Nz

Det är snart en månad sen jag åkte hemifrån. Visst saknar jag Sverige, familjen och alla vänner, men det är inte riktig hemlängtan. Jag är helt förlikad med tanken att stanna här länge till, och har ingen önskan om att fara hem till vardagen... ännu. Men det börjar ändå kännas lite svårt ibland. Särskilt nu, idag, när jag lider av svår sömnbrist och hormonell berg-o-dalbana. Det är inte det att jag vill hem, jag känner mig plötsligt bara så vilsen.

Jag är ensam. Jag känner knappt någon här, och planen är ju att resa runt, vilket innebär nya människor hela tiden. Ingen fast punkt att hålla sig fast vid, jag själv är den fasta punkten.. Problemet är att punkten rör sig, och inte riktigt vet vem hon är. Det är en av idéerna med resan, att jag ska kunna finna mig själv ordentligt. Och för att finna mig själv måste jag förstå varifrån jag kommer. Vart jag är påväg har ingen betydelse, för jag vet ändå inte vart vägen leder. Att vara helt utan vänner och bekanta är en sådan chans, en möjlighet att förstå vem jag är. En stor del av mig finns ju hos mina vänner, de gör mig till den jag är, och det är inget fel med det. Men det blir lättare att ljuga för sig själv när man inte är helt bekant med vem man är.

Man kommer till en ny plats, full med nya människor. Det är helt upp till mig att ta kontakt (om nu inte de gör det först, men men), och helt upp till mig att presentera mig. Det finns ingen som står bakom och förklarar något om en, tillägger något. Ingen som kan förklara för andra om jag beter mig underligt. Ingen vet vad jag har upplevt, vad som berör mig. Inte ens jag själv ibland, det är dags att upptäcka nu.

Detta tynger mig egentligen inte så mycket, inte nu. Men jag är säker på att det kommer kännas jobbigare längre fram. Turligt nog känner jag av det redan nu, och kan stålsätta mig.

Det tråkiga med ensam-resandet är just att vara ensam om alla upplevelser. Det är speciellt i sig, men när man kommer hem finns ingen som kan styrka ens berättelser. Ingen som kan nicka medhållande, ingen som säger: "Ja, det var fantastiskt! Och minns du det? Och så söt den var... Det var vackert där."


Det är skrämmande att ha helt eget ansvar för sig själv, samtidigt som det känns otroligt bra. Jag ska sköta allt, ska sköta mig och ingen annan. Jag tycker om att ta hand om andra, men det är en annan sak. Jag behöver inte väga beslut mot någon annan, jag har fri att fara precis vart och hur jag vill. Jag är den enda som kan ångra min beslut, har bara mig själv att skylla.

Det är tur att jag är en så förbaskat bra människa, annars skulle jag väl aldrig stått ut med mitt eget sällskap, haha!