Ångest och lycka
Pendlar mellan lycka över tanken att äntligen komma iväg på min resa, men ångest över att lämna allt som är bekant och älskat för att ge mig ut på okända hav. Jag hoppas verkligen att jag finner mig till rätta där nere. Sålänge resan går bra tror jag inte att det kommer kännas så jobbigt. Ska tillbringa 25 timmar på flyg. Yay. När jag väl är framme kommer det bli folkmusikfestival, det borde nog få mig på glada tankar ^^
Den här krabaten tar det hemskt mycket emot att lämna hemma. Hans namn är Mr Huggles, och han är min äldsta vän. Han har följt med mig nästan överallt, på längre resor, men den här gången kommer han inte med. Jag är så rädd att han ska komma bort på vägen, när jag far runt över Nya Zeeland, och det skulle smärta mig mer än att lämna honom kvar i Sverige. Så han får vara med sin familj den här gången, och förstår förhoppningsvis varför jag valt att inte ta med honom. Självklart tar jag inte med någon annan heller, det vore inte rättvist. Däremot tänkte jag skaffa en ny följeslagare att ha just på min resa där nere, bättre ha en lokal figur som kan området.
Älskade Mr Huggles, jag lovar att du får följa med till Nya Zeeland om jag åker dit igen någon dag - när resan är lite mer planerad. Ska sända några vykort till dig <3
FÖR ER SOM VILL LÄSA MIN BLOGG UNDER RESAN, SÖK ER TILL FÖLJANDE ADRESS: HTTP://WWW.KOTTEKORT.BLOGG.SE/NZ
(kanske publicerar samma inlägg här också, inte bestämt ännu, men sök er dit iaf ;) )
Den här krabaten tar det hemskt mycket emot att lämna hemma. Hans namn är Mr Huggles, och han är min äldsta vän. Han har följt med mig nästan överallt, på längre resor, men den här gången kommer han inte med. Jag är så rädd att han ska komma bort på vägen, när jag far runt över Nya Zeeland, och det skulle smärta mig mer än att lämna honom kvar i Sverige. Så han får vara med sin familj den här gången, och förstår förhoppningsvis varför jag valt att inte ta med honom. Självklart tar jag inte med någon annan heller, det vore inte rättvist. Däremot tänkte jag skaffa en ny följeslagare att ha just på min resa där nere, bättre ha en lokal figur som kan området.
Älskade Mr Huggles, jag lovar att du får följa med till Nya Zeeland om jag åker dit igen någon dag - när resan är lite mer planerad. Ska sända några vykort till dig <3
FÖR ER SOM VILL LÄSA MIN BLOGG UNDER RESAN, SÖK ER TILL FÖLJANDE ADRESS: HTTP://WWW.KOTTEKORT.BLOGG.SE/NZ
(kanske publicerar samma inlägg här också, inte bestämt ännu, men sök er dit iaf ;) )
Sound of Muuusiiiic
Tillägnat min älskade mor. För att hon är fin och underbar, för att hon älskar Buddy Hollys röst... och min :)
http://www.zshare.net/audio/71463669b6125622/
Håller på att spela in en massa sånger (som länken) till föräldrarna, för annars får jag inte sticka iväg till andra sidan jorden :P Så jag lämnar de musik, kanske lägger upp mer här om ni också skulle börja sakna min röst XD
Idag var jag på ett sista scoutmöte innan jag far, och sa hejdå till mina små scouter. De var inte så många där, och när mötet väl var slut sprang de som vanligt till dörren och försvann utan ett riktigt farväl. Men så är det alltid, bara det att den här gången ses vi inte igen förrän till hösten X)
Piglet är ett busfrö, man vet aldrig var man har honom
http://www.zshare.net/audio/71463669b6125622/
Håller på att spela in en massa sånger (som länken) till föräldrarna, för annars får jag inte sticka iväg till andra sidan jorden :P Så jag lämnar de musik, kanske lägger upp mer här om ni också skulle börja sakna min röst XD
Idag var jag på ett sista scoutmöte innan jag far, och sa hejdå till mina små scouter. De var inte så många där, och när mötet väl var slut sprang de som vanligt till dörren och försvann utan ett riktigt farväl. Men så är det alltid, bara det att den här gången ses vi inte igen förrän till hösten X)
Piglet är ett busfrö, man vet aldrig var man har honom
Kärlek <3
Jag vill bara säga att jag verkligen älskar min familj, vansinnigt mycket. Jag kommer sakna de så det gör ont medan jag är borta, men jag hoppas att alla parter kan stå ut med separationen ;)
Särskilt glad är jag över mina föräldrar, som hjälpt mig med så mycket för att jag ska kunna komma iväg. Det hade nästan varit omöjligt utan er ^^
Mina vänner älskar jag så väldigt mycket också. Men förhoppningsvis ska jag hitta många nya, och förhoppningsvis några man kan komma riktigt nära... Det är ju visserligen jobbigt det med, om de är boende på Nya Zeeland, då är det så hemskt att åka så långt ifrån dem när jag väl vänder hemåt :P
Jag pendlar mellan glad upphetsning, och bitter ångest... Ångest för att jag kastar mig ut på okänt hav, men det innebär också spänning... Jag känner mig inte redo, men jag kommer inte bli mer redo! Jag kommer inte ändra mig, det ska bli av, jag ska dit och ge det alla världens chanser. Skulle det inte funka kan jag vända hemåt, men jag ska säkert få det att fungera på ett eller annat sätt.
Något av det tråkigaste kommer vara att sakna måleriet... Jag får säkert chansen att måla nån gång, men jag har inget sådant material med mig. Tänkte bara ha ett ritblock med lite pennor, mer är inte praktiskt. Största drömmen vore att hamna på ett ställe där jag har tillgång till en ateljé, och kan få chans att måla naturen. En chans att lära mig måla vyer/scener/bakgrunder ordentligt. Och vilket motiv är vackrare än de storslagna bergen och dalarna?
Det är en berg- och dalbana av känslor och tankar. Att få skriva av mig lite här känns bra.
Nej, nu ska jag fortsätta med plockandet och fixandet ^^
(ni som smyger och läser här inne får gärna lämna en kommentar, jag gillar att läsa vad andra tycker också XD )
Särskilt glad är jag över mina föräldrar, som hjälpt mig med så mycket för att jag ska kunna komma iväg. Det hade nästan varit omöjligt utan er ^^
Mina vänner älskar jag så väldigt mycket också. Men förhoppningsvis ska jag hitta många nya, och förhoppningsvis några man kan komma riktigt nära... Det är ju visserligen jobbigt det med, om de är boende på Nya Zeeland, då är det så hemskt att åka så långt ifrån dem när jag väl vänder hemåt :P
Jag pendlar mellan glad upphetsning, och bitter ångest... Ångest för att jag kastar mig ut på okänt hav, men det innebär också spänning... Jag känner mig inte redo, men jag kommer inte bli mer redo! Jag kommer inte ändra mig, det ska bli av, jag ska dit och ge det alla världens chanser. Skulle det inte funka kan jag vända hemåt, men jag ska säkert få det att fungera på ett eller annat sätt.
Något av det tråkigaste kommer vara att sakna måleriet... Jag får säkert chansen att måla nån gång, men jag har inget sådant material med mig. Tänkte bara ha ett ritblock med lite pennor, mer är inte praktiskt. Största drömmen vore att hamna på ett ställe där jag har tillgång till en ateljé, och kan få chans att måla naturen. En chans att lära mig måla vyer/scener/bakgrunder ordentligt. Och vilket motiv är vackrare än de storslagna bergen och dalarna?
Det är en berg- och dalbana av känslor och tankar. Att få skriva av mig lite här känns bra.
Nej, nu ska jag fortsätta med plockandet och fixandet ^^
(ni som smyger och läser här inne får gärna lämna en kommentar, jag gillar att läsa vad andra tycker också XD )
stress, Stress, STRESS!
Bråttom, bråttom. Skynda dig, skynda dig, annars så missar du tåget. Då tar vi bussen! - Nån sång/ramsa som Björne och Snigel hade... Varför minns man sånt, men inte svåra matematiska ekvationer?
Hursom, hursom. Segade en stund på morgonen idag, eller blev snarare sittande framför datorn. Wwoof (worldwide opportunities of organic farming) är en organisation jag gått med i där man får volontärjobba på ekologiska bondgårdar. Jag satt och skummade igenom presentationer av olika gårdar i Auckland-området. Det finns så många fina platser och människor, jag hoppas att de är så bra som de låter ^^ Och att de kan ta emot mig när jag väl ansöker.
Efter att ha skummat igenom några sidor, och markerat gårdar som var av intresse, tog jag mig i kragen och for ner på stan. Första anhalten var banken där jag satte in kontanter jag fått i present. En påse full med pengar är också bra o ha, men det tycker inte bankerna. Jag fick med mig papprullar hem att fylla, men självklart var enkronors-rullarna slut... skulle komma fler imorn, får skaffa några då. Räknade iallafall ihop vad jag hade, och det blev 640 kr - varav 350 i enkronor. Väger fläsk!
Andra anhalten var Skatteverket. Där var det en väldig massa folk, och jag hörde nån i personalen säga att måndagar mitt på dagen är den stressigaste tiden på hela veckan. När jag kom in och fick nummerlapp stod A338 i tur. Själv hade jag A366, så det blev en stunds väntan. Nu är jag stolt(?) ägare av ett nationellt ID... och enligt det heter jag "Ann-Charlotte Kotte Olga L Träff". Louise fick tydligen inte stå med, namnet blev väl för långt när jag la till Kotte som namn. Men jag väljer faktiskt att tro att jag numera heter L, kanske efter den intelligenta gossen i Death Note (har ni inte läst eller sett Death Note? Gör det!). Han är ju så otroligt... bra! Så udda, överintelligent, ennerverande, snygg, och bra! Åtminstone i mangan/animen, filmen blir inte samma sak :P
Ain't he cute?
Anywho... Jag kilade in i Nordstan, och in på The Phone House för att fråga om de kunde se om min mobil är operatörslåst eller ej. Det skulle den absolut inte vara svarade de, och jag väljer att tro dem ^^ Får väl låsa upp den på NZ om de skulle ha fel, men varför skulle det stå fel i uppgifterna? Nä, det tänker jag inte bekymra mig mer för...
Sedan drog jag vidare in i sportbutikerna för att hitta någon bra väska. Insåg att det är "Duffelbags" jag är ute efter, bag-väskor med handtag/remmar som fungerar som ryggsäck ^^ Den jag tillslut valde rymmer 90 liter, och ska förhoppningsvis räcka. Annars får det bli en riktig monsterväska, och hur ska jag orka bära det? :P Väntar på att få höra mammas dom också... Hoppas slippa byta och ha det ur världen istället ;P
On a different note: allt detta tjat om Haiti?! Inte katastrofen i sig, den är hemsk och kommer skrivas om länge.. med rätta. Däremot allt tjafs om "Var finns hjälpen"? WTF people! Det har inte ens gått en vecka typ, och de sänder dit folk hela tiden! Folk skänker pengar! Hur ska ännu fler komma dit för att ge hjälp? Var ska de hålla till? Ge räddningsfolket en chans att mobilisera sig! Herregud, klart det finns folk i beredskap i vårt moderna samhälle, men till en gräns! Det sitter ingen och väntar på katastrofer som dessa, spänt förberedd när det plötsligt händer: "En katastrof! Fort! På med ryggsäcken, nu drar vi!"
De är väl också människor, och måste ha en chans att förbereda sig?
De första dagarna var det flera timmars kö/väntan för flygplan att få landa på flygplatsen i Haiti. De här människorna ska också ha mat och vatten, utöver den svältande, sårade befolkningen. Det är ett totalt raserat land, det är väl klart att det tar tid att ta sig fram?
Det är först i efterhand man kommer kunna se hur allt gått till, hur allt slutat. Kunde fler grävts fram ur rasmassorna, eller är det redan mirakulöst många som klarat sig? Återstår att se...
Vad jag känner just nu, angående räddningshjälp, är inte att sända dit fler. Däremot sända ut fler, av befolkningen - de riktigt sårade måste få komma till riktiga sjukhus där de kan få riktig vård. Det underlättar för de som är kvar, och fler kan räddas. Men nej, landgränserna överallt är hårt bevakade och det går inte att låta folk passera in och ut hursomhelst. Blä.
Kanske ska försöka få något mer gjort? Åtminstonde plocka bland filerna på datorn om jag nu tänker hänga här... får skriva mer senare, om jag kommer på någonting vettigt ^^
Smäller upp en målning i alla fall, som jag glömt lägga upp. Jennifer fick den här som födelsedagspresent, har lärt mig måla eld med akryl ^_^
Allvarligt talat så var nog detta det bästa med hela sommaren. Punkt.
Just den där veckan, just den där kvällen, just den där eldhshowen, just de här killarna, just det här momentet... Det är bara så: Ja!
Hursom, hursom. Segade en stund på morgonen idag, eller blev snarare sittande framför datorn. Wwoof (worldwide opportunities of organic farming) är en organisation jag gått med i där man får volontärjobba på ekologiska bondgårdar. Jag satt och skummade igenom presentationer av olika gårdar i Auckland-området. Det finns så många fina platser och människor, jag hoppas att de är så bra som de låter ^^ Och att de kan ta emot mig när jag väl ansöker.
Efter att ha skummat igenom några sidor, och markerat gårdar som var av intresse, tog jag mig i kragen och for ner på stan. Första anhalten var banken där jag satte in kontanter jag fått i present. En påse full med pengar är också bra o ha, men det tycker inte bankerna. Jag fick med mig papprullar hem att fylla, men självklart var enkronors-rullarna slut... skulle komma fler imorn, får skaffa några då. Räknade iallafall ihop vad jag hade, och det blev 640 kr - varav 350 i enkronor. Väger fläsk!
Andra anhalten var Skatteverket. Där var det en väldig massa folk, och jag hörde nån i personalen säga att måndagar mitt på dagen är den stressigaste tiden på hela veckan. När jag kom in och fick nummerlapp stod A338 i tur. Själv hade jag A366, så det blev en stunds väntan. Nu är jag stolt(?) ägare av ett nationellt ID... och enligt det heter jag "Ann-Charlotte Kotte Olga L Träff". Louise fick tydligen inte stå med, namnet blev väl för långt när jag la till Kotte som namn. Men jag väljer faktiskt att tro att jag numera heter L, kanske efter den intelligenta gossen i Death Note (har ni inte läst eller sett Death Note? Gör det!). Han är ju så otroligt... bra! Så udda, överintelligent, ennerverande, snygg, och bra! Åtminstone i mangan/animen, filmen blir inte samma sak :P
Ain't he cute?
Anywho... Jag kilade in i Nordstan, och in på The Phone House för att fråga om de kunde se om min mobil är operatörslåst eller ej. Det skulle den absolut inte vara svarade de, och jag väljer att tro dem ^^ Får väl låsa upp den på NZ om de skulle ha fel, men varför skulle det stå fel i uppgifterna? Nä, det tänker jag inte bekymra mig mer för...
Sedan drog jag vidare in i sportbutikerna för att hitta någon bra väska. Insåg att det är "Duffelbags" jag är ute efter, bag-väskor med handtag/remmar som fungerar som ryggsäck ^^ Den jag tillslut valde rymmer 90 liter, och ska förhoppningsvis räcka. Annars får det bli en riktig monsterväska, och hur ska jag orka bära det? :P Väntar på att få höra mammas dom också... Hoppas slippa byta och ha det ur världen istället ;P
On a different note: allt detta tjat om Haiti?! Inte katastrofen i sig, den är hemsk och kommer skrivas om länge.. med rätta. Däremot allt tjafs om "Var finns hjälpen"? WTF people! Det har inte ens gått en vecka typ, och de sänder dit folk hela tiden! Folk skänker pengar! Hur ska ännu fler komma dit för att ge hjälp? Var ska de hålla till? Ge räddningsfolket en chans att mobilisera sig! Herregud, klart det finns folk i beredskap i vårt moderna samhälle, men till en gräns! Det sitter ingen och väntar på katastrofer som dessa, spänt förberedd när det plötsligt händer: "En katastrof! Fort! På med ryggsäcken, nu drar vi!"
De är väl också människor, och måste ha en chans att förbereda sig?
De första dagarna var det flera timmars kö/väntan för flygplan att få landa på flygplatsen i Haiti. De här människorna ska också ha mat och vatten, utöver den svältande, sårade befolkningen. Det är ett totalt raserat land, det är väl klart att det tar tid att ta sig fram?
Det är först i efterhand man kommer kunna se hur allt gått till, hur allt slutat. Kunde fler grävts fram ur rasmassorna, eller är det redan mirakulöst många som klarat sig? Återstår att se...
Vad jag känner just nu, angående räddningshjälp, är inte att sända dit fler. Däremot sända ut fler, av befolkningen - de riktigt sårade måste få komma till riktiga sjukhus där de kan få riktig vård. Det underlättar för de som är kvar, och fler kan räddas. Men nej, landgränserna överallt är hårt bevakade och det går inte att låta folk passera in och ut hursomhelst. Blä.
Kanske ska försöka få något mer gjort? Åtminstonde plocka bland filerna på datorn om jag nu tänker hänga här... får skriva mer senare, om jag kommer på någonting vettigt ^^
Smäller upp en målning i alla fall, som jag glömt lägga upp. Jennifer fick den här som födelsedagspresent, har lärt mig måla eld med akryl ^_^
Allvarligt talat så var nog detta det bästa med hela sommaren. Punkt.
Just den där veckan, just den där kvällen, just den där eldhshowen, just de här killarna, just det här momentet... Det är bara så: Ja!
7 dagar kvar
Yes folks, om sju dagar smäller det! Då lämnar jag Sverigelandet och åker på en lååång flygresa ner till Nya Zeeland. Innan dess är det så mycket jag måste hinna med, och en hel del jag önskar jag kunde hinna med. Nu gäller det att vara effektiv och göra många flugor på smällen, annars kommer jag inte kunna känna mig redo när jag väl står på flygplatsen... Inte för att jag nånsin kommer vara helt redo, tror jag, men man kan ju försöka :P
Imorgon/idag (passerar midnatt medan jag skriver) kommer jag fara runt en hel massa! Först måste jag till Skatteverket för att hämta ut ett nytt ID-kort. Hoppas verkligen att ingen kommer bry sig om det faktum att mitt pass saknar "Kotte" som mellannamn. Det kan ju knappast påverka min identitet? Passet ska ju annars gälla till 2012, att jag lagt till ett namn under giltighetstiden kan väl knappast spela någon roll... har självfallet funderat på detta innan, särskilt när jag sökte visum, men jag har iallafall med mig uppdaterat ID-kort. Dumt att gå och oroa sig över en sådan struntsak, men man vet aldrig hur stränga gränsbevakarna kan vara :P
Efter Skatteverket ska jag ta en sväng till banken, eller möjligtvis på tisdag när jag skrapat ihop alla mynt som dräller överallt. Jag har fått en hel del pengar från fina släktingar som jag ska sätta in på kontot inför resan, och det vore skönt att bli av med alla hundratals enkronor jag glömt av.
När jag ändå är nere på stan ska jag kika in i ett par butiker, särskilt för att titta efter någon bra väska. Jag har fortfarande inte kunnat bestämma mig för vad för slags väska jag ska ha med mig... Det vore ju en sak om jag skulle spendera hela halvåret på en och samma plats, eller åtminstone 2-3, då skulle jag ju självklart ta en vanlig resväska. Men nu kommer jag ju antagligen resa runt en väldig massa, med buss och annat, och bära väskan långa sträckor. Då vill jag ju hellre ha en ryggsäck... Eller åtminstone en väska som är lättburen. Så jag ska se om jag kan hitta något bra mellanting, något som håller för en brutal flygresa också. Håll tummarna för mig!
Tiden flyger verkligen fram nu, jag måste verkligen se till att ha det viktigaste avklarat. Jag vill dessutom hinna städa mitt rum, i alla fall få det att se bättre ut än nu. Jag måste bara finna motivationen till detta så ska det nog gå. Det kommer kännas bättre att lämna det då, och vara bekväm med att andra tittar in där under min frånvaro.
Tror jag ska lista lite saker här, för att bättre komma ihåg att göra dem :P
Så, läser ni detta innan jag åkt och vill hinna träffa mig lägger jag faktiskt det ansvaret på er XP Låter kanske illa, men jag har så mycket i tankarna nu att jag inte kommer på sånt O_o Kontakta mig så ska jag se när det är möjligt att ses ^^ Bäst är i stora grupper, så man sparar tid ;) Ni är också välkomna att vinka av mig på Landvetter, åker på måndag den 25:e. Planet går vid 17-tiden, så jag lär vara där ett tag innan för att checka in :P
Är så sjukt, jävla nervös. Kan faktiskt inte förstå att jag ska åka, det slår mig bara ibland... har väntat på detta så länge, det känns overkligt nu. Det finns ju heller inga garantier för att jag kommer trivas... Jag hoppas såklart på motsatsen, och tänker inte någon sådan oro stoppa mig, men det hjälper inte vad folk säger. Finns aldrig några garantier, någonsin, möjligtvis bara det faktum att alla ska dö nån dag. Annars är vägen ganska öppen ^^ Det blir ju bara så mycket mer påtagligt nu, när jag ska göra något av det största i mitt liv. En sådan här resa har jag aldrig gett mig på innan, jag har inte varit ifrån mina familj längre än några veckor. Nu ska jag plötsligt bort i flera månader.. Jag hoppas verkligen jag ska trivas tillräckligt för att inte må dåligt av hemlängtan, och att jag har råd att stanna hela tiden.
Alldeles för många tankar just nu! Ska se lite mer på Robot Chicken (bästa serien evah!) innan jag däckar.
Innan jag slutar skriva ska jag bara tala om vad jag vet om min första tid i NZ:
Jag ska bo hos en cool brud vid namn Louise. Hon är god vän med killarna i Gycklargruppen Trix, och det är på den vägen vi fått kontakt. Hon bor i Auckland, så det är där min vistelse börjar. Dagen efter min ankomst kommer jag åka med henne på en folkmusikfestival i några dagar. Sen vet jag inget alls O_o
Något av det konstigaste med resan kommer nog vara att inte ha ständig kontakt med familj och vänner. Annars är jag faktiskt ganska beroende av det, jag ringer alltid för att tala om vad som precis har hänt... Blir nog bra terapi/övning att komma bort och inte vara så beroende av kontakten hela tiden ^^
Detta är vad som väntar mig... Det ger mig åtminstone lite sinnesro...
Imorgon/idag (passerar midnatt medan jag skriver) kommer jag fara runt en hel massa! Först måste jag till Skatteverket för att hämta ut ett nytt ID-kort. Hoppas verkligen att ingen kommer bry sig om det faktum att mitt pass saknar "Kotte" som mellannamn. Det kan ju knappast påverka min identitet? Passet ska ju annars gälla till 2012, att jag lagt till ett namn under giltighetstiden kan väl knappast spela någon roll... har självfallet funderat på detta innan, särskilt när jag sökte visum, men jag har iallafall med mig uppdaterat ID-kort. Dumt att gå och oroa sig över en sådan struntsak, men man vet aldrig hur stränga gränsbevakarna kan vara :P
Efter Skatteverket ska jag ta en sväng till banken, eller möjligtvis på tisdag när jag skrapat ihop alla mynt som dräller överallt. Jag har fått en hel del pengar från fina släktingar som jag ska sätta in på kontot inför resan, och det vore skönt att bli av med alla hundratals enkronor jag glömt av.
När jag ändå är nere på stan ska jag kika in i ett par butiker, särskilt för att titta efter någon bra väska. Jag har fortfarande inte kunnat bestämma mig för vad för slags väska jag ska ha med mig... Det vore ju en sak om jag skulle spendera hela halvåret på en och samma plats, eller åtminstone 2-3, då skulle jag ju självklart ta en vanlig resväska. Men nu kommer jag ju antagligen resa runt en väldig massa, med buss och annat, och bära väskan långa sträckor. Då vill jag ju hellre ha en ryggsäck... Eller åtminstone en väska som är lättburen. Så jag ska se om jag kan hitta något bra mellanting, något som håller för en brutal flygresa också. Håll tummarna för mig!
Tiden flyger verkligen fram nu, jag måste verkligen se till att ha det viktigaste avklarat. Jag vill dessutom hinna städa mitt rum, i alla fall få det att se bättre ut än nu. Jag måste bara finna motivationen till detta så ska det nog gå. Det kommer kännas bättre att lämna det då, och vara bekväm med att andra tittar in där under min frånvaro.
Tror jag ska lista lite saker här, för att bättre komma ihåg att göra dem :P
- ID-kort och bankbesök
- Väska(provpacka den)
- Lägga fram allt som ska med
- Kopiera/scanna viktiga papper
- Föra över filer från min vanliga dator till laptopen som ska med
- Röja upp på rummet/övervåningen
- Ladda in mer musik till mobilen
- Låsa upp mobilen, operatörslåset... först kontrollera om den faktiskt är låst :P
- I detta nu skriver jag ut mitt visum för att kontrollera att det är rätt papper jag skriver ut
- Bestämma vad som ska med, lika viktigt som att lägga fram det :P
- Krama min familj och mina vänner
Så, läser ni detta innan jag åkt och vill hinna träffa mig lägger jag faktiskt det ansvaret på er XP Låter kanske illa, men jag har så mycket i tankarna nu att jag inte kommer på sånt O_o Kontakta mig så ska jag se när det är möjligt att ses ^^ Bäst är i stora grupper, så man sparar tid ;) Ni är också välkomna att vinka av mig på Landvetter, åker på måndag den 25:e. Planet går vid 17-tiden, så jag lär vara där ett tag innan för att checka in :P
Är så sjukt, jävla nervös. Kan faktiskt inte förstå att jag ska åka, det slår mig bara ibland... har väntat på detta så länge, det känns overkligt nu. Det finns ju heller inga garantier för att jag kommer trivas... Jag hoppas såklart på motsatsen, och tänker inte någon sådan oro stoppa mig, men det hjälper inte vad folk säger. Finns aldrig några garantier, någonsin, möjligtvis bara det faktum att alla ska dö nån dag. Annars är vägen ganska öppen ^^ Det blir ju bara så mycket mer påtagligt nu, när jag ska göra något av det största i mitt liv. En sådan här resa har jag aldrig gett mig på innan, jag har inte varit ifrån mina familj längre än några veckor. Nu ska jag plötsligt bort i flera månader.. Jag hoppas verkligen jag ska trivas tillräckligt för att inte må dåligt av hemlängtan, och att jag har råd att stanna hela tiden.
Alldeles för många tankar just nu! Ska se lite mer på Robot Chicken (bästa serien evah!) innan jag däckar.
Innan jag slutar skriva ska jag bara tala om vad jag vet om min första tid i NZ:
Jag ska bo hos en cool brud vid namn Louise. Hon är god vän med killarna i Gycklargruppen Trix, och det är på den vägen vi fått kontakt. Hon bor i Auckland, så det är där min vistelse börjar. Dagen efter min ankomst kommer jag åka med henne på en folkmusikfestival i några dagar. Sen vet jag inget alls O_o
Något av det konstigaste med resan kommer nog vara att inte ha ständig kontakt med familj och vänner. Annars är jag faktiskt ganska beroende av det, jag ringer alltid för att tala om vad som precis har hänt... Blir nog bra terapi/övning att komma bort och inte vara så beroende av kontakten hela tiden ^^
Detta är vad som väntar mig... Det ger mig åtminstone lite sinnesro...
Stuff
Jag har inlägg med bilder från Medeltidsveckan på G. Det är mycket att skriva, och många bilder att ladda upp, så de ligger sparade så länge ^^
Tänkte det var lika bra att börja blogga om annat, det händer ju saker... jämt O_o
Största nyheten torde vara:
JAG SKA TILL NYA ZEELAND! 25:e januari lämnar jag Sverige. Hembiljetten är bokad till juli, men den går att boka om, om jag vill stanna kortare eller längre tid :)
Just nu kämpar jag med en bild.. Ni ska få se den senare, när den är klart och levererad. Nu på fredag måste den vara klar, då åker jag till Västerås. Från Västerås drar jag sedan vidare till Sthlm med mamma på söndag ^^ Så stannar vi till tisdagen :)
Hoppas ni alla hade en God Jul och en bra nyårsafton! Jag hade det jättemysigt, och fick en laptop i julklapp ^_^
Teeny tiny, 3-4 centimeter hög IRL. Ville prova akrylfärg på ritpapper, så denna lilla figur blev ett experiment. Är lite South Park-kåt just nu, så det föll sig naturligt XD
Tänkte det var lika bra att börja blogga om annat, det händer ju saker... jämt O_o
Största nyheten torde vara:
JAG SKA TILL NYA ZEELAND! 25:e januari lämnar jag Sverige. Hembiljetten är bokad till juli, men den går att boka om, om jag vill stanna kortare eller längre tid :)
Just nu kämpar jag med en bild.. Ni ska få se den senare, när den är klart och levererad. Nu på fredag måste den vara klar, då åker jag till Västerås. Från Västerås drar jag sedan vidare till Sthlm med mamma på söndag ^^ Så stannar vi till tisdagen :)
Hoppas ni alla hade en God Jul och en bra nyårsafton! Jag hade det jättemysigt, och fick en laptop i julklapp ^_^
Teeny tiny, 3-4 centimeter hög IRL. Ville prova akrylfärg på ritpapper, så denna lilla figur blev ett experiment. Är lite South Park-kåt just nu, så det föll sig naturligt XD
Fy skäms!
Det här är ingen politisk blogg, no siree Bob, men det är i alla fall en plats där jag kan vädra mina åsikter. Det tänker jag göra nu. Och jag säger FY SKÄMS!
Vem är de vettlösa mördarna, vi eller vargarna?
Igår förekom det nämligen massmord på varg. Jajamen, de föll som träd i skogen. Och jakten, som är öppen fram till 15:e februari, var ett misslyckande efter första dagen. Då stod det nämligen klart att det förekommit överskjutning, och kvoten redan överstigits. Fast det var förstås bara i Dalarna, så i de län där kvoten inte fyllts pågår jakten ännu.
Jag säger inte att vi inte ska jaga varg. Jag tycker inte alls att vi ska det egentligen, men det är inte det jag är så upprörd över.
Om vi nu ska ha jakt... då får man väl förihelvete komma på ett fungerande system innan man släpper ut jägare i skogen?
Såhär anser jag att det borde gått till: Några väl utvalda jaktlag får veta vilka medlemmar i flocken som bör tas bort. Kanske en flock råkar ha alldeles för många unghanar som ställer till med bekymmer i trakten, eller helt enkelt växt sig för stora för sitt revir? Hur som haver så ska man i alla fall ha bra koll på vad det är man sysslar med, vad man bör skjuta på, innan man ger sig ut. Sen kan man ju följa Värmlands exempel, och ha sms-kontakt med samtliga jägare, så att de har stenkoll på när den sista vargen fälls. Så inga onödiga dödskjutningar sker.
Det tycker jag låter ganska rimligt, det är inte älgar vi snackar om (som det ju finns ganska gott om). Men vad hände istället?
12 000(!!) jägare släpps lösa i skogen för att skjuta varg. Mörda varg. För jag tror inte för ett endaste litet ögonblick att det inte gick en hel massa varghatare bland dessa 12 000 jägare. Många av dem var säkert hederligt folk, men borde inte de då ha sagt: "Vänta nu lite här... Jag har jagat förr, och den här jakten känns lite flummig... hur välplanerat är detta egentligen?"
För hur ska någon kunna hålla koll på så mycket folk? Hur ska de kunna veta när kvoten är fylld? När det ena jaktlaget slutat, hur får man tag på nästa?
Jag betvivlar också att alla dessa 12 000 jägare har så bra koll på vargstammen att de vet vilka vargar som har stor betydelse för flocken. Tänk om någon fällde Alfahannen? Alfahonan? Och fler stora starka individer? Vad tar sig flocken till då? Jag skulle tippa på att fler får kommer rivas... när flocken krymper blir det ändå svårare att fälla stora byten, klart som fan man ger sig på något enklare.
Ska man fälla varg, kom på ett sjuhelvetes bra system först!
Vem är de vettlösa mördarna, vi eller vargarna?
Igår förekom det nämligen massmord på varg. Jajamen, de föll som träd i skogen. Och jakten, som är öppen fram till 15:e februari, var ett misslyckande efter första dagen. Då stod det nämligen klart att det förekommit överskjutning, och kvoten redan överstigits. Fast det var förstås bara i Dalarna, så i de län där kvoten inte fyllts pågår jakten ännu.
Jag säger inte att vi inte ska jaga varg. Jag tycker inte alls att vi ska det egentligen, men det är inte det jag är så upprörd över.
Om vi nu ska ha jakt... då får man väl förihelvete komma på ett fungerande system innan man släpper ut jägare i skogen?
Såhär anser jag att det borde gått till: Några väl utvalda jaktlag får veta vilka medlemmar i flocken som bör tas bort. Kanske en flock råkar ha alldeles för många unghanar som ställer till med bekymmer i trakten, eller helt enkelt växt sig för stora för sitt revir? Hur som haver så ska man i alla fall ha bra koll på vad det är man sysslar med, vad man bör skjuta på, innan man ger sig ut. Sen kan man ju följa Värmlands exempel, och ha sms-kontakt med samtliga jägare, så att de har stenkoll på när den sista vargen fälls. Så inga onödiga dödskjutningar sker.
Det tycker jag låter ganska rimligt, det är inte älgar vi snackar om (som det ju finns ganska gott om). Men vad hände istället?
12 000(!!) jägare släpps lösa i skogen för att skjuta varg. Mörda varg. För jag tror inte för ett endaste litet ögonblick att det inte gick en hel massa varghatare bland dessa 12 000 jägare. Många av dem var säkert hederligt folk, men borde inte de då ha sagt: "Vänta nu lite här... Jag har jagat förr, och den här jakten känns lite flummig... hur välplanerat är detta egentligen?"
För hur ska någon kunna hålla koll på så mycket folk? Hur ska de kunna veta när kvoten är fylld? När det ena jaktlaget slutat, hur får man tag på nästa?
Jag betvivlar också att alla dessa 12 000 jägare har så bra koll på vargstammen att de vet vilka vargar som har stor betydelse för flocken. Tänk om någon fällde Alfahannen? Alfahonan? Och fler stora starka individer? Vad tar sig flocken till då? Jag skulle tippa på att fler får kommer rivas... när flocken krymper blir det ändå svårare att fälla stora byten, klart som fan man ger sig på något enklare.
Ska man fälla varg, kom på ett sjuhelvetes bra system först!
Nyår
Samma som på Facebook:
Potatisgratängen står i ugnen, oxfilén marineras, och jag tänker tillbaka på året som gått. Snart är det till ända, och då slår det mig att jag samlat på mig en del citat. Jag är en sån, citatsamlare, och jag kände att fler borde få läsa vad som sagts för underligt detta året, mer eller mindre roliga händelser. Det saknas en massa roligt, som jag antagligen kommer på och skriver upp i min bok i efterhand, men här är i alla fall vad som skrivits upp hittills:
2008
Stefanie: ”Jaha, du heter Sverker, då är det dags att gå.”
Helena: ”Jag orkar knappt hålla ihop benen längre.”
Kotte, efter att ha vinkat av Helena:
”Nä, men man vet ju aldrig vad som händer, man får ta alla chanser… Något kan ju hända oss, eller henne. Livets förgänglighet…”
Stefanie: ”Jävla liv.”
Kotte, på scoutgården: ”Det skulle ha funnits en kopiator här!”
Marielle: ”Vi har i alla fall en fritös här.”
Emelie: ”Kolla vilket högt berg! Varför har jag aldrig sett det innan?”
Helena: ”Det är ett moln.”
2009
Matilda: ”Nu gurglar mina tuttar igen!”
Daniel: ”Jag har två frågor till dig. Ett, är du naturligt rödhårig?”
Natalie: ”Nej.”
Daniel: ”Två: är det här din syster?”
Natalie: ”Nej, det här är min bror!”
Jennifer: ”Jag ser en Klinga!”
Kotte: ”Ja, jag ser två män.”
Jennifer: ”Och en Martin!”
Jennifer pekar på ett hus i Visby:
”Pax på det!”
Marielle: ”Näe, tänk vad svårt det blir för dem att balansera.”
Marielle: ”Och vilken är din favoritgrönsak?”
Pelle: ”Sparris.”
Marielle: ”Vilken färg?”
Pelle: ”Blå.”
Marielle: ”Finns det blå sparris?”
Pelle: ”Eh…nä.”
Marielle: ”Och vilken är din favoritgrönsak?”
Per-Daniel: ”Sparris.”
Marielle: ”Det tycker Pelle också.”
Per-Daniel: ”Åh, vi kanske ska bli ihop!”
Marielle: ”Vaktar du min öl?”
Kotte: ”Jadå.”
Marielle: ”Det är viktiga tillsatser i det.”
Kotte: ”Det är därför vi får lunginflammation, vi har en massa jäger i BH:n!”
(kylskåpskall)
Jennifer drar av sig klänningen och får syn på sig själv i spegeln: ”Oooh, tuttar!”
Kotte: ”Det är något litet, svart i mitt sår.”
Marielle: ”Det kanske är en liten, liten katt?”
3-åring i publiken: ”Sjung krokodilen!”
Erik: ”Hur går den då?”
3-åring: ”I vattnet…”
Kotte: ”Jag kunde bara spela en låt på bas, sen torkade mina linser.”
Kotte: ”Titta bara på balkongen! Tänk vilka saker vi skulle kunna göra där!”
Johan: ”…sneak away and breath somewhere else.”
Kotte: ”Titta, där ligger en tia! Den ska jag lägga i en gycklarhatt.”
Martin: ”Vi är gycklargruppen Trisk, eh, Trix!”
Marielle: ”Matilda, du är och:et i Varm&Kall!”
Kotte: ”Annars hade det varit Ljummen.”
Jennifer: ”Sug inte! Jag måste fota!”
Jennifer: ”Den är precis som om den vore levande… fast död.”
Kotte: ”Nu vet jag varför min vodka inte finns, den är uppdrucken!”
GOTT NYTT ÅR!
Potatisgratängen står i ugnen, oxfilén marineras, och jag tänker tillbaka på året som gått. Snart är det till ända, och då slår det mig att jag samlat på mig en del citat. Jag är en sån, citatsamlare, och jag kände att fler borde få läsa vad som sagts för underligt detta året, mer eller mindre roliga händelser. Det saknas en massa roligt, som jag antagligen kommer på och skriver upp i min bok i efterhand, men här är i alla fall vad som skrivits upp hittills:
2008
Stefanie: ”Jaha, du heter Sverker, då är det dags att gå.”
Helena: ”Jag orkar knappt hålla ihop benen längre.”
Kotte, efter att ha vinkat av Helena:
”Nä, men man vet ju aldrig vad som händer, man får ta alla chanser… Något kan ju hända oss, eller henne. Livets förgänglighet…”
Stefanie: ”Jävla liv.”
Kotte, på scoutgården: ”Det skulle ha funnits en kopiator här!”
Marielle: ”Vi har i alla fall en fritös här.”
Emelie: ”Kolla vilket högt berg! Varför har jag aldrig sett det innan?”
Helena: ”Det är ett moln.”
2009
Matilda: ”Nu gurglar mina tuttar igen!”
Daniel: ”Jag har två frågor till dig. Ett, är du naturligt rödhårig?”
Natalie: ”Nej.”
Daniel: ”Två: är det här din syster?”
Natalie: ”Nej, det här är min bror!”
Jennifer: ”Jag ser en Klinga!”
Kotte: ”Ja, jag ser två män.”
Jennifer: ”Och en Martin!”
Jennifer pekar på ett hus i Visby:
”Pax på det!”
Marielle: ”Näe, tänk vad svårt det blir för dem att balansera.”
Marielle: ”Och vilken är din favoritgrönsak?”
Pelle: ”Sparris.”
Marielle: ”Vilken färg?”
Pelle: ”Blå.”
Marielle: ”Finns det blå sparris?”
Pelle: ”Eh…nä.”
Marielle: ”Och vilken är din favoritgrönsak?”
Per-Daniel: ”Sparris.”
Marielle: ”Det tycker Pelle också.”
Per-Daniel: ”Åh, vi kanske ska bli ihop!”
Marielle: ”Vaktar du min öl?”
Kotte: ”Jadå.”
Marielle: ”Det är viktiga tillsatser i det.”
Kotte: ”Det är därför vi får lunginflammation, vi har en massa jäger i BH:n!”
(kylskåpskall)
Jennifer drar av sig klänningen och får syn på sig själv i spegeln: ”Oooh, tuttar!”
Kotte: ”Det är något litet, svart i mitt sår.”
Marielle: ”Det kanske är en liten, liten katt?”
3-åring i publiken: ”Sjung krokodilen!”
Erik: ”Hur går den då?”
3-åring: ”I vattnet…”
Kotte: ”Jag kunde bara spela en låt på bas, sen torkade mina linser.”
Kotte: ”Titta bara på balkongen! Tänk vilka saker vi skulle kunna göra där!”
Johan: ”…sneak away and breath somewhere else.”
Kotte: ”Titta, där ligger en tia! Den ska jag lägga i en gycklarhatt.”
Martin: ”Vi är gycklargruppen Trisk, eh, Trix!”
Marielle: ”Matilda, du är och:et i Varm&Kall!”
Kotte: ”Annars hade det varit Ljummen.”
Jennifer: ”Sug inte! Jag måste fota!”
Jennifer: ”Den är precis som om den vore levande… fast död.”
Kotte: ”Nu vet jag varför min vodka inte finns, den är uppdrucken!”
GOTT NYTT ÅR!
Sommaren som var...
Nära havet vill jag bo. Några månader om året, så att själen kan få ro...
Men bara om min älskade väntar...
Det är en av de vackraste sånger jag vet, inläggets titel. Ett problem bara är att jag förknippar den med min första, älskade flickvän, och det är tungt. Jag vill därför dela med mig av en text jag skrev för några år sen... Jag skrev den i skolan, ur hennes perspektiv utifrån vad hon själv och andra har berättat. Så det är mina ord, men hennes historia. Om allt just stämmer kan jag inte säga, och kommer aldrig få veta...
Du känner inte mig, och inte jag dig. Och nu är det för sent, vi hann inte.
Jag vet, det är mitt fel att vi aldrig kommer att ses, jag vet ju det. Men det gick bara inte längre… Det gick ingenstans.
Nu går jag händelserna i förväg, du vet inte vad det är jag gjort än. Det jag gjorde på kvinnodagen våren 2006 är oåterkalleligt, men jag såg ingen annan utväg. Jag var tvungen att slippa ifrån mitt helvete till vardag. Så enkelt är det. Varför var jag tvungen att gå och festa? Det är ju ändå bara IQ-befriade nollor som hänger där… Men festa gjorde jag, dum som jag är. För att du skall begripa vad det är jag babblar om behöver du veta ett och annat om mig. Så vi börjar där man bör börja: presentation!
Mitt namn är Mickaela, och jag är 17 år gammal. Jag är född och uppvuxen i Malmö, Skåne är mitt hem. Jag älskade det fram till den dag min pappa fick nog och stack. Mamma blev knäckt, hon fann sin tröst i botten av en vodkaflaska. Det var inte lätt, ska jag säja, att växa upp med en alkoholist till mamma. Men jag älskar henne, hon gjorde så gott hon kunde. Hon var faktiskt nykter i nästan två år, för min skull. Sen kom han; Bosse. Fan va jag hatar honom. Han och morsan satt och söp nätterna igenom. Jag avskydde det, han förstörde mammas hårda slit. Som om inte det var nog fann han glädje i att misshandla henne. Jag var 13 år den gången då jag satt inne på toaletten och hörde dem bråka. Plötsligt var dom vid dörren, och han slog henne gång på gång. Kanske slog han hennes huvud mot dörren, kanske föll hon. Oavsett hur så tuppade hon av. Hon låg där som död när jag kom ut, medan han drack starköl och såg på fotbollsmatchen.
Fotboll ja, det var det enda han uppskattade med mig. Jag spelade visserligen i ett ”fjolligt tjejlag”, men ändå. Han tyckte aldrig om mig annars; jag minns hans min den gången han fick höra att jag är homosexuell. Det var nästan som han ville vrida nacken av mig, eller kasta ut mig från balkongen. Jag börjar nästan önska att han hade gjort det…
Att han slog mamma var hemskt, men jag kunde hantera det. Hon, som tog slagen, lät det ske. Åtminstone så länge han inte rörde mig. Det var den där fruktansvärda november-natten… Han hade druckit, som vanligt, sen vet jag inte vad som gick snett. Jag önskar jag kunde förtränga hans stinkande andedräkt, hans svettiga kropp, den uppsvällda kuken. Aldrig, aldrig nånsin vill jag känna en manslem mellan benen igen. Män är djur, dom är svin! Okej då, det finns stunder där dom inte är likvärdiga med kåta älgtjurar. Men så fick man ju höra om allt dom ställt till med, i den där kvinnogruppen. Våldtäkt, misshandel, svek, lögner… Det fanns ju inga män med där, av en anledning.
Hur det gick med Bosse? Han sitter inlåst, inte kunde någon bortförklara hans sädesvätska i mitt underliv. Mamma var så arg, och så ledsen över att det hade hänt. Hon ville gottgöra det, men det var inte hennes fel och inget kan gottgöra det.
Fy fan vilken deprimerande uppväxt, inte sant? Jag hade ju vänner, ett par i alla fall. Och The Beatles, inte att förglömma. Inget ont kunde komma åt mig när jag lyssnade till deras musik! Det var tack vare dom som mötte kärleken, och tack vare fotbollen…
Sommar, 2004, Göteborg, Gothia Cup. Mitt lag var där, och vi spelade som små blå. Jag snubblade till, på Heden, och ställde mig vid sidan av. Där stod hon, min lejonunge, och lyssnade på musik. Jag tyckte hon såg så söt ut, och blev nyfiken, så jag gick fram och frågade vad hon lyssnade på. Gissa hur glad jag blev när hon räckte fram en öronsnäcka och ”I wanna’ hold your hand” strömmade fram. Det är Beatles bästa låt, det är den vackraste sången som finns! Jag skall fatta mig kort: Vi blev förälskade, vi hånglade, vi öppnade upp oss för varandra, och skildes åt. Ja, för vi sa att det skulle förbli en sommarromans. For fucks sake, hon bodde ju i Götet och jag i Skåne. Jag skulle börja på internat, inte en chans att det skulle hålla. Men svag som jag är fick jag nog där hemma, och sökte upp henne via MSN. Vi blev båda ofantligt glada, vi behövde varandra.
Jag hade sällan tillgång till dator, men när jag väl hade det kunde vi snacka timmar i sträck.
Internatet var en succé, jag fick flera nya kompisar. Men också ett par ovänner. Dom kunde inte acceptera mig för vad jag är, men så är det ju i livet… I livet, ja…
Hursomhelst, jag kunde inte fortsätta med fotbollen, framför allt inte i det laget när jag bodde så långt hemifrån. Jag kunde logga in och tala med min flickvän, min lejonunge, och alla vänner där hemma. Jag undvek att åka hem på helger, jag klarade inte av att se mamma nersupen.
Men vad var det som hände då, den 8:e mars? Jag festade ja, man måste ju passa på när man väl är hemma. Allt hade varit okej, om inte dom där tre avskummen hade dykt upp.
”Va snygg du é”
”Kom igen baby, ge mig en kyss!”
Äckel… Jag sa att bara tjejer är värda att kyssa, fy fan va arga dom blev. Jag sket i dom, och drack två cider med Alice istället, försökte ha lite trevligt istället. Varför jag gick själv ner mot parken begriper jag inte, och jag ångrar det. Självklart följde de efter, svinen. Jag märkte inte att det var dom förrän det var för sent. Dom kastade ner mig i gräset och slet av mig jeansen. Det spelade ingen roll att jag sparkade och slog. Två höll ner mig, den tredje tillfredställde sig. Dom turades om, jag skrek. Efter en evighet fick dom nog och stack, medan jag fick på mig kläderna. Jag var så smutsig, skändad, övergiven.
Alice och Becka kom, dom ringde polisen. Men jag visste där och då att jag inte skulle orka med nån mer rättegång. Jag krävde att dom inte skulle säga något om våldtäkten. Dom ville, men gjorde det inte. Det kom en polisbil, dom var inte särskilt glada, men dom fick mammas adress. Varför var dom tvungna att köra mig dit? Dom kunde väl ha följt mig till dörren och snackat med mamma? Nej, dom fick ett larm, och jag stapplade själv upp för trapporna. Mamma var onykter, surprise, och asförbannad över att jag aldrig var hemma. Jag orkade inte, hon däckade på soffan.
Lejonungen var inte online, jag grät, det var mitt i natten. Jag var oren, jag duschade länge och väl, men jag var fläckad för livet. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Fuck Jesus!
Jag skrev mina sista ord, till min lejonunge, mitt knytt. Självisk, jag vet, men fan ta den som klandrar mig. Smärtan från rakbladet var knappt märkbar, den skulle rädda mig.
Jag var fri…
Hon var vacker... Jag ritade den några månader efter hon försvunnit, när jag fortfarande mådde som sämst.
Jag glömmer dig aldrig.
Efterspel
Jag trodde att jag hade fått öroninflammation när jag var på Kongahälla medeltidsdagar. Hade lock för örat, som värkte en del, och mådde allmänt urkasst. Men det visade sig vara något annat O_o
Eftersom jag inte blev bättre så besökte jag vårdcentralen. Fick prata med en trevlig, lustig liten läkare som lyssnade på min redogörelse av symtom. Jag fick ta ett blodprov, vänta fem minuter, och sedan höra svaret:
Provet skulle avgöra om jag hade en virus eller bakterieinfektion. Är det virus kan man inget göra, är det bakterier får man antibiotika. Normalt värde, om man inte har bakterieinfektion, är 8. Har man en infektion ligger den på över 15. Jag hade 65 i värde, alltså en riktigt ordentlig infektion! Så antibiotika till mig, så blev jag frisk lagom till medeltidsveckan.. där kan man inte vara sjuk :)
Eftersom jag inte blev bättre så besökte jag vårdcentralen. Fick prata med en trevlig, lustig liten läkare som lyssnade på min redogörelse av symtom. Jag fick ta ett blodprov, vänta fem minuter, och sedan höra svaret:
Provet skulle avgöra om jag hade en virus eller bakterieinfektion. Är det virus kan man inget göra, är det bakterier får man antibiotika. Normalt värde, om man inte har bakterieinfektion, är 8. Har man en infektion ligger den på över 15. Jag hade 65 i värde, alltså en riktigt ordentlig infektion! Så antibiotika till mig, så blev jag frisk lagom till medeltidsveckan.. där kan man inte vara sjuk :)
Kungahälla
Förlåt, förlåt, mitt namn är plåt, det finns inget att göra åt... Jag har inte kunnat/velat/hunnit lägga någon tid på min fina blogg, och kan det egentligen inte nu heller. Men så får det bli ändå! ^^
Kungahälla Medeltidsdagar ägde rum i juli, som vanligt, och självklart var jag/vi där. Det var årets kickoff inför medeltidsveckan. Då man provar nya kläder, men även gamla, köper på sig saker man behöver och bara njuter av stämningen. Vi hade turen att få sova över i Kungälv, i Jennifers kompis Michaelas lägenhet (phew, säg det fem gånger snabbt.)
Så det var en fantastiskt mysig helg! Om man bortser från att jag råkade på sjukdom, och mådde kasst en del :/ Vädret var heller inte det bästa, men sånt kan man leva med ^^
Här kommer bilder som visar den fina sidan iallafall :)
Något av det första som hände, när jag o Marielle landat i Kungälv, var att vi stötte på fina bekanta. En av dessa var Fiffel, som genast bad mig att måla en sköld till tornerspelen. Alla riddare skulle ha en egen som man förde poäng med, men gycklarna skulle också ha en ^^ På hans begäran fick skölden prydas med ett J, för Jycklare. "De kan ju inte stava" ansåg han.
Vad är väl en medeltidsmarknad utan en Jauvet-föreställning? Vi satt i alla fall bänkade, och Jennifer fick ett litet flickebarn i knäet.
Årets saga hette Sagan om den andra ringen. Sjukt kul, som vanligt. Något av det finaste var Suron(ja, han heter så här), som inte var riktigt bekväm med sin utstyrsel
Ett skämt som inte alltid gick hem, men som jag älskade! Trollum, i en mer futuristisk, soon-to-be-digitalized-version, som fick bytas ut till en traditionell.
Så var det "Ladies Knight", bara för tjejer! Nog så underhållande, även om man inte råkar intressera sig så mycket för karlar :P Här har vi två "kyska" munkar från Dalarna.
Jag har så vackra vänner! :)
Ännu fler vackra vänner!
Vänner... Att sitta på första raden har sina... för/nackdelar? Fram/baksidor?
I väntan på årets eldshow. Blommorna hade fallit ner från ovan, från ett murkrön. Det visade sig sedan vara min lillebrors verk ^^
Så började det... Första gången för sommaren :)
Kan stolt(?) säga att jag såg sommarens fem föreställningar, och de var alla fantastiska! Lärde dessutom känna en massa nytt folk på kuppen, särskilt Cicilia är en ny fin bekantskap som i år dansade ihop med Trixarna ^^
Lite sparsamt med bilder efter detta, jag var alldeles för upptagen med att ha det trevligt. Två fantastiskt fina kvällar, med underbart folk... Jag älskar er allihop, särskilt mina vapendragare.
Kungahälla Medeltidsdagar ägde rum i juli, som vanligt, och självklart var jag/vi där. Det var årets kickoff inför medeltidsveckan. Då man provar nya kläder, men även gamla, köper på sig saker man behöver och bara njuter av stämningen. Vi hade turen att få sova över i Kungälv, i Jennifers kompis Michaelas lägenhet (phew, säg det fem gånger snabbt.)
Så det var en fantastiskt mysig helg! Om man bortser från att jag råkade på sjukdom, och mådde kasst en del :/ Vädret var heller inte det bästa, men sånt kan man leva med ^^
Här kommer bilder som visar den fina sidan iallafall :)
Något av det första som hände, när jag o Marielle landat i Kungälv, var att vi stötte på fina bekanta. En av dessa var Fiffel, som genast bad mig att måla en sköld till tornerspelen. Alla riddare skulle ha en egen som man förde poäng med, men gycklarna skulle också ha en ^^ På hans begäran fick skölden prydas med ett J, för Jycklare. "De kan ju inte stava" ansåg han.
Vad är väl en medeltidsmarknad utan en Jauvet-föreställning? Vi satt i alla fall bänkade, och Jennifer fick ett litet flickebarn i knäet.
Årets saga hette Sagan om den andra ringen. Sjukt kul, som vanligt. Något av det finaste var Suron(ja, han heter så här), som inte var riktigt bekväm med sin utstyrsel
Ett skämt som inte alltid gick hem, men som jag älskade! Trollum, i en mer futuristisk, soon-to-be-digitalized-version, som fick bytas ut till en traditionell.
Så var det "Ladies Knight", bara för tjejer! Nog så underhållande, även om man inte råkar intressera sig så mycket för karlar :P Här har vi två "kyska" munkar från Dalarna.
Jag har så vackra vänner! :)
Ännu fler vackra vänner!
Vänner... Att sitta på första raden har sina... för/nackdelar? Fram/baksidor?
I väntan på årets eldshow. Blommorna hade fallit ner från ovan, från ett murkrön. Det visade sig sedan vara min lillebrors verk ^^
Så började det... Första gången för sommaren :)
Kan stolt(?) säga att jag såg sommarens fem föreställningar, och de var alla fantastiska! Lärde dessutom känna en massa nytt folk på kuppen, särskilt Cicilia är en ny fin bekantskap som i år dansade ihop med Trixarna ^^
Lite sparsamt med bilder efter detta, jag var alldeles för upptagen med att ha det trevligt. Två fantastiskt fina kvällar, med underbart folk... Jag älskar er allihop, särskilt mina vapendragare.
Pre-Medeltidsveckan: Sthlm
Lite bilder för att sammanfatta tiden innan Medeltidsveckan, först Stockholmsresan!
Anlände till Stockholm, för att festa och bo hos de fina systrarna Sevelin och deras mor ^^
Festen ägde rum på.. eh... I'll get back to you on that XP
Jätteköttbit! Turligt nog slapp jag äta hela själv :P Mums på allt!
Sen en sväng till Tunnan, på fredag o lördag. Skäggiga män! <3
Tror vattenmelonen åts på lördagen, men är inte säker. Gott var det iaf, kändes dock inte helt medeltida ;D
Den fina Amanda, som här ser lite rädd ut X)
Jag tog en promenix med de här två snyggingarna ^^
Jag är kär i den här jycken! Matildas Harry ^^
Amandas hamster Alexander Rybak
Filmtittande ^^
Och det tråkiga slutet, på kvällen och för den här lilla dunbollen. Se tidigare inlägg :(
Bortsett från den stackars fågelungen var det en toppenhelg! Älskar att få åka bort lite och träffa fint folk på annan ort ^^
Anlände till Stockholm, för att festa och bo hos de fina systrarna Sevelin och deras mor ^^
Festen ägde rum på.. eh... I'll get back to you on that XP
Jätteköttbit! Turligt nog slapp jag äta hela själv :P Mums på allt!
Sen en sväng till Tunnan, på fredag o lördag. Skäggiga män! <3
Tror vattenmelonen åts på lördagen, men är inte säker. Gott var det iaf, kändes dock inte helt medeltida ;D
Den fina Amanda, som här ser lite rädd ut X)
Jag tog en promenix med de här två snyggingarna ^^
Jag är kär i den här jycken! Matildas Harry ^^
Amandas hamster Alexander Rybak
Filmtittande ^^
Och det tråkiga slutet, på kvällen och för den här lilla dunbollen. Se tidigare inlägg :(
Bortsett från den stackars fågelungen var det en toppenhelg! Älskar att få åka bort lite och träffa fint folk på annan ort ^^
Very much sorry!
Klockan närmar sig 04:00 och stackars jag är sjuk.
Skriver för att ursäkta den stoooora bristen på inlägg den sista tiden. Ska kompensera med en hejdundrande massa bilder och redogörelser över vad jag missat att gå igenom. Hoppas ni fortfarande kommer läsa här, jag har inte glömt er ^^
Skriver för att ursäkta den stoooora bristen på inlägg den sista tiden. Ska kompensera med en hejdundrande massa bilder och redogörelser över vad jag missat att gå igenom. Hoppas ni fortfarande kommer läsa här, jag har inte glömt er ^^
Dåligt uppdaterat
Jag vet, jag vet, jag är dålig på att uppdatera här. Men ingen fara, jag har inte glömt bloggen! Som en liten avstickare får ni läsa något jag nyss la upp på Facebook ^^ Håll till godo:
Ibland råkar man ut för konstiga, roliga saker som inte går att citera. Jag är en sån som samlar på roliga citat, i små anteckningsböcker. Det är underbart att ha minnena kvar... Men när det nu händer något riktigt konstigt, som man sedan skrattar länge åt, så sparar man det oftast inte på papper. Vilket är synd, för minnen kommer och går. Därför tänkte jag börja skriva ner ett par, allteftersom minnena kommer tillbaks och när de sker. Jag menar inte att skriva upp pinsamma händelser som andra råkat ut för, tanken är inte att hänga ut någon ;D
OBS! Förvänta er ingen kronologisk ordning!
Udda händelse #1, Stockholm
Jag hade åkt upp tillsammans med min mor för att uppleva huvudstan en helg, för en 5-6 år sen. Då skulle jag även passa på att träffa ett par internetkompisar. Vi bestämde att ses en viss tid på Stora Torget i Gamla Stan. Först kom Kim/Lancelon, och vi väntade en stund på de andra två tills de plötsligt ringde.
"Vi hittar inte dit!" sa de.
"Men ni bor ju i Stockholm!"
"Ja, men vi hittar ingenstans i Gamla Stan. Bara till SciFi-bokhandeln"
Så det bestämdes att vi skulle ses där istället. Så bäst vi står där utanför och väntar, ser jag två tjejer dyka upp som jag tror mig känna igen.
"Hej!" säger de, och försvinner in i butiken.
"Eh.. var det de?" frågar min mor.
"Jag... tror det" svarar jag, och följer in efter dem. Mycket riktigt var det de. Varför de bara passerat oss med en hälsning minns jag inte, de skulle väl kolla på något i butiken... O_o
Udda händelse#2, första fyllan, Medeltidsveckan 2007
Jag var något av en nykterist innan jag fyllde 18. Jag hade smakat de flesta sorters alkohol, känt av alkoholpåverkan, men hade ingen som helst önskan om att dricka eller supa mig full. Men på Mtv 2007 var det frustrerande att inte kunna följa med ut på krogen, jag skulle fylla 18 månaden efter. Så en kväll så lyckades jag smita in på Clematis utan minsta problem. Tanken var att jag skulle ta en hallondricka, men eftersom Tor skulle ha öl så hakade jag på den idén. 7-8 starköl ur krus senare reste vi oss för att raggla hemåt.
Själva fyllan i sig var väl inte så bisarr... Det var snarare morgonen därpå, när jag bakfull och likblek släpade mig till campingens toalett för att spy upp mitt innanmäte, som jag upptäckte något bisarrt.
I mitt vänstra öga hade jag fått en blödning. Inte vilken blödning som helst, den var perfekt hjärtformad! Var det något dåligt slags omen?
Udda händelse #3, första gången i Västerås
Jag, Marielle och Jennifer tog oss en minihelg mitt i veckan för att sticka till Västerås och se Trixarna spela Odens Kval. Det var en mörk eftermiddag i december 2008 som vi anlände med SweBus. Vi klev av bussen, och ställde oss i närmsta busskur för att få ordning på vår packning. Vi skulle möta min kusin senare för att äta middag, innan dess visste vi inte riktigt var vi skulle ta vägen. Det enda vi visste var att vi inte såg fram emot att kånka packning. Särskilt jag, som hade en stor IKEA-kasse full med Trix-tavlor.
När vi stått där i busskuren någon minut eller två, ser jag en man komma gående åt vårt håll. En man med dreads.
"Nää... lägg av..." tänker jag, "det vore för absurt."
Men visst var det herr Johan Holst som kom gående där. Vi hojtade lite försiktigt, och han såg förvirrat på oss.
"Nämen, det är ju ni! Jag kände inte igen er med tomteluvor på!" utbrast han.
Så fick vi komma med en sväng till Glödgargränd och ställa av oss packningen. Nej, Västerås är ingen stor stad.
Udda händelse #4, vår lägenhet Medeltidsveckan 2009
Som alla kvällar var även denna en sen utekväll. Inte så sen som de värsta, men ändå. Vi hade gått hem för att försöka somna tidigt. Jag och Marielle befann oss i det stora rummet, det som fungerade som sovrum och allrum. Jag höll på att krångla mig ur min medeltidsklänning genom att dra den över huvudet, men när jag väl gjort det kunde jag fortfarande inte se något. Det var mörkt, som om klänningen inte åkt av, men jag kunde ändå ana Marielle som satt på sängen... som om jag hade en tunn sjal framför ögonen. Jag kände mig genast för ansiktet, men inget täckte det.
Jag som trodde jag blivit blind! Men det var bara Jennifer som släckt lampan...
Udda händelse #5, vänner i Eskilstuna
Sista helgen i augusti 2009, jag var på besök hos kusinen i Eskilstuna. Det var Fringe Festival samtidigt, och vi besökte ett fåtal programpunkter. Kusinen Elin gick till infotältet, och jag kom strax efter. Då plötsligt petade någon till mig, och jag såg mig om. Linnea och Alexandra hade smugit sig fram för att hälsa, och jag kramade genast om dem.
"Vi har en till här" sa Alexandra, och pekade på det vita tyget som hängde mellan henne och Linnea.
Jag tittade upp. Det jag hade trott var tältpinnar och tälttyg var ingen mindre än Erik Klinga på styltor.
Ibland råkar man ut för konstiga, roliga saker som inte går att citera. Jag är en sån som samlar på roliga citat, i små anteckningsböcker. Det är underbart att ha minnena kvar... Men när det nu händer något riktigt konstigt, som man sedan skrattar länge åt, så sparar man det oftast inte på papper. Vilket är synd, för minnen kommer och går. Därför tänkte jag börja skriva ner ett par, allteftersom minnena kommer tillbaks och när de sker. Jag menar inte att skriva upp pinsamma händelser som andra råkat ut för, tanken är inte att hänga ut någon ;D
OBS! Förvänta er ingen kronologisk ordning!
Udda händelse #1, Stockholm
Jag hade åkt upp tillsammans med min mor för att uppleva huvudstan en helg, för en 5-6 år sen. Då skulle jag även passa på att träffa ett par internetkompisar. Vi bestämde att ses en viss tid på Stora Torget i Gamla Stan. Först kom Kim/Lancelon, och vi väntade en stund på de andra två tills de plötsligt ringde.
"Vi hittar inte dit!" sa de.
"Men ni bor ju i Stockholm!"
"Ja, men vi hittar ingenstans i Gamla Stan. Bara till SciFi-bokhandeln"
Så det bestämdes att vi skulle ses där istället. Så bäst vi står där utanför och väntar, ser jag två tjejer dyka upp som jag tror mig känna igen.
"Hej!" säger de, och försvinner in i butiken.
"Eh.. var det de?" frågar min mor.
"Jag... tror det" svarar jag, och följer in efter dem. Mycket riktigt var det de. Varför de bara passerat oss med en hälsning minns jag inte, de skulle väl kolla på något i butiken... O_o
Udda händelse#2, första fyllan, Medeltidsveckan 2007
Jag var något av en nykterist innan jag fyllde 18. Jag hade smakat de flesta sorters alkohol, känt av alkoholpåverkan, men hade ingen som helst önskan om att dricka eller supa mig full. Men på Mtv 2007 var det frustrerande att inte kunna följa med ut på krogen, jag skulle fylla 18 månaden efter. Så en kväll så lyckades jag smita in på Clematis utan minsta problem. Tanken var att jag skulle ta en hallondricka, men eftersom Tor skulle ha öl så hakade jag på den idén. 7-8 starköl ur krus senare reste vi oss för att raggla hemåt.
Själva fyllan i sig var väl inte så bisarr... Det var snarare morgonen därpå, när jag bakfull och likblek släpade mig till campingens toalett för att spy upp mitt innanmäte, som jag upptäckte något bisarrt.
I mitt vänstra öga hade jag fått en blödning. Inte vilken blödning som helst, den var perfekt hjärtformad! Var det något dåligt slags omen?
Udda händelse #3, första gången i Västerås
Jag, Marielle och Jennifer tog oss en minihelg mitt i veckan för att sticka till Västerås och se Trixarna spela Odens Kval. Det var en mörk eftermiddag i december 2008 som vi anlände med SweBus. Vi klev av bussen, och ställde oss i närmsta busskur för att få ordning på vår packning. Vi skulle möta min kusin senare för att äta middag, innan dess visste vi inte riktigt var vi skulle ta vägen. Det enda vi visste var att vi inte såg fram emot att kånka packning. Särskilt jag, som hade en stor IKEA-kasse full med Trix-tavlor.
När vi stått där i busskuren någon minut eller två, ser jag en man komma gående åt vårt håll. En man med dreads.
"Nää... lägg av..." tänker jag, "det vore för absurt."
Men visst var det herr Johan Holst som kom gående där. Vi hojtade lite försiktigt, och han såg förvirrat på oss.
"Nämen, det är ju ni! Jag kände inte igen er med tomteluvor på!" utbrast han.
Så fick vi komma med en sväng till Glödgargränd och ställa av oss packningen. Nej, Västerås är ingen stor stad.
Udda händelse #4, vår lägenhet Medeltidsveckan 2009
Som alla kvällar var även denna en sen utekväll. Inte så sen som de värsta, men ändå. Vi hade gått hem för att försöka somna tidigt. Jag och Marielle befann oss i det stora rummet, det som fungerade som sovrum och allrum. Jag höll på att krångla mig ur min medeltidsklänning genom att dra den över huvudet, men när jag väl gjort det kunde jag fortfarande inte se något. Det var mörkt, som om klänningen inte åkt av, men jag kunde ändå ana Marielle som satt på sängen... som om jag hade en tunn sjal framför ögonen. Jag kände mig genast för ansiktet, men inget täckte det.
Jag som trodde jag blivit blind! Men det var bara Jennifer som släckt lampan...
Udda händelse #5, vänner i Eskilstuna
Sista helgen i augusti 2009, jag var på besök hos kusinen i Eskilstuna. Det var Fringe Festival samtidigt, och vi besökte ett fåtal programpunkter. Kusinen Elin gick till infotältet, och jag kom strax efter. Då plötsligt petade någon till mig, och jag såg mig om. Linnea och Alexandra hade smugit sig fram för att hälsa, och jag kramade genast om dem.
"Vi har en till här" sa Alexandra, och pekade på det vita tyget som hängde mellan henne och Linnea.
Jag tittade upp. Det jag hade trott var tältpinnar och tälttyg var ingen mindre än Erik Klinga på styltor.
Verkligheten
Vecka 32 är över. Det är nu exakt en vecka sen jag lämnade Gotland. Det är inte lika sorgligt som jag trott, kanske för att jag vet att 51 veckor går så snabbt... Men främst beror det nog på att jag ser fram emot så mycket annat. Även om jag vet att all världens lycka väntar mig på nästa Medeltidsvecka(jag är aldrig så lycklig som där), så finns det så mycket annat jag vill göra under året. Jag är så lycklig! Ja, det är jag... Det finns saker som gör mig nedstämd, men aldrig någon längre stund. Det största problemet är vikten, men den tycker jag mig ha mer kontroll över, det kommer också lösa sig, det är dit vägen går.
Det är inte bara händelser jag ser fram emot, det är allt! Livet! Jag ser grymt mycket fram emot att leva livet, för jag tycker det är så spännande. Jag ser fram emot mörka, regniga höstdagar, och allt té jag ska dricka då. Jag ser fram emot roliga dagar på jobbet, med trevliga människor... jobbiga dagar med otrevligt folk är jag faktiskt inte lika angelägen om, men de finns de också. Och gjorde de inte det skulle jag inte uppskatta de bra dagarna. Jag ser fram emot vintern, även om jag nu önskar att GBG-vintern kunde erbjuda riktig snö. Snö som ligger i mer än 24 timmar.
Och jag hoppas, vill och tror att jag äntligen får komma iväg till Nya Zeeland. Nu är planen att resa tidigt i januari, och vara borta 5-6 månader.
Nu har skolan startat för många igen. Inte minst för min coola lillebror, som nu börjat högstadiet. Där kommer han få det bra, det kräver jag med varje cell. Gud nåde den som vill vara elak mot honom.
Snart ska jag försöka få upp ett litet urval av Gotlands-bilder här. För mer komplett bild-serie hänvisar jag till min bilddagboken, KotteKort, eller min facebook. Där ligger inga bilder ännu, men snart så :P
Mamma, om du läser detta, tack för Gotlands-resan! Jag hoppas att du och faren åker med nästa år igen, ni skulle nog sakna det annars.
Det är inte bara händelser jag ser fram emot, det är allt! Livet! Jag ser grymt mycket fram emot att leva livet, för jag tycker det är så spännande. Jag ser fram emot mörka, regniga höstdagar, och allt té jag ska dricka då. Jag ser fram emot roliga dagar på jobbet, med trevliga människor... jobbiga dagar med otrevligt folk är jag faktiskt inte lika angelägen om, men de finns de också. Och gjorde de inte det skulle jag inte uppskatta de bra dagarna. Jag ser fram emot vintern, även om jag nu önskar att GBG-vintern kunde erbjuda riktig snö. Snö som ligger i mer än 24 timmar.
Och jag hoppas, vill och tror att jag äntligen får komma iväg till Nya Zeeland. Nu är planen att resa tidigt i januari, och vara borta 5-6 månader.
Nu har skolan startat för många igen. Inte minst för min coola lillebror, som nu börjat högstadiet. Där kommer han få det bra, det kräver jag med varje cell. Gud nåde den som vill vara elak mot honom.
Snart ska jag försöka få upp ett litet urval av Gotlands-bilder här. För mer komplett bild-serie hänvisar jag till min bilddagboken, KotteKort, eller min facebook. Där ligger inga bilder ännu, men snart så :P
Mamma, om du läser detta, tack för Gotlands-resan! Jag hoppas att du och faren åker med nästa år igen, ni skulle nog sakna det annars.
Medeltid! JA!
Äsch, har inte hunnit blogga så mycket, och nu är det dags. Dags att återvända. Hela året har bara varit ett enda långt förspel, nu når det äntligen sitt klimax. Medeltidsveckan!! Ja! Åh gud, hela min själ längtar! Visst, jag har inte plågats hela året... men de senaste dagarna har jag suktat... Jag har våndats, och inte kunnat njuta ordentligt av något. Allt associerar jag med Visby. Jag vet att vad som än händer kommer jag ha det bra. Det är det enda säkra, sen håller jag förväntningarna nere för att slippa bli besviken X)
Just nu gör jag allt annat än att packa.. Nej, lögn, jag har faktiskt vikt ner manteln och lite annat :P Annars har jag mest suttit och varit kreativ... Här smäller jag upp en massa bilder nu över de senaste konstprojekten ^^
Scannern gör den inte rättvisa. Seriöst.
Och jag avskyr den på foto >.<
Den fantastiske, stilige Fiffel
Nej, nu får jag ta och fortsätta packa, det flyter på bra nu.... I hope X)
Just nu gör jag allt annat än att packa.. Nej, lögn, jag har faktiskt vikt ner manteln och lite annat :P Annars har jag mest suttit och varit kreativ... Här smäller jag upp en massa bilder nu över de senaste konstprojekten ^^
Scannern gör den inte rättvisa. Seriöst.
Och jag avskyr den på foto >.<
Den fantastiske, stilige Fiffel
Nej, nu får jag ta och fortsätta packa, det flyter på bra nu.... I hope X)
Ledsen... :(
Helgen i Stockholm var helt underbar... Men det slutade inte så roligt på söndagskvällen.
Vi satt och såg på en film, systrarna Sevelin och jag. När den första var slut gick jag och Amanda ut med den lilla hunden Harry. Bäst vi promenerade genom deras område såg jag en svart katt som såg konstig ut på munnen. Jag tänkte att den kanske var skadad, då den jamade något förskräckligt. Den smet in i en buske, och jag satte mig för att locka ut den. Efter en stund kom den ut, och då kunde jag höra små pipanden inne i busken. Vår första tanke var att den hade kattungar, men jag kunde inte se något så stort i mörkret. Jag använde min kamerablixt, och såg katten puffa på något litet grått.
"En mus!" utropade jag, och skrämde iväg katten. Men det var ingen mus.. det var en stackars liten fågelunge. Jag kröp in i busken, och lyckades tillslut få fatt i den. Den såg tilltuffsad ut, och vi tog med den in. Där satt jag i deras kök och höll den sedan.
Vi tror det var en liten gråsparv, men vet inget säkert. Hela stjärten var avskavd, liksom bröstet. Inga fjädrar, bara alldeles kalt. Vi visste inte vad som vore det bästa att göra. Så vi ringde runt, sent på söndagsnatten, till alla möjliga nummer vi kunde hitta för att få svar. Vi ringde till och med polisen. Tillslut hittade jag ett nummer till Sthlms viltjour. Där kunde jag förklara vad som hänt, och vid det här laget hade jag fått syn på att den lilla stackaren blödde.
- Hej, jag ringer från Solna Stockholm. Vi hittade en liten skadad fågelunge ute, som blivit fångad av en katt. Vi vet inte riktigt vad som är det bästa att göra.
- Jaha... um.. vad är det för någon fågelunge? Hur är den skadad?
- Vi tror det är en liten gråsparv. Den blöder på bröstet och är tilltuffsad.
- *suckar tungt* Okej.. finns det någon där som kan avliva den?
- Det är det vi måste göra alltså?
- Ja, när de blivit så skadade att de blöder så finns det inget vi kan göra. Det är det enda rätta.
- Hur går man tillväga?
- Ett hårt slag mot huvudet.
- Okej, tack, jag går ut med den och ser vad vi kan göra.
- Det är bra, tack
Jag var den enda som pallade att göra det, vi visste att den bara skulle plågas till döds under natten annars. Amanda följde med mig ut, så letade vi efter något tung sten eller något annat lämpligt. Den lilla pippin satt i en kartong. De enda stenar vi kunde hitta låg som dekoration mot någons vägg, vanliga gråstenar. Vi plockade med oss en sån, och gick till ett mörkt ställe; jag ville inte se den så tydligt. Den pep och sprattlade något alldeles förskräckligt när jag plockade upp den ur kartongen, det fanns krut i den lilla krabaten ännu. Jag satte den på marken, och efter en stund var den stilla och tyst. Vi bestämde oss för att sjunga en sång, för att slippa höra ljudet... det enda som slog oss då, som båda kunde, var "Ta fram det bästa humör du har". En glad liten visa, tyvärr är den lite förstörd p.g.a detta nu, men vi lär höra den så ofta att det går över.
Så började vi sjunga, och jag drämde stenen rakt över det lilla livet. När jag lyfte drog kroppen ihop sig, såklart, men det såg obehagligt ut, och jag slog ytterligare två gånger för att vara säker på att det inte fanns minsta liv kvar. Då skulle den ju lida ännu värre. Det hade på något vis känts bättre om där sedan legat en liten död, orörd fågelkropp. Men den var platt som en pannkaka och blodig. Vi puttade in den i gräset, kastade bort stenen och slängde kartongen i soporna.
När vi kom in såg vi klart den andra filmen. Inte för att en andra världskrigs-film lättade upp humöret, men ändå. Jag grät migsjälv till sömns sedan. För jag vet att jag gjorde alldeles rätt. Och i grund och botten var det faktiskt katten som hade ihjäl den. Den skulle dött ändå mer plågsamt hos katten. Men det känns ändå hemskt... den var så söt, och jag mosade den... :/
Roligare bilder och historier från Sthlm kommer :P
Vi satt och såg på en film, systrarna Sevelin och jag. När den första var slut gick jag och Amanda ut med den lilla hunden Harry. Bäst vi promenerade genom deras område såg jag en svart katt som såg konstig ut på munnen. Jag tänkte att den kanske var skadad, då den jamade något förskräckligt. Den smet in i en buske, och jag satte mig för att locka ut den. Efter en stund kom den ut, och då kunde jag höra små pipanden inne i busken. Vår första tanke var att den hade kattungar, men jag kunde inte se något så stort i mörkret. Jag använde min kamerablixt, och såg katten puffa på något litet grått.
"En mus!" utropade jag, och skrämde iväg katten. Men det var ingen mus.. det var en stackars liten fågelunge. Jag kröp in i busken, och lyckades tillslut få fatt i den. Den såg tilltuffsad ut, och vi tog med den in. Där satt jag i deras kök och höll den sedan.
Vi tror det var en liten gråsparv, men vet inget säkert. Hela stjärten var avskavd, liksom bröstet. Inga fjädrar, bara alldeles kalt. Vi visste inte vad som vore det bästa att göra. Så vi ringde runt, sent på söndagsnatten, till alla möjliga nummer vi kunde hitta för att få svar. Vi ringde till och med polisen. Tillslut hittade jag ett nummer till Sthlms viltjour. Där kunde jag förklara vad som hänt, och vid det här laget hade jag fått syn på att den lilla stackaren blödde.
- Hej, jag ringer från Solna Stockholm. Vi hittade en liten skadad fågelunge ute, som blivit fångad av en katt. Vi vet inte riktigt vad som är det bästa att göra.
- Jaha... um.. vad är det för någon fågelunge? Hur är den skadad?
- Vi tror det är en liten gråsparv. Den blöder på bröstet och är tilltuffsad.
- *suckar tungt* Okej.. finns det någon där som kan avliva den?
- Det är det vi måste göra alltså?
- Ja, när de blivit så skadade att de blöder så finns det inget vi kan göra. Det är det enda rätta.
- Hur går man tillväga?
- Ett hårt slag mot huvudet.
- Okej, tack, jag går ut med den och ser vad vi kan göra.
- Det är bra, tack
Jag var den enda som pallade att göra det, vi visste att den bara skulle plågas till döds under natten annars. Amanda följde med mig ut, så letade vi efter något tung sten eller något annat lämpligt. Den lilla pippin satt i en kartong. De enda stenar vi kunde hitta låg som dekoration mot någons vägg, vanliga gråstenar. Vi plockade med oss en sån, och gick till ett mörkt ställe; jag ville inte se den så tydligt. Den pep och sprattlade något alldeles förskräckligt när jag plockade upp den ur kartongen, det fanns krut i den lilla krabaten ännu. Jag satte den på marken, och efter en stund var den stilla och tyst. Vi bestämde oss för att sjunga en sång, för att slippa höra ljudet... det enda som slog oss då, som båda kunde, var "Ta fram det bästa humör du har". En glad liten visa, tyvärr är den lite förstörd p.g.a detta nu, men vi lär höra den så ofta att det går över.
Så började vi sjunga, och jag drämde stenen rakt över det lilla livet. När jag lyfte drog kroppen ihop sig, såklart, men det såg obehagligt ut, och jag slog ytterligare två gånger för att vara säker på att det inte fanns minsta liv kvar. Då skulle den ju lida ännu värre. Det hade på något vis känts bättre om där sedan legat en liten död, orörd fågelkropp. Men den var platt som en pannkaka och blodig. Vi puttade in den i gräset, kastade bort stenen och slängde kartongen i soporna.
När vi kom in såg vi klart den andra filmen. Inte för att en andra världskrigs-film lättade upp humöret, men ändå. Jag grät migsjälv till sömns sedan. För jag vet att jag gjorde alldeles rätt. Och i grund och botten var det faktiskt katten som hade ihjäl den. Den skulle dött ändå mer plågsamt hos katten. Men det känns ändå hemskt... den var så söt, och jag mosade den... :/
Roligare bilder och historier från Sthlm kommer :P
Kära läsare
Jag vill bara säga att jag är glad att ni finns ^^ Att det finns någon som överhuvudtaget läser, ananrs skulle jag mig inte känna mig så motiverad att skriva "for all to see" :P Och de gånger ni lämnar en kommentar blir jag extra glad, jag vet fler som läser än som kommenterar, det får jag höra ibland av vänner att de läser bloggen regelbundet vilket jag aldrig kunnat ana eftersom man läser helt anonymt ;D
Klockan är runt 06:00 nu, okristligt tidigt, om man nu inte är mjölkbonde eller nå't. Jag är iaf uppe för att jag ska till Stockholm idag! :) Systrarna Sevelin bjuder till fest, av anledning att Amanda precis fyllt år. Så jag åker upp ett par dagar för att träffa trevligt folk och mysa i Stockholm. Särskilt i Gamla Stan... och i Solna, eftersom att där bor Sevelinarna och jag ska bo hos dem ^^
Klockan är runt 06:00 nu, okristligt tidigt, om man nu inte är mjölkbonde eller nå't. Jag är iaf uppe för att jag ska till Stockholm idag! :) Systrarna Sevelin bjuder till fest, av anledning att Amanda precis fyllt år. Så jag åker upp ett par dagar för att träffa trevligt folk och mysa i Stockholm. Särskilt i Gamla Stan... och i Solna, eftersom att där bor Sevelinarna och jag ska bo hos dem ^^
Nu är det nog
Jag tänker inte dansa kring ämnet längre. Om jag inte börjar vara helt ärlig mot mig själv kommer det aldrig ske någon förändring. Och jag dansar bara runt det i offentliga sammanhang, när jag egentligen borde tala öppet om det, så öppet som är nödvändigt.
Jag pratar om min vikt. För jag är överviktig, och har varit det länge, och nu är det till besvär.
Först nu har jag verkligen börjat ta tag i det. Inte ett så enormt krafttag som jag skulle kunna, men ett rejält tag ändå. Jag har blundat för det, och inte sett hur snabbt det gick nu den sista tiden. Och det skrämmer mig, att kläder som satt bra för bara 1-2 månader sen nu inte alls passar så bra. Jag som lurade mig själv till att tro att jag börjar gå ner den sista tiden, men tji fick jag. Ja, verkligen, tji fick jag. Hur har det kunnat hända? Ganska enkelt egentligen. Hemskt dåliga vanor. Vanor som sitter i sen tider då jag mådde riktigt dåligt. Nu, när jag mår riktigt bra (förutom vikten) så har de här vanorna följt med och skapat beroenden istället. Oförklarliga sug efter onyttigheter som vägrar stillas. Men nu jävlar har jag slutat lyssna på det. Jag känner inte ens av det så ofta som tidigare, och de senaste veckorna har jag bara fallit för det 2-3 gånger och aldrig så hårt som tidigare.Det är först nu som jag fått den rätta viljan, som genom ett trollslag. Jag har försökt lura mig till att jag ändrat mig, och skapat bättre vanor, men det är en lögn. Först nu gör jag något.
Vad jag väger just nu vet jag inte, och tänker inte väga mig än på ett tag. Skulle gissa på 75-80 kg vilket är skamligt mycket. Jag som aldrig ville passera 75 kg igen. Men jag ska neråt, det har redan börjat, dock långsamt. Och långsamt kan det få gå, bara jag är säker på att det går neråt. 15 kg vill jag bli av med inom det närmsta året, men jag skulle vara glad över 10 också. Neråt, neråt neråt.
Jag tror aldrig att någon skulle håna mig över detta, kanske nån liten anonym, feg fjortis som råkar läsa detta inlägg och har personliga problem. Jag är säker på att ni andra, mina vänner, kommer stötta mig till fullo. Men jag vill INTE höra något: "Men du är så fin som du är". NEJ! Säg det inte! Ni menar väl, men nej. Jag vill inte höra det. Inte för att vara otacksam, och inte för att jag tror att ni ljuger. Jag tycker faktiskt att jag är fin, men inte så fin som jag skulle kunna vara. Former är väldigt snyggt, även på mig, men jag tappar formen till något oformligt. Jag vill vara i form också. Mitt mål är aldrig att bli en tunn speta. Jag vill bli slankare, må bättre.
Jo, jag mår bra nu. Har inga fysiska men, inga särskilt märkbara åtminstone. Jag är så lycklig annars, tro mig. Och jag går inte och äcklas av mig själv helatiden, eller deppar. Nej, jag kommer rätt bra överens med min kropp. Men både jag och den vet att jag kommer vara lyckligare när jag väl lyckas.
Klara, färdiga, gå!
Jag pratar om min vikt. För jag är överviktig, och har varit det länge, och nu är det till besvär.
Först nu har jag verkligen börjat ta tag i det. Inte ett så enormt krafttag som jag skulle kunna, men ett rejält tag ändå. Jag har blundat för det, och inte sett hur snabbt det gick nu den sista tiden. Och det skrämmer mig, att kläder som satt bra för bara 1-2 månader sen nu inte alls passar så bra. Jag som lurade mig själv till att tro att jag börjar gå ner den sista tiden, men tji fick jag. Ja, verkligen, tji fick jag. Hur har det kunnat hända? Ganska enkelt egentligen. Hemskt dåliga vanor. Vanor som sitter i sen tider då jag mådde riktigt dåligt. Nu, när jag mår riktigt bra (förutom vikten) så har de här vanorna följt med och skapat beroenden istället. Oförklarliga sug efter onyttigheter som vägrar stillas. Men nu jävlar har jag slutat lyssna på det. Jag känner inte ens av det så ofta som tidigare, och de senaste veckorna har jag bara fallit för det 2-3 gånger och aldrig så hårt som tidigare.Det är först nu som jag fått den rätta viljan, som genom ett trollslag. Jag har försökt lura mig till att jag ändrat mig, och skapat bättre vanor, men det är en lögn. Först nu gör jag något.
Vad jag väger just nu vet jag inte, och tänker inte väga mig än på ett tag. Skulle gissa på 75-80 kg vilket är skamligt mycket. Jag som aldrig ville passera 75 kg igen. Men jag ska neråt, det har redan börjat, dock långsamt. Och långsamt kan det få gå, bara jag är säker på att det går neråt. 15 kg vill jag bli av med inom det närmsta året, men jag skulle vara glad över 10 också. Neråt, neråt neråt.
Jag tror aldrig att någon skulle håna mig över detta, kanske nån liten anonym, feg fjortis som råkar läsa detta inlägg och har personliga problem. Jag är säker på att ni andra, mina vänner, kommer stötta mig till fullo. Men jag vill INTE höra något: "Men du är så fin som du är". NEJ! Säg det inte! Ni menar väl, men nej. Jag vill inte höra det. Inte för att vara otacksam, och inte för att jag tror att ni ljuger. Jag tycker faktiskt att jag är fin, men inte så fin som jag skulle kunna vara. Former är väldigt snyggt, även på mig, men jag tappar formen till något oformligt. Jag vill vara i form också. Mitt mål är aldrig att bli en tunn speta. Jag vill bli slankare, må bättre.
Jo, jag mår bra nu. Har inga fysiska men, inga särskilt märkbara åtminstone. Jag är så lycklig annars, tro mig. Och jag går inte och äcklas av mig själv helatiden, eller deppar. Nej, jag kommer rätt bra överens med min kropp. Men både jag och den vet att jag kommer vara lyckligare när jag väl lyckas.
Klara, färdiga, gå!
