Medeltid! JA!
Äsch, har inte hunnit blogga så mycket, och nu är det dags. Dags att återvända. Hela året har bara varit ett enda långt förspel, nu når det äntligen sitt klimax. Medeltidsveckan!! Ja! Åh gud, hela min själ längtar! Visst, jag har inte plågats hela året... men de senaste dagarna har jag suktat... Jag har våndats, och inte kunnat njuta ordentligt av något. Allt associerar jag med Visby. Jag vet att vad som än händer kommer jag ha det bra. Det är det enda säkra, sen håller jag förväntningarna nere för att slippa bli besviken X)
Just nu gör jag allt annat än att packa.. Nej, lögn, jag har faktiskt vikt ner manteln och lite annat :P Annars har jag mest suttit och varit kreativ... Här smäller jag upp en massa bilder nu över de senaste konstprojekten ^^
Scannern gör den inte rättvisa. Seriöst.
Och jag avskyr den på foto >.<
Den fantastiske, stilige Fiffel
Nej, nu får jag ta och fortsätta packa, det flyter på bra nu.... I hope X)
Just nu gör jag allt annat än att packa.. Nej, lögn, jag har faktiskt vikt ner manteln och lite annat :P Annars har jag mest suttit och varit kreativ... Här smäller jag upp en massa bilder nu över de senaste konstprojekten ^^
Scannern gör den inte rättvisa. Seriöst.
Och jag avskyr den på foto >.<
Den fantastiske, stilige Fiffel
Nej, nu får jag ta och fortsätta packa, det flyter på bra nu.... I hope X)
Ledsen... :(
Helgen i Stockholm var helt underbar... Men det slutade inte så roligt på söndagskvällen.
Vi satt och såg på en film, systrarna Sevelin och jag. När den första var slut gick jag och Amanda ut med den lilla hunden Harry. Bäst vi promenerade genom deras område såg jag en svart katt som såg konstig ut på munnen. Jag tänkte att den kanske var skadad, då den jamade något förskräckligt. Den smet in i en buske, och jag satte mig för att locka ut den. Efter en stund kom den ut, och då kunde jag höra små pipanden inne i busken. Vår första tanke var att den hade kattungar, men jag kunde inte se något så stort i mörkret. Jag använde min kamerablixt, och såg katten puffa på något litet grått.
"En mus!" utropade jag, och skrämde iväg katten. Men det var ingen mus.. det var en stackars liten fågelunge. Jag kröp in i busken, och lyckades tillslut få fatt i den. Den såg tilltuffsad ut, och vi tog med den in. Där satt jag i deras kök och höll den sedan.
Vi tror det var en liten gråsparv, men vet inget säkert. Hela stjärten var avskavd, liksom bröstet. Inga fjädrar, bara alldeles kalt. Vi visste inte vad som vore det bästa att göra. Så vi ringde runt, sent på söndagsnatten, till alla möjliga nummer vi kunde hitta för att få svar. Vi ringde till och med polisen. Tillslut hittade jag ett nummer till Sthlms viltjour. Där kunde jag förklara vad som hänt, och vid det här laget hade jag fått syn på att den lilla stackaren blödde.
- Hej, jag ringer från Solna Stockholm. Vi hittade en liten skadad fågelunge ute, som blivit fångad av en katt. Vi vet inte riktigt vad som är det bästa att göra.
- Jaha... um.. vad är det för någon fågelunge? Hur är den skadad?
- Vi tror det är en liten gråsparv. Den blöder på bröstet och är tilltuffsad.
- *suckar tungt* Okej.. finns det någon där som kan avliva den?
- Det är det vi måste göra alltså?
- Ja, när de blivit så skadade att de blöder så finns det inget vi kan göra. Det är det enda rätta.
- Hur går man tillväga?
- Ett hårt slag mot huvudet.
- Okej, tack, jag går ut med den och ser vad vi kan göra.
- Det är bra, tack
Jag var den enda som pallade att göra det, vi visste att den bara skulle plågas till döds under natten annars. Amanda följde med mig ut, så letade vi efter något tung sten eller något annat lämpligt. Den lilla pippin satt i en kartong. De enda stenar vi kunde hitta låg som dekoration mot någons vägg, vanliga gråstenar. Vi plockade med oss en sån, och gick till ett mörkt ställe; jag ville inte se den så tydligt. Den pep och sprattlade något alldeles förskräckligt när jag plockade upp den ur kartongen, det fanns krut i den lilla krabaten ännu. Jag satte den på marken, och efter en stund var den stilla och tyst. Vi bestämde oss för att sjunga en sång, för att slippa höra ljudet... det enda som slog oss då, som båda kunde, var "Ta fram det bästa humör du har". En glad liten visa, tyvärr är den lite förstörd p.g.a detta nu, men vi lär höra den så ofta att det går över.
Så började vi sjunga, och jag drämde stenen rakt över det lilla livet. När jag lyfte drog kroppen ihop sig, såklart, men det såg obehagligt ut, och jag slog ytterligare två gånger för att vara säker på att det inte fanns minsta liv kvar. Då skulle den ju lida ännu värre. Det hade på något vis känts bättre om där sedan legat en liten död, orörd fågelkropp. Men den var platt som en pannkaka och blodig. Vi puttade in den i gräset, kastade bort stenen och slängde kartongen i soporna.
När vi kom in såg vi klart den andra filmen. Inte för att en andra världskrigs-film lättade upp humöret, men ändå. Jag grät migsjälv till sömns sedan. För jag vet att jag gjorde alldeles rätt. Och i grund och botten var det faktiskt katten som hade ihjäl den. Den skulle dött ändå mer plågsamt hos katten. Men det känns ändå hemskt... den var så söt, och jag mosade den... :/
Roligare bilder och historier från Sthlm kommer :P
Vi satt och såg på en film, systrarna Sevelin och jag. När den första var slut gick jag och Amanda ut med den lilla hunden Harry. Bäst vi promenerade genom deras område såg jag en svart katt som såg konstig ut på munnen. Jag tänkte att den kanske var skadad, då den jamade något förskräckligt. Den smet in i en buske, och jag satte mig för att locka ut den. Efter en stund kom den ut, och då kunde jag höra små pipanden inne i busken. Vår första tanke var att den hade kattungar, men jag kunde inte se något så stort i mörkret. Jag använde min kamerablixt, och såg katten puffa på något litet grått.
"En mus!" utropade jag, och skrämde iväg katten. Men det var ingen mus.. det var en stackars liten fågelunge. Jag kröp in i busken, och lyckades tillslut få fatt i den. Den såg tilltuffsad ut, och vi tog med den in. Där satt jag i deras kök och höll den sedan.
Vi tror det var en liten gråsparv, men vet inget säkert. Hela stjärten var avskavd, liksom bröstet. Inga fjädrar, bara alldeles kalt. Vi visste inte vad som vore det bästa att göra. Så vi ringde runt, sent på söndagsnatten, till alla möjliga nummer vi kunde hitta för att få svar. Vi ringde till och med polisen. Tillslut hittade jag ett nummer till Sthlms viltjour. Där kunde jag förklara vad som hänt, och vid det här laget hade jag fått syn på att den lilla stackaren blödde.
- Hej, jag ringer från Solna Stockholm. Vi hittade en liten skadad fågelunge ute, som blivit fångad av en katt. Vi vet inte riktigt vad som är det bästa att göra.
- Jaha... um.. vad är det för någon fågelunge? Hur är den skadad?
- Vi tror det är en liten gråsparv. Den blöder på bröstet och är tilltuffsad.
- *suckar tungt* Okej.. finns det någon där som kan avliva den?
- Det är det vi måste göra alltså?
- Ja, när de blivit så skadade att de blöder så finns det inget vi kan göra. Det är det enda rätta.
- Hur går man tillväga?
- Ett hårt slag mot huvudet.
- Okej, tack, jag går ut med den och ser vad vi kan göra.
- Det är bra, tack
Jag var den enda som pallade att göra det, vi visste att den bara skulle plågas till döds under natten annars. Amanda följde med mig ut, så letade vi efter något tung sten eller något annat lämpligt. Den lilla pippin satt i en kartong. De enda stenar vi kunde hitta låg som dekoration mot någons vägg, vanliga gråstenar. Vi plockade med oss en sån, och gick till ett mörkt ställe; jag ville inte se den så tydligt. Den pep och sprattlade något alldeles förskräckligt när jag plockade upp den ur kartongen, det fanns krut i den lilla krabaten ännu. Jag satte den på marken, och efter en stund var den stilla och tyst. Vi bestämde oss för att sjunga en sång, för att slippa höra ljudet... det enda som slog oss då, som båda kunde, var "Ta fram det bästa humör du har". En glad liten visa, tyvärr är den lite förstörd p.g.a detta nu, men vi lär höra den så ofta att det går över.
Så började vi sjunga, och jag drämde stenen rakt över det lilla livet. När jag lyfte drog kroppen ihop sig, såklart, men det såg obehagligt ut, och jag slog ytterligare två gånger för att vara säker på att det inte fanns minsta liv kvar. Då skulle den ju lida ännu värre. Det hade på något vis känts bättre om där sedan legat en liten död, orörd fågelkropp. Men den var platt som en pannkaka och blodig. Vi puttade in den i gräset, kastade bort stenen och slängde kartongen i soporna.
När vi kom in såg vi klart den andra filmen. Inte för att en andra världskrigs-film lättade upp humöret, men ändå. Jag grät migsjälv till sömns sedan. För jag vet att jag gjorde alldeles rätt. Och i grund och botten var det faktiskt katten som hade ihjäl den. Den skulle dött ändå mer plågsamt hos katten. Men det känns ändå hemskt... den var så söt, och jag mosade den... :/
Roligare bilder och historier från Sthlm kommer :P
Kära läsare
Jag vill bara säga att jag är glad att ni finns ^^ Att det finns någon som överhuvudtaget läser, ananrs skulle jag mig inte känna mig så motiverad att skriva "for all to see" :P Och de gånger ni lämnar en kommentar blir jag extra glad, jag vet fler som läser än som kommenterar, det får jag höra ibland av vänner att de läser bloggen regelbundet vilket jag aldrig kunnat ana eftersom man läser helt anonymt ;D
Klockan är runt 06:00 nu, okristligt tidigt, om man nu inte är mjölkbonde eller nå't. Jag är iaf uppe för att jag ska till Stockholm idag! :) Systrarna Sevelin bjuder till fest, av anledning att Amanda precis fyllt år. Så jag åker upp ett par dagar för att träffa trevligt folk och mysa i Stockholm. Särskilt i Gamla Stan... och i Solna, eftersom att där bor Sevelinarna och jag ska bo hos dem ^^
Klockan är runt 06:00 nu, okristligt tidigt, om man nu inte är mjölkbonde eller nå't. Jag är iaf uppe för att jag ska till Stockholm idag! :) Systrarna Sevelin bjuder till fest, av anledning att Amanda precis fyllt år. Så jag åker upp ett par dagar för att träffa trevligt folk och mysa i Stockholm. Särskilt i Gamla Stan... och i Solna, eftersom att där bor Sevelinarna och jag ska bo hos dem ^^
Nu är det nog
Jag tänker inte dansa kring ämnet längre. Om jag inte börjar vara helt ärlig mot mig själv kommer det aldrig ske någon förändring. Och jag dansar bara runt det i offentliga sammanhang, när jag egentligen borde tala öppet om det, så öppet som är nödvändigt.
Jag pratar om min vikt. För jag är överviktig, och har varit det länge, och nu är det till besvär.
Först nu har jag verkligen börjat ta tag i det. Inte ett så enormt krafttag som jag skulle kunna, men ett rejält tag ändå. Jag har blundat för det, och inte sett hur snabbt det gick nu den sista tiden. Och det skrämmer mig, att kläder som satt bra för bara 1-2 månader sen nu inte alls passar så bra. Jag som lurade mig själv till att tro att jag börjar gå ner den sista tiden, men tji fick jag. Ja, verkligen, tji fick jag. Hur har det kunnat hända? Ganska enkelt egentligen. Hemskt dåliga vanor. Vanor som sitter i sen tider då jag mådde riktigt dåligt. Nu, när jag mår riktigt bra (förutom vikten) så har de här vanorna följt med och skapat beroenden istället. Oförklarliga sug efter onyttigheter som vägrar stillas. Men nu jävlar har jag slutat lyssna på det. Jag känner inte ens av det så ofta som tidigare, och de senaste veckorna har jag bara fallit för det 2-3 gånger och aldrig så hårt som tidigare.Det är först nu som jag fått den rätta viljan, som genom ett trollslag. Jag har försökt lura mig till att jag ändrat mig, och skapat bättre vanor, men det är en lögn. Först nu gör jag något.
Vad jag väger just nu vet jag inte, och tänker inte väga mig än på ett tag. Skulle gissa på 75-80 kg vilket är skamligt mycket. Jag som aldrig ville passera 75 kg igen. Men jag ska neråt, det har redan börjat, dock långsamt. Och långsamt kan det få gå, bara jag är säker på att det går neråt. 15 kg vill jag bli av med inom det närmsta året, men jag skulle vara glad över 10 också. Neråt, neråt neråt.
Jag tror aldrig att någon skulle håna mig över detta, kanske nån liten anonym, feg fjortis som råkar läsa detta inlägg och har personliga problem. Jag är säker på att ni andra, mina vänner, kommer stötta mig till fullo. Men jag vill INTE höra något: "Men du är så fin som du är". NEJ! Säg det inte! Ni menar väl, men nej. Jag vill inte höra det. Inte för att vara otacksam, och inte för att jag tror att ni ljuger. Jag tycker faktiskt att jag är fin, men inte så fin som jag skulle kunna vara. Former är väldigt snyggt, även på mig, men jag tappar formen till något oformligt. Jag vill vara i form också. Mitt mål är aldrig att bli en tunn speta. Jag vill bli slankare, må bättre.
Jo, jag mår bra nu. Har inga fysiska men, inga särskilt märkbara åtminstone. Jag är så lycklig annars, tro mig. Och jag går inte och äcklas av mig själv helatiden, eller deppar. Nej, jag kommer rätt bra överens med min kropp. Men både jag och den vet att jag kommer vara lyckligare när jag väl lyckas.
Klara, färdiga, gå!
Jag pratar om min vikt. För jag är överviktig, och har varit det länge, och nu är det till besvär.
Först nu har jag verkligen börjat ta tag i det. Inte ett så enormt krafttag som jag skulle kunna, men ett rejält tag ändå. Jag har blundat för det, och inte sett hur snabbt det gick nu den sista tiden. Och det skrämmer mig, att kläder som satt bra för bara 1-2 månader sen nu inte alls passar så bra. Jag som lurade mig själv till att tro att jag börjar gå ner den sista tiden, men tji fick jag. Ja, verkligen, tji fick jag. Hur har det kunnat hända? Ganska enkelt egentligen. Hemskt dåliga vanor. Vanor som sitter i sen tider då jag mådde riktigt dåligt. Nu, när jag mår riktigt bra (förutom vikten) så har de här vanorna följt med och skapat beroenden istället. Oförklarliga sug efter onyttigheter som vägrar stillas. Men nu jävlar har jag slutat lyssna på det. Jag känner inte ens av det så ofta som tidigare, och de senaste veckorna har jag bara fallit för det 2-3 gånger och aldrig så hårt som tidigare.Det är först nu som jag fått den rätta viljan, som genom ett trollslag. Jag har försökt lura mig till att jag ändrat mig, och skapat bättre vanor, men det är en lögn. Först nu gör jag något.
Vad jag väger just nu vet jag inte, och tänker inte väga mig än på ett tag. Skulle gissa på 75-80 kg vilket är skamligt mycket. Jag som aldrig ville passera 75 kg igen. Men jag ska neråt, det har redan börjat, dock långsamt. Och långsamt kan det få gå, bara jag är säker på att det går neråt. 15 kg vill jag bli av med inom det närmsta året, men jag skulle vara glad över 10 också. Neråt, neråt neråt.
Jag tror aldrig att någon skulle håna mig över detta, kanske nån liten anonym, feg fjortis som råkar läsa detta inlägg och har personliga problem. Jag är säker på att ni andra, mina vänner, kommer stötta mig till fullo. Men jag vill INTE höra något: "Men du är så fin som du är". NEJ! Säg det inte! Ni menar väl, men nej. Jag vill inte höra det. Inte för att vara otacksam, och inte för att jag tror att ni ljuger. Jag tycker faktiskt att jag är fin, men inte så fin som jag skulle kunna vara. Former är väldigt snyggt, även på mig, men jag tappar formen till något oformligt. Jag vill vara i form också. Mitt mål är aldrig att bli en tunn speta. Jag vill bli slankare, må bättre.
Jo, jag mår bra nu. Har inga fysiska men, inga särskilt märkbara åtminstone. Jag är så lycklig annars, tro mig. Och jag går inte och äcklas av mig själv helatiden, eller deppar. Nej, jag kommer rätt bra överens med min kropp. Men både jag och den vet att jag kommer vara lyckligare när jag väl lyckas.
Klara, färdiga, gå!
Hmmm...
Jag är en sån som råkar vara beroende av Aftonbladet. Jag tycker det är en avskyvärd tidning/hemsida (jag har aldrig nånsin köpt tidningen) med absurt många stav- och faktafel samt avskyvärd blandning av hemska världsnyheter och tveksamma nöjessidor. Lik förbannat läser jag där, främst för att de har en mycket snabb uppdatering, och om något händer i världen är de kvicka på att berätta om det.
Det slog mig vad de borde göra, för att man inte ska fnysa över upplägget med: 50 barn döda i dagisexplosion - Så blir du brun snabbt och säkert i sommar - Vikthysterin når nya höjder - Gå ner 3 kg i helgen
Kan de inte lägga allt under olika rubriker? T.ex
Det slog mig vad de borde göra, för att man inte ska fnysa över upplägget med: 50 barn döda i dagisexplosion - Så blir du brun snabbt och säkert i sommar - Vikthysterin når nya höjder - Gå ner 3 kg i helgen
Kan de inte lägga allt under olika rubriker? T.ex
- Väsentliga nyheter
- Katastrofer i världen
- Veckans snyfthistorier
- Veckans må bra-historier
- Kropp och själ
- Allmänt dravel
- Lögner om kändisar
- Sanningar om kändisar
- Övrigt
Speed-painting
På lördag har vår familj blivit bjudna till vänner som skaffat ett nytt sommarhus. Som inflyttningspresent ville mamma att jag gjorde en liten tavla åt dem, och detta är resultatet:
Inte ett så bra foto, men men. Ska se om jag kan fixa till bakgrunden, är inte helt nöjd med den
Inte ett så bra foto, men men. Ska se om jag kan fixa till bakgrunden, är inte helt nöjd med den
Samm piktjörs
Ja, titeln ska alltså läsas som: Some pictures. Haha, vad rolig jag är ibland. Not. Men, som utlovat:
Baksidan av Alexandras gitarr blev äntligen klar ^^
Sötaste kärleksparet ever
Zombie Walk Göteborg!!
FIna, fina midsommar ^^
Den härliga midsommarmiddagen med bekanta, men också främmande, ansikten
Så börjar sången för kvällen
Blomsterkransen jag gjorde... Började vissa lite framåt kvällen :P
Alexandra, med den glada lilla ungen som förgyllde vår kväll ibland
Ebba kan leka dragkamp hon också X)
Dra då, tjejer!
Vi fick en fin regnbåge ^^
Det är så idylliskt, så vackert, I love this place
Alexandra myser, men fryser, med gitarren :P
Sång och mys in på småtimmarna
I ljuslyktors sken
En underbar dag på havet! Jag körde båten större delen av vägen, duktig var jag X)
Det där är lillebror som badar ^^
Vi köpte ett paket jordgubbar för att det låg så söta missbildade figurer i ^^
Jag tog en underbar promenad ner till havet
Nere i hagen vid havet har hästar på sommarbete. Denna lilla krabaten störtade fram till mig när jag kom, men tappade intresset när jag inte bjöd på mat. Efter jag tagit ett dopp lät jag honom få större delen av mitt äpple
Det är så vackert... En underbar kväll, med ett underbart manet-fritt dopp ^^
Baksidan av Alexandras gitarr blev äntligen klar ^^
Sötaste kärleksparet ever
Zombie Walk Göteborg!!
FIna, fina midsommar ^^
Den härliga midsommarmiddagen med bekanta, men också främmande, ansikten
Så börjar sången för kvällen
Blomsterkransen jag gjorde... Började vissa lite framåt kvällen :P
Alexandra, med den glada lilla ungen som förgyllde vår kväll ibland
Ebba kan leka dragkamp hon också X)
Dra då, tjejer!
Vi fick en fin regnbåge ^^
Det är så idylliskt, så vackert, I love this place
Alexandra myser, men fryser, med gitarren :P
Sång och mys in på småtimmarna
I ljuslyktors sken
En underbar dag på havet! Jag körde båten större delen av vägen, duktig var jag X)
Det där är lillebror som badar ^^
Vi köpte ett paket jordgubbar för att det låg så söta missbildade figurer i ^^
Jag tog en underbar promenad ner till havet
Nere i hagen vid havet har hästar på sommarbete. Denna lilla krabaten störtade fram till mig när jag kom, men tappade intresset när jag inte bjöd på mat. Efter jag tagit ett dopp lät jag honom få större delen av mitt äpple
Det är så vackert... En underbar kväll, med ett underbart manet-fritt dopp ^^
