kottekort

Du känner inte mig, och inte jag dig. Och nu är det för sent, vi hann inte.

Jag vet, det är mitt fel att vi aldrig kommer att ses, jag vet ju det. Men det gick bara inte längre… Det gick ingenstans.

Nu går jag händelserna i förväg, du vet inte vad det är jag gjort än. Det jag gjorde på kvinnodagen våren 2006 är oåterkalleligt, men jag såg ingen annan utväg. Jag var tvungen att slippa ifrån mitt helvete till vardag. Så enkelt är det. Varför var jag tvungen att gå och festa? Det är ju ändå bara IQ-befriade nollor som hänger där… Men festa gjorde jag, dum som jag är. För att du skall begripa vad det är jag babblar om behöver du veta ett och annat om mig. Så vi börjar där man bör börja: presentation!

Mitt namn är Mickaela, och jag är 17 år gammal. Jag är född och uppvuxen i Malmö, Skåne är mitt hem. Jag älskade det fram till den dag min pappa fick nog och stack. Mamma blev knäckt, hon fann sin tröst i botten av en vodkaflaska. Det var inte lätt, ska jag säja, att växa upp med en alkoholist till mamma. Men jag älskar henne, hon gjorde så gott hon kunde. Hon var faktiskt nykter i nästan två år, för min skull. Sen kom han; Bosse. Fan va jag hatar honom. Han och morsan satt och söp nätterna igenom. Jag avskydde det, han förstörde mammas hårda slit. Som om inte det var nog fann han glädje i att misshandla henne. Jag var 13 år den gången då jag satt inne på toaletten och hörde dem bråka. Plötsligt var dom vid dörren, och han slog henne gång på gång. Kanske slog han hennes huvud mot dörren, kanske föll hon. Oavsett hur så tuppade hon av. Hon låg där som död när jag kom ut, medan han drack starköl och såg på fotbollsmatchen.

Fotboll ja, det var det enda han uppskattade med mig. Jag spelade visserligen i ett ”fjolligt tjejlag”, men ändå. Han tyckte aldrig om mig annars; jag minns hans min den gången han fick höra att jag är homosexuell. Det var nästan som han ville vrida nacken av mig, eller kasta ut mig från balkongen. Jag börjar nästan önska att han hade gjort det…

Att han slog mamma var hemskt, men jag kunde hantera det. Hon, som tog slagen, lät det ske. Åtminstone så länge han inte rörde mig. Det var den där fruktansvärda november-natten… Han hade druckit, som vanligt, sen vet jag inte vad som gick snett. Jag önskar jag kunde förtränga hans stinkande andedräkt, hans svettiga kropp, den uppsvällda kuken. Aldrig, aldrig nånsin vill jag känna en manslem mellan benen igen. Män är djur, dom är svin! Okej då, det finns stunder där dom inte är likvärdiga med kåta älgtjurar. Men så fick man ju höra om allt dom ställt till med, i den där kvinnogruppen. Våldtäkt, misshandel, svek, lögner… Det fanns ju inga män med där, av en anledning.

Hur det gick med Bosse? Han sitter inlåst, inte kunde någon bortförklara hans sädesvätska i mitt underliv. Mamma var så arg, och så ledsen över att det hade hänt. Hon ville gottgöra det, men det var inte hennes fel och inget kan gottgöra det.

Fy fan vilken deprimerande uppväxt, inte sant? Jag hade ju vänner, ett par i alla fall. Och The Beatles, inte att förglömma. Inget ont kunde komma åt mig när jag lyssnade till deras musik! Det var tack vare dom som mötte kärleken, och tack vare fotbollen…

Sommar, 2004, Göteborg, Gothia Cup. Mitt lag var där, och vi spelade som små blå. Jag snubblade till, på Heden, och ställde mig vid sidan av. Där stod hon, min lejonunge, och lyssnade på musik. Jag tyckte hon såg så söt ut, och blev nyfiken, så jag gick fram och frågade vad hon lyssnade på. Gissa hur glad jag blev när hon räckte fram en öronsnäcka och ”I wanna’ hold your hand” strömmade fram. Det är Beatles bästa låt, det är den vackraste sången som finns! Jag skall fatta mig kort: Vi blev förälskade, vi hånglade, vi öppnade upp oss för varandra, och skildes åt. Ja, för vi sa att det skulle förbli en sommarromans. For fucks sake, hon bodde ju i Götet och jag i Skåne. Jag skulle börja på internat, inte en chans att det skulle hålla. Men svag som jag är fick jag nog där hemma, och sökte upp henne via MSN. Vi blev båda ofantligt glada, vi behövde varandra.

Jag hade sällan tillgång till dator, men när jag väl hade det kunde vi snacka timmar i sträck.

Internatet var en succé, jag fick flera nya kompisar. Men också ett par ovänner. Dom kunde inte acceptera mig för vad jag är, men så är det ju i livet… I livet, ja…

Hursomhelst, jag kunde inte fortsätta med fotbollen, framför allt inte i det laget när jag bodde så långt hemifrån. Jag kunde logga in och tala med min flickvän, min lejonunge, och alla vänner där hemma. Jag undvek att åka hem på helger, jag klarade inte av att se mamma nersupen.

Men vad var det som hände då, den 8:e mars? Jag festade ja, man måste ju passa på när man väl är hemma. Allt hade varit okej, om inte dom där tre avskummen hade dykt upp.

”Va snygg du é”

”Kom igen baby, ge mig en kyss!”

Äckel… Jag sa att bara tjejer är värda att kyssa, fy fan va arga dom blev. Jag sket i dom, och drack två cider med Alice istället, försökte ha lite trevligt istället. Varför jag gick själv ner mot parken begriper jag inte, och jag ångrar det. Självklart följde de efter, svinen. Jag märkte inte att det var dom förrän det var för sent. Dom kastade ner mig i gräset och slet av mig jeansen. Det spelade ingen roll att jag sparkade och slog. Två höll ner mig, den tredje tillfredställde sig. Dom turades om, jag skrek. Efter en evighet fick dom nog och stack, medan jag fick på mig kläderna. Jag var så smutsig, skändad, övergiven.

Alice och Becka kom, dom ringde polisen. Men jag visste där och då att jag inte skulle orka med nån mer rättegång. Jag krävde att dom inte skulle säga något om våldtäkten. Dom ville, men gjorde det inte. Det kom en polisbil, dom var inte särskilt glada, men dom fick mammas adress. Varför var dom tvungna att köra mig dit? Dom kunde väl ha följt mig till dörren och snackat med mamma? Nej, dom fick ett larm, och jag stapplade själv upp för trapporna. Mamma var onykter, surprise, och asförbannad över att jag aldrig var hemma. Jag orkade inte, hon däckade på soffan.

Lejonungen var inte online, jag grät, det var mitt i natten. Jag var oren, jag duschade länge och väl, men jag var fläckad för livet. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Fuck Jesus!

Jag skrev mina sista ord, till min lejonunge, mitt knytt. Självisk, jag vet, men fan ta den som klandrar mig. Smärtan från rakbladet var knappt märkbar, den skulle rädda mig.

Jag var fri…

Hon var vacker... Jag ritade den några månader efter hon försvunnit, när jag fortfarande mådde som sämst.

Jag glömmer dig aldrig.