Djupaste djup
Får väl upplysa er kära läsare om vad jag sysslar med för stunden, och var jag håller hus!
Är fortfarande i favvo-staden Wellington. Anledningen till att jag dröjt kvar så länge här beror på att jag ska på teater nu på onsdag den 30:e. "Waiting for Godot", eller "I väntan på Godot." Jag har sett den i Sverige en gång, genrepet med Sven Wollter... Då tyckte jag inte alls om den, jag var trött/sömnig och väntade mig något helt annat. Så varför går jag och ser den nu, med högre förväntningar? Jo, för att Sir Ian McKellen råkar spela i den!!
Om han inte är bekant kan jag upplysa er om att han är en fantastisk skådespelare, och ni känner honom nog bäst som Gandalf. Jag har länge drömt om att få se honom spela på scen, han är otroligt duktig på teater. Så jag ska nog till och med lämna en liten blomma åt honom, han betyder så mycket för mig.
Idag trotsade jag det grå vädret (det var ju faktiskt bara duggregn, bättre än hällregn och stormvindar) och gick till den gamla rälsbussen som tar en upp på berget till Botaniska Trädgården. Jag spatserade runt en stund i parken, innan jag gick på muséet om Wellingtons rälsbuss. En regnig, men mysig, dag.
Så, inspirerad av den kommande teatern, och allmänt djuptänkande skriver jag här in monologen/sången till "Befrielsen är nära." Om kvinnokamp. (Det är varken hela sången eller monologen, det är nån kombination... den finns på en CD som heter Trots.) Tycker det är så oerhört vacker, och betydelsefull... Den har ingenting, och samtidigt allt med min resa att göra.
(det kursiverade är sång, övrigt är monolog)
Befrielsen är nära
Jag älskar gamla kvinnor, fula kvinnor, arga kvinnor.
De är jordens salt. De äcklas inte av mänskligt avfall.
De känner frånsidan av medaljen, av kärleken, av tron.
De kommer, och de går.
Befrielsen är nära
Människan dör. De gamla kvinnorna tvättar liket.
Begraver de döda, planterar blommor på gravarna.
Tiden är nu mogen
De öppnar fönstren, bär ut slaskhinken.
Jag älskar gamla kvinnor.
Nu vaknar vi kvinnor
Bara dumbommar skrattar åt gamla kvinnor, fula kvinnor, arga kvinnor -
För de är vackra kvinnor, goda kvinnor.
Åh alla kära systrar, dagen är äntligen här!
Men kan vi, vill vi, törs vi?
Gamla kvinnor är ett ägg, är en hemlighet utan hemlighet.
Gamla kvinnor är mumier av heliga katter.
De är små, rynkiga, sinande källor - frukter.
Eller feta, ovala Buddha-bilder.
En dag ska barnen säga: Tack mödrar, det gjorde ni bra!
En dag ska barnen säga: Denna mänskliga värld vill vi ha!
Gamla kvinnor tror på det eviga livet.
De är jordens salt, trädens bark, de är djurens ödmjuka ögon.
Men kan vi, vill vi, törs vi?
När en gammal kvinna dör, flyter ur ögat en tår -
Som förenar sig vid munnen med en ung flickas leende.
Men kan vi, vill vi, törs vi?
Ja vi kan, vi vill, vi törs.
Är fortfarande i favvo-staden Wellington. Anledningen till att jag dröjt kvar så länge här beror på att jag ska på teater nu på onsdag den 30:e. "Waiting for Godot", eller "I väntan på Godot." Jag har sett den i Sverige en gång, genrepet med Sven Wollter... Då tyckte jag inte alls om den, jag var trött/sömnig och väntade mig något helt annat. Så varför går jag och ser den nu, med högre förväntningar? Jo, för att Sir Ian McKellen råkar spela i den!!
Om han inte är bekant kan jag upplysa er om att han är en fantastisk skådespelare, och ni känner honom nog bäst som Gandalf. Jag har länge drömt om att få se honom spela på scen, han är otroligt duktig på teater. Så jag ska nog till och med lämna en liten blomma åt honom, han betyder så mycket för mig.
Idag trotsade jag det grå vädret (det var ju faktiskt bara duggregn, bättre än hällregn och stormvindar) och gick till den gamla rälsbussen som tar en upp på berget till Botaniska Trädgården. Jag spatserade runt en stund i parken, innan jag gick på muséet om Wellingtons rälsbuss. En regnig, men mysig, dag.
Så, inspirerad av den kommande teatern, och allmänt djuptänkande skriver jag här in monologen/sången till "Befrielsen är nära." Om kvinnokamp. (Det är varken hela sången eller monologen, det är nån kombination... den finns på en CD som heter Trots.) Tycker det är så oerhört vacker, och betydelsefull... Den har ingenting, och samtidigt allt med min resa att göra.
(det kursiverade är sång, övrigt är monolog)
Befrielsen är nära
Jag älskar gamla kvinnor, fula kvinnor, arga kvinnor.
De är jordens salt. De äcklas inte av mänskligt avfall.
De känner frånsidan av medaljen, av kärleken, av tron.
De kommer, och de går.
Befrielsen är nära
Människan dör. De gamla kvinnorna tvättar liket.
Begraver de döda, planterar blommor på gravarna.
Tiden är nu mogen
De öppnar fönstren, bär ut slaskhinken.
Jag älskar gamla kvinnor.
Nu vaknar vi kvinnor
Bara dumbommar skrattar åt gamla kvinnor, fula kvinnor, arga kvinnor -
För de är vackra kvinnor, goda kvinnor.
Åh alla kära systrar, dagen är äntligen här!
Men kan vi, vill vi, törs vi?
Gamla kvinnor är ett ägg, är en hemlighet utan hemlighet.
Gamla kvinnor är mumier av heliga katter.
De är små, rynkiga, sinande källor - frukter.
Eller feta, ovala Buddha-bilder.
En dag ska barnen säga: Tack mödrar, det gjorde ni bra!
En dag ska barnen säga: Denna mänskliga värld vill vi ha!
Gamla kvinnor tror på det eviga livet.
De är jordens salt, trädens bark, de är djurens ödmjuka ögon.
Men kan vi, vill vi, törs vi?
När en gammal kvinna dör, flyter ur ögat en tår -
Som förenar sig vid munnen med en ung flickas leende.
Men kan vi, vill vi, törs vi?
Ja vi kan, vi vill, vi törs.
Glad midsommar!
Glad midsommar allihop! Hoppas ni får fint väder att fira i, åtminstone trevligt sällskap ^^
Själv har jag inte så mycket midsommar, här är det midvinter. Vädret har varit kallt och blåsigt... Men för att få fira lite så har jag köpt potatis, rökt lax, jordgubbar och lite nubbe. Så lite stämning blir det ändå, och sällskapet är helt okej. Fast jag saknar familj och vänner där hemma.
Själv har jag inte så mycket midsommar, här är det midvinter. Vädret har varit kallt och blåsigt... Men för att få fira lite så har jag köpt potatis, rökt lax, jordgubbar och lite nubbe. Så lite stämning blir det ändå, och sällskapet är helt okej. Fast jag saknar familj och vänner där hemma.
Svar och sånt...
Jag började skriva ett svar på Kellys kommentar, på inlägget innan, men det började bli så långt att jag tyckte det kunde få stå i ett eget inlägg... och ni andra läsare kanske också är intresserade ^^ Hon undrar var jag fått pengar att resa, hur mycket, bra och dåligt med resan, m.m.
Ooh, yay, intresse med frågor! ^^
Jag började jobba i slutet av gymnasiet, och sedan ytterligare två år efter studenten. Jag försökte alltid spara hälften av lönen till detta, och med julklappspengar och släkts stöd hade jag nog en 30.000 kr när jag åkte iväg.
Jag reser med ett Working Holiday-visum, och ett av villkoren för att komma in i landet med ett sådant är att man har 4200 NZ dollar, typ 26.000 svenska kr. Har inte så bra koll just nu, för NZ-dollarn har blivit dyrare jämfört med kronan, jobbigt när det händer under resan :P
Jag har mina pengar på mitt svenska bankkonto, men många öppnar ett nytt här, och för över pengarna så att de är i rätt valuta från början.
Under själva resan har jag fått pengar av min alldeles för snälla mormor, vid tre-fyra tillfällen. Föräldrarna har också skickat lite pengar, till internetkostander och så där. Internet här är dyrt, men det skiljer väldigt i pris på olika ställen. Ibland betalar man bara för en vis tid man använder, på andra betalar man för antal MB. Ibland både och, alltså att man har 500 MB att använda men som går ut efter 24 timmar.
Så jag skulle säga att reser man iväg med 40.000 kr borde man klara sig i sex månader, om man räknar med att Wwoofa en del.
Jag har tjänat en smula på mitt måleri, samt en dags arbete på en vingård.
Annars finns det många som börjar med att åka till en storstad för att hitta jobb, jobba några månader och sedan använda de pengarna för att resa runt. Där jag stannar nu i Wellington är det många som gör så, fast de flesta är brittiska ungdomar som nog inte tänkt resa så mycket...
När man är på WWOOF-gård spenderar man i princip inga pengar alls, man får mat och husrum, och ofta bor man långt från butiker. De flesta gårdarna är av det mindre slaget, de säljer alltså inte av en massa produkter till allmänheten, annat än till folk i grannskapet och kanske på marknader. Sen finns det förstås större gårdar.
Vad som varit bäst såhär i efterhand? Tja... har inte lång tid kvar här nu, och börjar se tillbaka på resan. Min första WWOOF-gård var absolut den bästa. Det var ett äldre par, med en gammal dam, som ägde en liten ekologisk gård. Där stannade jag i två veckor. Det gav en del, särskilt fina minnen, men också en smula kunskap om grönsaksodling, kompost, och allmän skötsel.
Det värsta var min tredje WWOOF-gård, som började som en otroligt fin upplevelse, men som slutade i att jag "sändes" därifrån. Jag vet inte varför de inte tyckte jag passade in, och var inte stark nog att fråga. Jag brukar kunna stå upp för mig själv ganska bra, men efter flera månader helt ensam, och då utlämnad och beroende av den här familjen, så var jag rädd att höra något riktigt elakt. Så skulle det säkert inte blivit, det var en riktigt gullig familj på det hela taget, men jag var så chockad över att inte vara önskad.
Det kan vara svårt ibland, att passa in i en helt ny familj med egna rutiner, regler, etc. De flesta värdar brukar vara tydliga med vad som gäller, så man slipper göra bort sig. Tanken med WWOOF är att alla ska lära av varandra, lära sig om olika kulturer och metoder. Ibland funkar det strålande, ibland inte, alla mänisskor är ju olika.
De tips jag skulle ge angående WWOOF är: Sök i god tid efter en passande gård. Jag var ofta ute lite i sista stund, på Wwoofs hemsida finns också annonser folk kan sätta upp om de söker en gård, eller om en gård söker wwoofare snabbt. Läs igenom deras presentation, se om de har bilder från gården. Förr ringde man alltid gårdarna, eller skickade brev, men med dagens teknik brukar de flesta mejla. Skriv personligt, så att de förstår att du läst igenom deras presentation. Skriv vem du är, vad du har för erfarenheter och när du skulle vilja komma. En bra idé är att skriva till gårdar i ett område som du räknar att komma till ett par veckor senare - om gården har wwoofare hos sig när du skriver borde de iaf ha åkt vidare när du ska komma. Det ska gården ha koll på :P
Det är ju i princip omöjligt att veta från början om man kommer passa in, men de flesta är så öppna att de kan ta in de flesta typer av människor. Om de skriver att de "bara vill ha unga tjejer, inga Nya Zeeländare, inga vegeterianer" etc. så skulle jag tveka lite... När de är så bestämda över vad som passar och inte så känns det lite dumt.
Ett par gårdar är bara ute efter billig arbetskraft, de vill inte ta del av något "kulturellt utbyte". Det är inte vad WWOOF står för, men det är klart att det alltid kommer finnas såna typer ändå. Likadant finns det Wwoofare som bara är ute efter gratis mat o boende, och jobbar dåligt och slappt. Det är därför man vill ha tydliga instruktioner - när värden på gården vill att man ska gå upp, hur många timmars jobb de förväntar sig av en, bra beskrivning av arbetsuppgifterna så man slipper gissa sig fram och kanske göra misstag. Man har rätt till egen fritid, när man är för sig själv. Men de flesta värdar blir alltid glada för lite extra hjälp, om man tar disken eller hjälper till med middagen o sånt. Som när man är hemma helt enkelt ^^
Jag har rest med kollektivtrafik, typ. Alltså buss (eller tåg) som jag bokat som jag vill. Andra som reser väljer att köpa busspass - köper man t.ex för hela sydön som kan man hoppa av och på som man vill när man tar sig runt. Men det är på deras bestämda sträckor, och man kan bara åka en sträcka en gång. För mig känns det lite för turistigt, och man åker bara dit bussbolaget bestämt att bussen ska gå. Busschauffören fungerar som guide, och tipsar om saker man kan hitta på... vilket förstås är bra, men jag föredrar att hitta sakerna på egen hand, eller efter tips från lokalbefolkningen eller andra resande.
Jag är nöjd med hur jag rest. Jag skulle kanske besökt fler Wwoof-gårdar, men jag har ändå fått uppleva så mycket i städer och på andra orter. Jobbade tre veckor för mitt boende på The Tree House backpackers, det var otroligt fint. Det låg långt ifrån närmsta städ, bara små byar i närheten, men mitt i skogen. Träffade bara ägarna, samt andra resande som tittade förbi. Men efter en sån isolering är det skönt att komma till stan en stund igen, och ha tillgång till alla butiker och sånt... sen tröttnar man kanske på stan igen, och längtar ut på landet.
Jag har trivts allra bäst på ställen med nära till natur. Gärna sydön, på västkusten. Vore inte fel att jobba för sitt boende där, på något mysigt backpackers, och ägna resten av dagarna åt att vandra runt i skogarna och bergen - och kanske göra något äventyrigt som bungyjump eller jetboat. Sådant finns det så det räcker och blir över... men dyrt är det :P
Bästa staden enligt mig är Wellington. Kanske för att det var centrun för Sagan om Ringen, men jag gillar hela staden. Det är en fin blandning mellan "gammalt" och nytt. Inget på NZ är särskilt gammalt eftersom det bosattes så sent, Maori-folket som är "ursprungsbefolkningen" flyttade själv hit för bara 900-1000 år sedan. De äldsta husen brukar vara från 1800-talet. Jag saknar gammal historia, medeltida byggnader :P
Jisses vad jag babblat nu O_o Hoppas det blev några svar... Kanske blev ännu flera frågor :P
Nu ska jag på "date" med en svensk tjej jag träffade vid lysmaskgrottan ^^ Hon ska vara i Wellington en natt, så vi ska ut o käka :P
Ooh, yay, intresse med frågor! ^^
Jag började jobba i slutet av gymnasiet, och sedan ytterligare två år efter studenten. Jag försökte alltid spara hälften av lönen till detta, och med julklappspengar och släkts stöd hade jag nog en 30.000 kr när jag åkte iväg.
Jag reser med ett Working Holiday-visum, och ett av villkoren för att komma in i landet med ett sådant är att man har 4200 NZ dollar, typ 26.000 svenska kr. Har inte så bra koll just nu, för NZ-dollarn har blivit dyrare jämfört med kronan, jobbigt när det händer under resan :P
Jag har mina pengar på mitt svenska bankkonto, men många öppnar ett nytt här, och för över pengarna så att de är i rätt valuta från början.
Under själva resan har jag fått pengar av min alldeles för snälla mormor, vid tre-fyra tillfällen. Föräldrarna har också skickat lite pengar, till internetkostander och så där. Internet här är dyrt, men det skiljer väldigt i pris på olika ställen. Ibland betalar man bara för en vis tid man använder, på andra betalar man för antal MB. Ibland både och, alltså att man har 500 MB att använda men som går ut efter 24 timmar.
Så jag skulle säga att reser man iväg med 40.000 kr borde man klara sig i sex månader, om man räknar med att Wwoofa en del.
Jag har tjänat en smula på mitt måleri, samt en dags arbete på en vingård.
Annars finns det många som börjar med att åka till en storstad för att hitta jobb, jobba några månader och sedan använda de pengarna för att resa runt. Där jag stannar nu i Wellington är det många som gör så, fast de flesta är brittiska ungdomar som nog inte tänkt resa så mycket...
När man är på WWOOF-gård spenderar man i princip inga pengar alls, man får mat och husrum, och ofta bor man långt från butiker. De flesta gårdarna är av det mindre slaget, de säljer alltså inte av en massa produkter till allmänheten, annat än till folk i grannskapet och kanske på marknader. Sen finns det förstås större gårdar.
Vad som varit bäst såhär i efterhand? Tja... har inte lång tid kvar här nu, och börjar se tillbaka på resan. Min första WWOOF-gård var absolut den bästa. Det var ett äldre par, med en gammal dam, som ägde en liten ekologisk gård. Där stannade jag i två veckor. Det gav en del, särskilt fina minnen, men också en smula kunskap om grönsaksodling, kompost, och allmän skötsel.
Det värsta var min tredje WWOOF-gård, som började som en otroligt fin upplevelse, men som slutade i att jag "sändes" därifrån. Jag vet inte varför de inte tyckte jag passade in, och var inte stark nog att fråga. Jag brukar kunna stå upp för mig själv ganska bra, men efter flera månader helt ensam, och då utlämnad och beroende av den här familjen, så var jag rädd att höra något riktigt elakt. Så skulle det säkert inte blivit, det var en riktigt gullig familj på det hela taget, men jag var så chockad över att inte vara önskad.
Det kan vara svårt ibland, att passa in i en helt ny familj med egna rutiner, regler, etc. De flesta värdar brukar vara tydliga med vad som gäller, så man slipper göra bort sig. Tanken med WWOOF är att alla ska lära av varandra, lära sig om olika kulturer och metoder. Ibland funkar det strålande, ibland inte, alla mänisskor är ju olika.
De tips jag skulle ge angående WWOOF är: Sök i god tid efter en passande gård. Jag var ofta ute lite i sista stund, på Wwoofs hemsida finns också annonser folk kan sätta upp om de söker en gård, eller om en gård söker wwoofare snabbt. Läs igenom deras presentation, se om de har bilder från gården. Förr ringde man alltid gårdarna, eller skickade brev, men med dagens teknik brukar de flesta mejla. Skriv personligt, så att de förstår att du läst igenom deras presentation. Skriv vem du är, vad du har för erfarenheter och när du skulle vilja komma. En bra idé är att skriva till gårdar i ett område som du räknar att komma till ett par veckor senare - om gården har wwoofare hos sig när du skriver borde de iaf ha åkt vidare när du ska komma. Det ska gården ha koll på :P
Det är ju i princip omöjligt att veta från början om man kommer passa in, men de flesta är så öppna att de kan ta in de flesta typer av människor. Om de skriver att de "bara vill ha unga tjejer, inga Nya Zeeländare, inga vegeterianer" etc. så skulle jag tveka lite... När de är så bestämda över vad som passar och inte så känns det lite dumt.
Ett par gårdar är bara ute efter billig arbetskraft, de vill inte ta del av något "kulturellt utbyte". Det är inte vad WWOOF står för, men det är klart att det alltid kommer finnas såna typer ändå. Likadant finns det Wwoofare som bara är ute efter gratis mat o boende, och jobbar dåligt och slappt. Det är därför man vill ha tydliga instruktioner - när värden på gården vill att man ska gå upp, hur många timmars jobb de förväntar sig av en, bra beskrivning av arbetsuppgifterna så man slipper gissa sig fram och kanske göra misstag. Man har rätt till egen fritid, när man är för sig själv. Men de flesta värdar blir alltid glada för lite extra hjälp, om man tar disken eller hjälper till med middagen o sånt. Som när man är hemma helt enkelt ^^
Jag har rest med kollektivtrafik, typ. Alltså buss (eller tåg) som jag bokat som jag vill. Andra som reser väljer att köpa busspass - köper man t.ex för hela sydön som kan man hoppa av och på som man vill när man tar sig runt. Men det är på deras bestämda sträckor, och man kan bara åka en sträcka en gång. För mig känns det lite för turistigt, och man åker bara dit bussbolaget bestämt att bussen ska gå. Busschauffören fungerar som guide, och tipsar om saker man kan hitta på... vilket förstås är bra, men jag föredrar att hitta sakerna på egen hand, eller efter tips från lokalbefolkningen eller andra resande.
Jag är nöjd med hur jag rest. Jag skulle kanske besökt fler Wwoof-gårdar, men jag har ändå fått uppleva så mycket i städer och på andra orter. Jobbade tre veckor för mitt boende på The Tree House backpackers, det var otroligt fint. Det låg långt ifrån närmsta städ, bara små byar i närheten, men mitt i skogen. Träffade bara ägarna, samt andra resande som tittade förbi. Men efter en sån isolering är det skönt att komma till stan en stund igen, och ha tillgång till alla butiker och sånt... sen tröttnar man kanske på stan igen, och längtar ut på landet.
Jag har trivts allra bäst på ställen med nära till natur. Gärna sydön, på västkusten. Vore inte fel att jobba för sitt boende där, på något mysigt backpackers, och ägna resten av dagarna åt att vandra runt i skogarna och bergen - och kanske göra något äventyrigt som bungyjump eller jetboat. Sådant finns det så det räcker och blir över... men dyrt är det :P
Bästa staden enligt mig är Wellington. Kanske för att det var centrun för Sagan om Ringen, men jag gillar hela staden. Det är en fin blandning mellan "gammalt" och nytt. Inget på NZ är särskilt gammalt eftersom det bosattes så sent, Maori-folket som är "ursprungsbefolkningen" flyttade själv hit för bara 900-1000 år sedan. De äldsta husen brukar vara från 1800-talet. Jag saknar gammal historia, medeltida byggnader :P
Jisses vad jag babblat nu O_o Hoppas det blev några svar... Kanske blev ännu flera frågor :P
Nu ska jag på "date" med en svensk tjej jag träffade vid lysmaskgrottan ^^ Hon ska vara i Wellington en natt, så vi ska ut o käka :P
Chill
Har det bra. Tar det lugnt. Chillar. Vandrar runt på stan. Har varit på Zoo.
Lite bilder:
Röda pandan chillar också
Surikaterna är ganska avstressade de med
Loke är inte lika lugn (utgått från foto av Eveline Johnsson)
Martin Nurmi = Fantastico. (utgått från foto av: Anneli Ortmon)
Lite bilder:
Röda pandan chillar också
Surikaterna är ganska avstressade de med
Loke är inte lika lugn (utgått från foto av Eveline Johnsson)
Martin Nurmi = Fantastico. (utgått från foto av: Anneli Ortmon)
Tattoo!
That's right, folks! Efter en tids fundering och övervägan gjorde jag slag i saken och gaddade mig igen ^^ Sökte rätt på bästa stället Wellington kan erbjuda och blev så tatuerad i förrgår :)
Jag är oförskämt nöjd, och vårdar den nu ömt för att den skall läka fint.
BILD! (det är bara runorna jag gjort nu, den andra gjorde jag våren -09). Det är tur att man har vikingavänner som är ordentligt pålästa när det gäller runskrift :P Jag kan bara ett par få, men Hannah och Thorgal är desto mer insatta så de fick sköta översättningen ^^
Så, vad står det då? Jo:
Ber om ursäkt för de taskiga bilderna. Har inte kunnat ta någon bättre bild ännu, och kladdade lite i Paint :P
Om frasen "White and nerdy" inte är bekant rekommenderar jag en google-sökning och en titt på Youtube. Det är titeln på en låt som Weird Al Yankovic skrivit, vilket i sin tur är en parodi på en annan låt ^^ Att det är i runskrift har ingenting med videon att göra eller så... Det är mer min grej, och jag är dessutom vit och nördig. Vi är kära, jag och mina tatuering. Ett livslångt förhållande har inletts.
I övrigt? Tja... Strosar runt i Wellington om dagarna, när vädret tillåter utflykter. Imorgon ska jag ge mig ut på en längre tur, nu känner jag mig rastlös, vill komma ut ordentligt från boendet ^^
Tycker bra om boendet, mysigt, men köket lämnat en del att önska... men det funkar. De flesta här är jättetrevliga, men party-folk. Nedsupna i princip varje kväll, och att det är fotboll- och rugbysäsong gör inte saken bättre. Det kokar på varje bar och pub. Så ser det väl ut lite överallt här i landet kan jag tänka mig :P
Jag är oförskämt nöjd, och vårdar den nu ömt för att den skall läka fint.
BILD! (det är bara runorna jag gjort nu, den andra gjorde jag våren -09). Det är tur att man har vikingavänner som är ordentligt pålästa när det gäller runskrift :P Jag kan bara ett par få, men Hannah och Thorgal är desto mer insatta så de fick sköta översättningen ^^
Så, vad står det då? Jo:
Ber om ursäkt för de taskiga bilderna. Har inte kunnat ta någon bättre bild ännu, och kladdade lite i Paint :P
Om frasen "White and nerdy" inte är bekant rekommenderar jag en google-sökning och en titt på Youtube. Det är titeln på en låt som Weird Al Yankovic skrivit, vilket i sin tur är en parodi på en annan låt ^^ Att det är i runskrift har ingenting med videon att göra eller så... Det är mer min grej, och jag är dessutom vit och nördig. Vi är kära, jag och mina tatuering. Ett livslångt förhållande har inletts.
I övrigt? Tja... Strosar runt i Wellington om dagarna, när vädret tillåter utflykter. Imorgon ska jag ge mig ut på en längre tur, nu känner jag mig rastlös, vill komma ut ordentligt från boendet ^^
Tycker bra om boendet, mysigt, men köket lämnat en del att önska... men det funkar. De flesta här är jättetrevliga, men party-folk. Nedsupna i princip varje kväll, och att det är fotboll- och rugbysäsong gör inte saken bättre. Det kokar på varje bar och pub. Så ser det väl ut lite överallt här i landet kan jag tänka mig :P
Äckel-blä!
Händer inte så mycket speciellt just nu, chillar i Wellington där vädret är uselt. Kallt, regnigt, blåsigt. Men det gör inget ^^ Man kan inte ha solsken jämt, då uppskattar man inte de soliga dagarna ^^
Så jag bjuder på äckel-historian från förra besöket i Wellington.
Jessica från Tyskland hade en udda dröm, som jag och amerikanen Kaegan fick hjälpa henne att uppfylla. Vi möttes alla tre på Downtown Backpackers, och vi skulle gå en sväng till Te Papa, nationalmuséet. Där har de en jättebläckfisk, konserverad i en stor tank så att allmänheten kan komma och glo på den. Jessica hade varit där 3-4 ggr tidigare tillsammans med andra reskamrater, och på så vis hade en idé väckts: att äta sushi framför bläckfisken. Varför? Tja... jag antar att det var lite som en Fear Factor grej, se om man pallade utan att äcklas för mycket.
Mat är förstås inte tillåtet på muséet, så vi fick smyga med det. Först gick vi till en matbutik och köpte ett litet paket med färdiga sushibitar. Den gömde Jessica i sin väska, så travade vi in på muséet och upp till bläckfisken. Bakom ett hörn smög hon fram paketet och gav oss varsin bit sushi. Sen ställde vi oss vid tanken och tryckte i oss sushin så snabbt vi kunde. Jag åt bara en liten bit eftersom jag inte gillar sushi, och det var sjukt mycket äckligare än vad man kan tro - se bara på bilden. Är den inte läcker, så säg? Mmmmm, visst blir du sugen på sushi? Om nom nom.
Så jag bjuder på äckel-historian från förra besöket i Wellington.
Jessica från Tyskland hade en udda dröm, som jag och amerikanen Kaegan fick hjälpa henne att uppfylla. Vi möttes alla tre på Downtown Backpackers, och vi skulle gå en sväng till Te Papa, nationalmuséet. Där har de en jättebläckfisk, konserverad i en stor tank så att allmänheten kan komma och glo på den. Jessica hade varit där 3-4 ggr tidigare tillsammans med andra reskamrater, och på så vis hade en idé väckts: att äta sushi framför bläckfisken. Varför? Tja... jag antar att det var lite som en Fear Factor grej, se om man pallade utan att äcklas för mycket.
Mat är förstås inte tillåtet på muséet, så vi fick smyga med det. Först gick vi till en matbutik och köpte ett litet paket med färdiga sushibitar. Den gömde Jessica i sin väska, så travade vi in på muséet och upp till bläckfisken. Bakom ett hörn smög hon fram paketet och gav oss varsin bit sushi. Sen ställde vi oss vid tanken och tryckte i oss sushin så snabbt vi kunde. Jag åt bara en liten bit eftersom jag inte gillar sushi, och det var sjukt mycket äckligare än vad man kan tro - se bara på bilden. Är den inte läcker, så säg? Mmmmm, visst blir du sugen på sushi? Om nom nom.
Back in Wellington!
Yay, är i favvostaden Wellington igen! ^^
Jag lämnade Nelson igårmorse, tog buss till Picton och sedan färjan hit till Wellington. Jag ska bo två nätter på samma boende som förra gången innan jag flyttar till ett billigare.
Internet är dyrt just nu, när jag hittar ett billigare alternativ skriver jag mer, med lite bilder kanske ^^
Jag lämnade Nelson igårmorse, tog buss till Picton och sedan färjan hit till Wellington. Jag ska bo två nätter på samma boende som förra gången innan jag flyttar till ett billigare.
Internet är dyrt just nu, när jag hittar ett billigare alternativ skriver jag mer, med lite bilder kanske ^^
Hihihihi
Och som en liten paus från alla fina naturbilder får ni dras med bilder av moi och några av de senaste inköpen:
Ringen är inte ny...
...men kedjan är det! Det är "den riktiga"!! Har drömt om den i flera år, och så har jag sån tur att jag hittar till desginern som gjorde både ringen och kedjan till filmen ^^
Sterling silver... so shiny. My own, my sweet, my precioussss
Och örhängena som föräldrarna bjöd på, små förgyllda kottar! :)
Ringen är inte ny...
...men kedjan är det! Det är "den riktiga"!! Har drömt om den i flera år, och så har jag sån tur att jag hittar till desginern som gjorde både ringen och kedjan till filmen ^^
Sterling silver... so shiny. My own, my sweet, my precioussss
Och örhängena som föräldrarna bjöd på, små förgyllda kottar! :)
Nelson!
I'm in the town of Nelson!
Jag lämnade Franz Josef imorse, och har åkt buss större delen av dagen. Jag kom fram när det var mörkt, så jag har inte direkt sett stan ännu... Gick bara en bit för att handla lite mat.
Är inte på skrivarhumör för stunden, så det blir bara dessa rader. Ska komma med mer senare :P
Jag lämnade Franz Josef imorse, och har åkt buss större delen av dagen. Jag kom fram när det var mörkt, så jag har inte direkt sett stan ännu... Gick bara en bit för att handla lite mat.
Är inte på skrivarhumör för stunden, så det blir bara dessa rader. Ska komma med mer senare :P
