dessa gycklare har redan tagit emot tre tavlor. Nu är min plan att massproducera tavlorna, och sedan hålla vernissage/auktion... men denna idé måste bollas med TRiX-arna, de kanske inte vill att jag säljer de. Killarna kan alltid få någon procent av försäljningen... procent till mig, procent till de, och kanske till välgörande ändamål?

Just nu försöker jag vänja mig vid att dricka té oftare. Det är en konstform jag inte bemästrat tidigare, så det är intressant med att försöka något nytt ;)

Ni anar inte hur mysigt det är att sitta med en kopp té, måla en vacker tavla, och lyssna på härlig avslappnande musik...

På årets medeltidsvecka, i Visby, passade jag på att fråga en TRiX-medlem om råd. TRiX är, för er oinvigda, en fantastisk gycklargrupp som roar folk över hela Svea Rike. De håller bland annat i fantastiska eldshower, och vilka är bättre att fråga om råd angående brännsår?

Jag valde att fråga Johan, som dessutom råkar vara smed. Han grabbade genast tag i min hand för att syna den f.d brännblåsan... den hade nämlingen omvandlats till ett blodigt sår, och visade inte minsta tecken på att orsakats av något glödhett. Men bränd eller icke, Johan kom glatt med tips.

Han föreslog att jag skulle slicka på blåsan, och hälla salt över den. Hrm. Lät både mystiskt och logiskt. Visst, salt torkar ut blåsan, men Johan påstod också att han tyckte det var "smärtlindrande".

Det, gott folk, återstår att se! Efter ett par arbetspass har jag lyckats bränna mitt finger igen, långfingret den här gången. Enda kruxet är att mina brännblåsor inte ser ut som brännblåsor... De är bara grå-röda, oformliga, och tillkännager inte sin rätta natur förrän de slits upp, och huden dras av. Det är då de brukar smärta som värst.
Johan sa att en ren aloe vera-kräm också hjälper, vilket jag tänkte införskaffa.



Hur ådrog jag mig dessa brännsår? På McDonald's såklart! Det kan man alltid lita på... Det händer den bäste, om man råkar vara oförsiktig i närheten av rosten eller grillen. Grillen gillar att stänka olja på en också, fantastiskt mysigt... not.
Det finns två stycken rost-maskiner på första stationen; en för små hamburgare, och en för Bic Mac. Bic Mac-rosten har precis bytts ut, och ser ny och spacad ut. Det känns en aning ovant, och det kan lätt orsaka brännsår och annat obehag.
Ännu mer spännade blir det nu när de bytt plats på de båda rostarna, av outgrundlig anledning. Jag ser ingen logisk förklaring till varför man gör detta... Det är mest bara förvirrande, och det är lätt att plötsligt skjutsa in fel sorts bröd i fel rost. En vanesak.


Nu skall saltet prövas. Wish me luck!

As most of you may know, I sold my soul not too long ago, to the corporation McDonald's.

Hittills har jag slavat i McDonald's-köket med hamburgare. Ni anar inte vilken kalldusch det är att få reda på sina kommande jobbuppgifter genom tv-reklam! Där sitter man i godan ro, och slöglor på något ointressant, när den ännu ointressantare reklamen sätter igång. Ack och ve, där dyker en McDonald's-reklam upp som glatt annonserar att det serveras tre nya sorters burgare... VA?! Vad? När? Hur? Varför? Varför kunde jag inte fått reda på det tidigare? Man försöker desperat göra en uppskattning över hur mycket saker som ska ligga på de där burgarna, men alla är vi ju medvetna om hur vilseledande reklamfilmer är...
Följande dag står man där i köket och försöker förtvivlat skilja på vad som är Chili McFeast-dressing, vanlig McFeast-dressing och Big Tasty-dressing. Och vad som är Bacon- eller Chiliburgare; de ligger i precis samma kartong, allt beror på åt vilket håll du vänder den.

Som sagt, det är så det har sett ut, tills igår. Jag blev högst förvånad då jag fann mitt namn stå bredvid stationen "PF". Vad tusan är PF undrar jag... Ah, pommes frites, of course. Detta förvånade mig ännu mer: där brukar ingen vara stationerad, det sköter kassaarbetarna själva när de har en minut över. Men visst, under stressiga pass är det mycket lämpligt att någon står där jämt.

Jag sökte reda på arbetsledaren, som genast började visa hur det ska gå till. Först och främst finns det en konstig maskin; en stor behållare för de frysta pommes fritesen, som fördelar dessa jämt i de små korgarna som ska sänkas i fritösen. Man plockar en korg, sänker den i lämplig fritös, och trycker på start. Tre minuters väntan. Nej, förlåt, jag glömde... efter 30 sek. börjar fritösen pipa hjälplöst, och ordet SHAKE blinkar hysteriskt. Då gäller det att skaka om pommes fritesen så de trivs igen. Efter dessa tre minuter börjat fritösen att pipa igen, och ordet PULL har nu börjat blinka. Då lyfter man upp korgen, dunkar handtaget våldsamt ett par gånger för att skaka av överflödig olja, innan man dumpar fritesen under värmelampan. Där skall de saltas, och sedan är det upp till mig att börja packa dem i de olika storlekarna som erbjuds. Detta upprepas X antal gånger under hur-lång-tid-du-nu-råkar-stå-där.

Låter inte så hemskt, eller hur? Det är det inte, men hemskt enformigt måste erkännas.

Inte så krävande, kan tyckas... men upprepar man samma procedur i tre timmar; slungar runt en fritöskorg på två kilo mellan olika platser, så börjar det faktiskt kännas lite i handen.



Ännu mer spännande blir det när den konstiga fördelningsmaskinen plötsligt är tom på pommes. Jag kan aldrig se exakt hur mycket som finns kvar; den är så lämpligt hög, förstår ni, att lilla jag inte alls kan se över kanten. Men då den är lätt genomskinlig kan jag ändå ana när pommesen tryter, och det är dags att jogga från den stekande värmen till den iskalla frysen. Längst in där finns tunga lådor med pommes. Det är bara att grabba tag i en sån och störta hela vägen tillbaka: det är oftast väldigt bråttom.
När du återvänt skall samtliga plastpåsar slitas upp, och tömmas i fördelningsmaskinen, som nöjt börjar spotta ut pommes igen. Situationen är räddad... en halvtimme framöver, om du har tur. Sen kommer språngmarschen igen.

Jag ska säga er att Mellan-Pommes går åt som smör i solsken, eller cheeseburgare under en rush. Även under "lugna" perioder är det lämpligt att 6-8 stycken står färdigpackade, i sällskap med två små och två stora.

Inget går upp mot känslan av nyfriterade, glödheta pommes som regnar ner över fingrarna på en när man packar som bäst.

________________________________________________________________________________

Idag ville arbetsledaren dessutom sända ut mig på ett "special-uppdrag".
- Ta med kvasten och skyffeln, var den enda ordern.
Påbylsad en tjock jacka visade hon mig ut till skjulet jag knappt noterat innan. Det är ett grått sopskjul ute på parkeringen, som tydligen fungerar som rökruta också. Visst fan blir den skitig, det är ju ett sopskjul! Fullt med rökare! I ett dragigt skjul med asfalt som underlag! Men visst sopar jag... Halvfulla juiceburkar som rinner ut över marken, kaffemuggar, diverse småskräp, och en aldrig sinande källa av fimpar. Alla dessa fimpar... Kunde de inte sätta upp en liten behållare för dessa? Kan inte fler rökare lära sig att hålla rätt på fimpen, tills de finner en lämplig plats för den?

Där stod jag, och skrapade bort fastklistrade fimpar och gamla förbrukade snus. Kändes inte så glamoröst, men det har jag aldrig väntat mig att McDonald's skall vara. Men jag kan ändå tycka att rökarna kunde hålla efter sitt eget skräp...

Okej, jag ger mig, jag viker för trycket. Så var det dags att börja blogga; hur skall detta gå?

Hur som haver: Detta ser jag som en möjlighet att skriva av mig, det måste väl ändå vara vad en blogg är avsedd för? Meningslöst babbel 70% av tiden, innan man når fram till något livsavgörande... någonting stort och viktigt, som andra kan ta lärdom av(om man inte råkar blogga om kläder och shopping 90 % av tiden). Jag har nog på tok för stora förväntningar, men så brukar det se ut när något är nytt och främmande.

Välkommen!