Nz

Jag chillar ute i skogen, hos Louise föräldrars ställe. De bor i Kohukohu, ungefär, och driver typ ett vandrarhem i anslutning till sitt hus. Jag jobbar för mitt boende, för att slippa betala massa varje natt. Jag bor i en gammal skolbuss :D  Den står en bit ner på deras ägor, under ett plåttak. Den är inredd som ett rum, med säng, soffa, och bord och gardiner för alla fönster. Det är sjukt lågt i tak, men det passar utmärkt för en kortis som jag. Det är nog runt 158 cm i takhöjd, själv är jag 155,5 cm lång (nej, halvcentimetern är inte viktig för mig, men andra verkar tycka det när jag mäter mig.)

Min andra dag här lider mot sitt slut. Har inte sett mig omkring så mycket ännu, börjar med det imorgon tänkte jag (eller idag, hur man nu vill se det.) Tänkte promenera till Kohukohu-byn tror jag, och runt om i skogen.

Det är fantastiskt fint här, och så lugnt. Det är bara nätterna som varit jobbiga hittills :P  Jag är verkligen inte mörkrädd, men jag tycker inte om att höra saker och inte kunna se dem. Massa konstiga ljud hörs från skogen, det är tur att det inte finns några farliga djur här i landet. Men det är ändå äckligt att höra, kan inte hjälpas. Såg min första pungråtta ikväll också, den klättrade ute på balkongen när jag kom ut från matsalen. Den hoppade förskräckt upp i ett träd, och skrämde mig lika mycket med sitt plötsliga hopp. Men den stannade till i närmsta träd och kastade en blick på mig så jag fick en chans att se den.
Jag kan höra fler (eller kanske fåglar) utanför min buss. De i sig skrämmer mig inte, men de plötsliga ljuden får mig att hoppa till. Känner mig urfånig, men kan inte hjälpa det. Vänjer mig säkert snart ^^

Jag checkade ut från mitt hostel imorse vid tio-tiden. Jag var kvar ett tag, lämnade min packning och utnyttjade den sista internettiden jag köpt. Sen tog jag en riktig långpromenad, genom staden och parkerna, till Aucklands Museum. Där såg jag på "Maori Cultural Experience", en grupp maorierer som visade traditionella uppträdanden: dans, konster, sång, poi, lek, m.m. Sedan en kort guidad tur runt maori-utställningen.
Jag pilade snabbt igenom resten av muséet, det var tråkigt att inte hinna ägna allt lika lång tid, men en hel del har jag redan undersökt innan. Djurliv och krigshistoria bland annat, jag kollade bara in Nya Zeeländska delar lite extra.

Gjorde det stora misstaget att titta in i rummet om Förintelsen. Det var fånigt litet (även om det nu nämndes på andra ställen) men var precis lika berörande för det. Jag mår dåligt i hela kroppen när jag ser de svultna, sårade kropparna som staplats på hög. Det är bilder jag sett sen jag var ganska liten, och det är säkert därför jag blir själaglad när jag ser filmer som Inglourious Basterds där de tar hämnd på nazisterna. Det är absolut inte så att jag tycker att man skall göra så med dagens nazister, eller att man skulle avrättat hela den tyska armén - men att få mörda asen som låg bakom Förintelsen... bara tanken får adrenalinet att pumpa.

Igår bjöd jag mig själv på bio - Shutter Island. Jag har inte läst boken, får väl bli av någon gång. Men det var en bra film, även om jag satt en aning förvirrad i slutet vilket verkar vara tanken :P De mördade nazister även i denna filmen, och jag fann mig själv med att sitta och njuta. Hur fel det än må vara kan jag inte hjälpa det, känner mig så lugn och lycklig trots det hemska våldet...

Efter muséet tänkte jag ta mig till en konstmaterial-butik, men när jag kommit halvvägs till stora vägen insåg jag att ryggsäcken var kvar på muséet, i garderoben. Bara att vandra tillbaka i värmen och hämta den.
På konsthandeln fick jag nöja mig med ett urplock av akrylfärg, fyra penslar och ett block. Jag måste bara ha något att måla med, det plågar mig att inte kunna göra det när jag väl har tid och inspiration.

Sen lekte jag Superman och bar allt mitt pick och pack genom Auckland för att komma till en hållplats där jag var säker på att hitta rätt buss till Louise. Det var sjukt tungt, och sjukt varmt, men jag trampade på. Nu sitter jag och myser på Springfield Road igen, men inte så länge till. Måste upp tidigt imorn, ta bussen till stan för att ta Magic Bus norrut. Ska övernatta på vägen, innan jag slutligen kommer fram till The Tree House - vandrarhemmet som Louise föräldrar driver. Ska bli skönt att komma till ett skogsområde.

Litet kort urval av bilder för att stilla er nyfikenhet:


Sky Tower, precis utanför vandrarhemmet

Mitt hostel/vandrarhem, väldigt centralt

Det i särklass onyttigaste jag förtärt sen jag kom hit. Har ätit ganska nyttigt, särskilt på gården, men var bara tvungen att fira Auckland-besöket med en Dark Moccha Frappuccino

Dans och sång under Maori-föreställningen

Ett av de två autentiska maori-husen de hade på muséet. Gamla, vackra, handgjorda och skänkta till muséet... eller utlånade.


Slutligen vill jag tacka alla ni som läser, ni gör det värt att skriva ^^ Men lämna gärna en kommentar då och då, motiverar till bättre och mer skrivande :)

Det är snart en månad sen jag åkte hemifrån. Visst saknar jag Sverige, familjen och alla vänner, men det är inte riktig hemlängtan. Jag är helt förlikad med tanken att stanna här länge till, och har ingen önskan om att fara hem till vardagen... ännu. Men det börjar ändå kännas lite svårt ibland. Särskilt nu, idag, när jag lider av svår sömnbrist och hormonell berg-o-dalbana. Det är inte det att jag vill hem, jag känner mig plötsligt bara så vilsen.

Jag är ensam. Jag känner knappt någon här, och planen är ju att resa runt, vilket innebär nya människor hela tiden. Ingen fast punkt att hålla sig fast vid, jag själv är den fasta punkten.. Problemet är att punkten rör sig, och inte riktigt vet vem hon är. Det är en av idéerna med resan, att jag ska kunna finna mig själv ordentligt. Och för att finna mig själv måste jag förstå varifrån jag kommer. Vart jag är påväg har ingen betydelse, för jag vet ändå inte vart vägen leder. Att vara helt utan vänner och bekanta är en sådan chans, en möjlighet att förstå vem jag är. En stor del av mig finns ju hos mina vänner, de gör mig till den jag är, och det är inget fel med det. Men det blir lättare att ljuga för sig själv när man inte är helt bekant med vem man är.

Man kommer till en ny plats, full med nya människor. Det är helt upp till mig att ta kontakt (om nu inte de gör det först, men men), och helt upp till mig att presentera mig. Det finns ingen som står bakom och förklarar något om en, tillägger något. Ingen som kan förklara för andra om jag beter mig underligt. Ingen vet vad jag har upplevt, vad som berör mig. Inte ens jag själv ibland, det är dags att upptäcka nu.

Detta tynger mig egentligen inte så mycket, inte nu. Men jag är säker på att det kommer kännas jobbigare längre fram. Turligt nog känner jag av det redan nu, och kan stålsätta mig.

Det tråkiga med ensam-resandet är just att vara ensam om alla upplevelser. Det är speciellt i sig, men när man kommer hem finns ingen som kan styrka ens berättelser. Ingen som kan nicka medhållande, ingen som säger: "Ja, det var fantastiskt! Och minns du det? Och så söt den var... Det var vackert där."


Det är skrämmande att ha helt eget ansvar för sig själv, samtidigt som det känns otroligt bra. Jag ska sköta allt, ska sköta mig och ingen annan. Jag tycker om att ta hand om andra, men det är en annan sak. Jag behöver inte väga beslut mot någon annan, jag har fri att fara precis vart och hur jag vill. Jag är den enda som kan ångra min beslut, har bara mig själv att skylla.

Det är tur att jag är en så förbaskat bra människa, annars skulle jag väl aldrig stått ut med mitt eget sällskap, haha!

Efter två veckor på Wabyond Farm är jag nu åter i Auckland. Det känns skönt att ha en riktig internetuppkoppling så man kan blogga från en dator :P

Jag skulle egentligen ha åkt tillbaka till Louise och hennes vänner, men det blev förhinder. Hennes killes pappa har blivit jättesjuk, och jag hoppas, hoppas, hoppas att han snart ska må bättre. Själv har jag tagit in på ett jättecentralt Hostel. Surf 'n Snow. Jag sitter i receptionen och väntar på incheckning och passar på att uppdatera mig om allt som hänt under min internetfrånvaro ^^

Det har varit en jättetrevlig tid ute på landet, och jag hade nog trivts ett tag till. Men det är skönt att komma tillbaka till stan... Inte just stan, men bara ha tillgång till saker man vill ha. Ser fram emot att wwoofa snart igen, men nu ska jag passa på att njuta av city.
Jag ska skriva lite mer utförligt om gården (och utflykterna jag gjorde innan) men inte just nu. Ska ladda in bilderna jag tagit också, men alla kommer inte läggas upp här - alldeles för många.

Just nu är jag så vansinnigt trött. Greg körde in till stan 05:15 imorse, så jag har varit uppe sen fyra (och somnade vid halv ett). Knapp sömn och ingen frukost. Hungrig som en varg, men det ska jag åtgärda så fort jag fått checka in. Att "lingonveckan" precis startar är inte någon tröst :P
Men jag är iallafall trygg och frisk :)


Jag är glad att se att det finns folk som läser här, trots mitt icke-uppdaterande.. Men så kommer det fortsätta vara, har inget garanterat internet ;)

---

Har en massa tankar och funderingar också som jag ska försöka få ur mig. Jag tycker om att lufta tankar, de känns lättare då. Men nu ska jag fortsätta surfa, köpa en kopp kaffe i automaten och söka på de butiker jag skulle vilja besöka idag. Hej hopp!

---

Edit:

Ville bara dela med mig av min glädje:

Jennifer, frun på gården, är konstnär. Sista kvällen visade jag några av mina bilder för henne.
Hon trodde att detta var ett foto. Me proud. Postar det för alla läsare som mot förmodan skulle ha missat den :P


Akrylbild

Jag uppdaterar via mobilen, så det blir inget långt inlägg. Jag befinner mig på Waybyond Farm där det odlas frukt och grönsaker. Det finns mycket som ska göras, har redan fått prova på mycket; rensat ogräs, skött vindruveodling, matat hästarna, hjälpt till med fruktplockning, och annat smått o gott. På gården finns tre hästar, två kor, höns, ankor, en gårdskatt, en vild kattunge och en loppäten shih tzu.

Efter 1 ½ vecka hos Louise och hennes kompisar så ska jag nu ge mig iväg till min första WWOOF-gård. Ett par som heter Jeni och Greg och bor en timme norr om Auckland. Greg kommer strax och hämtar mig, så jag har packat ner alla mina tillhörigheter igen(hoppas jag). Han blev tvungen att komma tidigare än planerat, så Louise hinner inte komma hem från jobbet och säga hej då :/ Men jag ska lämna en liten lapp och en slant för att tacka för omhändertagandet ^^ Jag svänger nog förbi igen dessutom, innan färden går hem till Sverige igen. Kanske behöver övernattning några dagar mellan gårdar och sånt också ^^

Hursomhelst har det varit en jättefin första tid i NZ, och det ska bli spännande att få se mer av landet, även om jag nu inte far så väldigt mycket längre bort :P

Jag vet inte hur deras internetanslutning ser ut på gården, så jag kanske har dåligt med inloggningsmöjligheter. Men när jag får chansen ska jag skriva och uppdatera hur allt är :)

För att summera vad jag gjort det senaste, innan jag lägger upp mer detaljerade inlägg:

I onsdags, den 3:e, tog jag färjan till Devonport där Louise jobbar. Jag besökte hennes jobb en sväng, innan jag gick på egna äventyr till en hög kulle(gammal vulkan) som var ett gammalt krigsminne med bunkrar o annat spännande.

På torsdagen tog jag färjan till Waiheke Island. Vandrade en liten bit på ön till en badstrand. Slogs omkull av vågorna en stund, åkte sen tillbaka till stan och gick på en liten konstutställning i en galleria.

Igår, fredags, så gick jag till Auckland Zoo. Såg en kiwi-fågel, lejon, tigrar, noshörningar, och massa andra fina djur.

Idag, lördag(duh!), ska jag på spelning. Louise band The Longdrops spelar igen, på ett café.

Sista delen! Summerar det sista, smäller upp de sista bilderna, sen kan vi lämna festivalen bakom oss :P

31/1


Roger, som höll i Come All Ye. Josca skulle beskriva honom inna jag sett honom: "He looks like a garden gnome". Visst är det slående likt?

Rhonda & The Ravers, härliga tjejer som återspeglar 50-talets förtryckta kvinnosyn med glimten i ögat

Läckert träd på vägen utanför campingen

Hittade ett par stiliga solbrillor

Roger fick porträttera den onda fén i sagan om Askungen under slutkonserten

Jag blev filosofisk en stund under festivalen, och skrev en massa djupa stycken... Bland annat en om saknad. Om folk man älskar som går bort. Året började med att en vän till mig dog i cancer. Han var min scoutledare när jag var yngre, men sen började vi umgås som vänner när jag blivit äldre, särskilt god vän var han med några av mina andra scoutkompisar. Han betydde så oerhört mycket för många, jobbade som intensivsjukvårdare, soldat och scoutledare, och blev helt klart saknad för tidigt.
En annan person som lämnat ett stort, gapande hål efter sig var min första flickvän. Jag är övertygad om att de både funnit ro.


31/1 - 2010

Jag vet.
Jag vet att var du än tog vägen så är det en bättre plats.
Jag vet att du alltid kommer vara vacker.
Jag vet att jag vill minnas vackra minnen av dig.
Jag vet att du alltid är med mig.
Jag vet att stunderna vi delat inte betyder mindre för att du är borta.
Jag vet varför jag älskade dig.
Jag vet varför jag älskar dig.
Jag vet varför jag alltid kommer att älska dig.
Jag vet att inget kan ersätta dig.
Jag vet att jag kan leva utan dig.
Jag vet att du funnit frid.
Jag vet.

Vördade läsare,

jag ber om ursäkt för min brist på uppdatering. Det kommer, det kommer. Jag fotar en massa, men hinner inte ladda upp så mycket då det tar skrämmande lång tid att få upp bilder. Skriva gör jag också, och ni ska snart få ta del av vad jag hittar på.

Först vill jag bara säga att jag har en dröm. En dröm som jag kallar: "En bättre värld". I denna bättre värld saknas mänisskor som vill andra ont, men också de som inte kan tänka. Inspirationen till denna dröm är ingen mindre än Carola.

Håll med mig, visst vore världen vackrare utan henne?

Att hon har fadderbarn på Haiti: toppen!
Att hon uppmärksammar hemskheterna där: fantastiskt!
Att hon reser dit, mitt under katastrofen, utnyttjar deras icke-existerande resurser och tar med sig en tröstande flaska parfym: VAD I HELA HELVETE?!

Va? Vad har jag missat? Hur är detta en bra sak att göra?

Det är SKIT att resa dit när man inte kan erbjuda experthjälp eller är utbildad. Vem gör något sånt? Åker dit och tar upp resurser? Förutom journalister, men de fyller iaf ett något större syfte än henne...
Och en flaska parfym? Det var hennes son som föreslog det, gud så sött, va? Vad tänkte han? Är han fem år?
Varför sa hon inte till ungen: "Parfym? Tycker du på allvar att parfym är en bra present till en fattig, katastrofdrabbad pojke? Du tror inte det finns annat han skulle uppskatta mer?"

Så, nu har jag fått skriva av mig. Nu kan jag ägna tankarna åt finare människor som inte tror att världens undergång är nära för att det står så i en flummig bok.

Lite fler bilder, från 30/1. Still some pictures to go, men det blir ett annat inlägg, tar så fasligt lång tid att ladda upp


Duktiga tjejer, i fantasy-medeltid-inspirerade klänningar. Fint, men väldigt maskeradigt i mina ögon. Blev lite sur när folk bakom satt och fascinerades över "deras fantastiska kläder". "It's as if they just walked out of Avalon". Nä, de skulle se riktiga kläder.

Diane Ponzio, som jag skrev om tidigare. Med de roliga låtarna

Schedule

Skamlös reklam!

The Longdrops!


Louise in action!

På Come All Yen, efter jag sjungit

Jag gillar det jag ser

Mmmm, home brew!

Such a beautiful place... So relaxing...

31/1 15:30

Först får vi det tråkiga ur vägen:

• Det regnar

• Min mobil är jätteelak och påstår att den inte har någon musik lagrad, vilket är lögn. Det finns flera hundra låtar på den. Hoppas den skärper sig snart.

Då var det avklarat. I övrigt är allt underbart! Jag sjöng två låtar på Come All Ye. Det var inte så mycket folk där som kvällen innan, men det var trevligt ändå. En man kom fram efter jag sjungit, tog mig i hand och sa på bruten svenska: "Jag kommer inte från Sverige, men det där var mycket bra!"
En stund senare kom en gammal grå man och slog sig ner bredvid mig. Han visste inte mycket om Sverige, annat än vår neutralism i andra världskriget. Själv kom han från England, och hade väl upplevt kriget själv. Han tyckte vi(svenskar) var jättebra som var neutrala, och hjälpte flyktingar. Han snackade om något fartyg som jag borde veta om, som de borde pratat om i skolan. Det har de säkert gjort, men det är svårt att minnas allt. Det var iaf något neutralt fartyg som forslat sårade soldater till säkerhet.

Efter Come All Ye'n kom festivalens höjdpunkt för många: Home Brew! Lew Black brygger eget öl som han bjuder hela festivalen på, så har de öppen mick för allsång. Gratis öl och folkmusik, det blir inte mycket bättre. Det var ganska starkt öl kände jag, men gott! (och kallt) Jag drack en mugg av båda sorterna, ljust och mörkt, innan det kändes bäst att gå och göra sig iordning inför natten. (Visst är jag ordningsam, mamma?)

Oh! Måste skriva om en kvinna jag hörde tidigare på dan. Diane tror jag hon hette. Från New York, USA. Hon hade skithäftiga sånger med smarta texter. Bland annat en om hennes moster. Hon hade tre mostrar, med andra ord fyra mammor. Det var en italiensk/siciliansk familj, de stod varandra jättenära. Låten handlade om hennes moster som bodde ensam och aldrig hade egna barn. De träffades varje dag, alla systrar, för att dricka kaffe hos henne. I ett skåp hade hon finporslin som bara fick användas vid speciella tillfällen. Diane, som var en liten flicka då, ville så gärna äta från dem, men det kom aldrig på fråga. Tillslut gav hon upp. När henne moster till slut gick bort fick Diane ärva tallrikarna. Och de är hennes vardagsporslin, för varje dag är ett speciellt tillfälle. Vi tror att vi äger en massa saker, men är det inte de som äger oss egentligen, sjöng hon. Sen sjöng hon en sång, lite ursäktande, om att alla bluessånger låter precis likadant när hon är på festival i NZ.

Jag tog skydd från regnet under ett träd vid mitt tält för en 50 minuter sen. Regnet har hunnit avta sedan dess, men det ser ut att komma mer att döma av de mörka molnen som rullar in. Det är skönt att skurarna är korta, men jag önskar att det kunde spricka upp snart så att allt och alla får en chans att torka. Jag borde spänna ytterduken på mitt tält, eller snarare dra om det, men det har jag ingen ork till. Har dessutom lite för få tältpinnar.

Nä, jag tror faktiskt jag ska lägga av mig allt som inte tål vatten och gå runt en vända utanför festivalområdet för att få en bättre uppfattning om vad som finns därute. Mitt tält står alldeles invid vägen, men tyvärr går ett högt stängsel imellan så man måste gå runt hela alltet.

---

Några bilder från 30/1


T-shirt design igång

Sooo sexy. Josca är grym ^^ (Men jag tar åt mig äran för spaden, min idé X)

Chillin' with ma homies

Vårt fina träd. Freaky barrträd

Can you hear all the tiny "om nom nom nom"s?

Hittade denna lilla sak längs vägen, gäller att ha ögonen med sig

Liten del av campingen

The Longdrops, in practice ^^

Jag förde lite dagbok under festivalen, så jag tänkte helt enkelt skriva in det jag skrev då:


30/1 12:15

Allt jag har på mig är uppdragna pösbyxor och linne. Solen är stekande, men det blåser svalt, och jag har sökt skydd i skuggan. Jag är omgiven av tält, bilar samt ett och annat träd. Fåglar sjunger, liksom sikadorna, och i tältet mitt emot leker några barn. På avstånd hörs musiken från någon konsert, men också från en massa jammande campare.

"I wanna go running!" skriker ett av barnen i tältet.
"Let's go running!" säger nästa.
De springer ut under höga skrik. Louise kommer gående, och blir genast jagad och infångad.
"You're going to prison!" säger de, och sätter Louise i sin minitipi.
"Oh no, isn't there any chance of appeal?" vädjar Louise. "Am I in here for life?"
"Forty minutes."
"Forty minutes?!"
"That's too long" säger flickan, som är äldst. "Five minutes will do."

Igår vandrade jag runt festivalområdet i skymningen. Det är mer campingyta än festivalområdet (fast de är ju typ samma sak), och de smälter liksom samman. Solen gick ner bakom träden, och överallt i tälten satt små grupper och spelade musik. Barn cyklade, spelade ukulele, lärde sig poia och levde rövare.

Jag smakade min första Nya Zeeländska avokado nyss. Hallelujah! Ni vet ju hur det är med svenska jordgubbar? De överträffar alla andra länders. NZ's avokado är gudomlig. Går att smöra på mackan.

Om några timmar ska jag gå på Beginners Come All Ye. Come All Ye är som en öppen mick/scen. Som kareoke, men det är ackapella. Man skriver upp sig på listan så får man framföra några låtar. Beginners är till för de som aldrig prövat på det innan, som är nybörjare på sitt instrument eller bara inte uppträtt förut. Jag har visserligen sjungit på scen tidigare, men jag är helt ny i de här kretsarna så det känns bäst att börja här. Ska sjunga lite svenska folkvisor tänkte jag, "Finvisan" och så. Förhoppningsvis blir det uppskattat.


18:20
Ingen trodde att jag var nybörjare. Och det är jag ju inte riktigt... men jag brukar inte uppträda, så jag känner mig ändå som en nybörjare. Och jag har inte varit på folkmusikfestival, särskilt inte i Nya Zeeland. Att jag sjöng vackert var i alla fall alla överens om. Eventet krockade med en massa andra, så det var typ ingen där. Bara jag, ledaren Andrea samt Glin(?). Sen kom det visserligen några få för att titta på, men vi var de enda deltagarna. Glin var nybörjare på flöjt, som var väldigt osäker när de kom till att spela inför publik. Vi fick spela/sjunga flera gånger för att "fylla programmet." Även Louise tjatades upp för att sjunga en sång.

Om en stund ska jag gå för att skriva upp mig inför kvällens Come All Ye. Förhoppningsvis kan jag skriva upp mig för senare, jag vill nämligen se Louise uppträfa med sitt band The Longdrops.

---

Bilder från den 29/1



Funny name... serious pies. Jesters, serious about pies. Yes, don't let the name fool you

Ignorera bumcracken i hörnet. Det silvriga lilla tältet är mitt. Jag vet, dåligt spänt, men jag hade bestämt mig för att det inte skulle regna.

Tom, Louise vän och vår chaufför, investerade i is. En plåtkista full av läckerheter. Den Nya Zeeländska cidern är inte sötad, smakar mest kolsyrat äppelvin :P

Njuta i sommarvärmen

Blå himmel över campingen

Welcome Concert. De här två tjejerna var jätteduktiga

Så går solen ner på min tredje dag i NZ

Original

Det fanns flera, stora träd som dessa... De hade jätteblommor spridda i kronan, helt fantastiska

Dans, dans, dans

Folkets park, kulört upplyst

En liten, liten trädgårdstomte vid någons tält

Några som uppträdde på fredagens Come All Ye

Hann inte få färdigt något inlägg om festivalen, men de är sparade som utkast.... ska försöka få lite sömn, men det visar sig bli svårt.

Jag är inte den insektsrädda typen, men de kan skrämma mig ibland. Ju större dess värre, och värst i ett rum när man ska sova. Och inatt är tydligen alla insekters osaliga natt, och de har alla kommit för att ha ihjäl mig. Bönsyrsor(av den mindre sorten) malar, nattfjärilar, skalbaggar, m.fl har sökt sig in här.

Den stora skalbaggen är den konstigaste. Han hörs inte så mycket när han flyger, men han krockar upprepade gånger med taket, vilket låter: tk, tk, tk, tk. Vid ett tillfälle fastnade han i ett spindelnät, och en tanig liten spindel gjorde sitt bästa för att snärja honom, men misslyckades. Nu gör baggen tafatta försök att leta sig ut ur rummet. Han krockar några gånger med taket, innan han faller handlöst neråt och ligger stilla några minuter.

Den stora malen är den mest påträngande. Han fladdrar hjälplöst omkring, och jag sitter och väntar med ett krampartat grepp om en kudde. När han kommer för nära smäller jag till honom. Vi är inne på tredje nocken, och varje gång flyger han förvirrat bort och gömmer sig i något hörn.

Bönsyrsan är ganska harmlös, den sitter uppflugen på ena väggen.

Myggen surrar till ibland runt öronen på mig. Jag har redan myggbett sen de tidigare kvällarna. Har lite myggmedel på mig, men det håller dem inte borta hursomhelst.

Snart ska jag släcka lampan, då söker de sig förhoppningsvis bort. Men det finns smålampor i rummet, på maskiner och så, som ändå lyser... Pray for me, I'm gonna need it.

Nu har jag återvänt från festivalen, och har fört över mina bilder från kameran till datorn. Jag tänkte att bilderna från resan får bli ett eget inlägg innan jag berättar om festivalen.


När jag först satte mig på planet i Gbg sken solen, men den hann försvinna helt innan planet lyfte

Frankfurts flygplats var enooorm! Man fick åka små rälsbussar mellan terminalerna O_o

Hur det ska gå till om planet störtar och man sitter i "rätt position"... Varför ler flygpersonalen så stilla?

Här höll de på att fiffla med luckan under mitt fönster... Betryggande?

Stort plan var det, ett av de största jag varit på. Hade förstås en mittenrad också

Slötittade på Darren Browns magishow

Över Singapore, tror jag

En ganska god frukost

Det torra, karga Australien

Australien är också ett lapptäcke ^^

What; the sheep are traffic ignorant?! Oh bother, I thought they'd be trained...

Sista färden med flygbussen, tryggare i vetskapen om att visumet var rätt

Katterna visade snabbt vad som gäller

Jag följde deras exempel och la mig för att sova

Trött kissemiss

Ljuset jag köpte till Louise, för att påminna om Sveriges snö

Reeeegn!

En sväng till St Lukes köpcenter för att skaffa nödvändigheter såsom kontantkort