Svar och sånt...
Jag började skriva ett svar på Kellys kommentar, på inlägget innan, men det började bli så långt att jag tyckte det kunde få stå i ett eget inlägg... och ni andra läsare kanske också är intresserade ^^ Hon undrar var jag fått pengar att resa, hur mycket, bra och dåligt med resan, m.m.
Ooh, yay, intresse med frågor! ^^
Jag började jobba i slutet av gymnasiet, och sedan ytterligare två år efter studenten. Jag försökte alltid spara hälften av lönen till detta, och med julklappspengar och släkts stöd hade jag nog en 30.000 kr när jag åkte iväg.
Jag reser med ett Working Holiday-visum, och ett av villkoren för att komma in i landet med ett sådant är att man har 4200 NZ dollar, typ 26.000 svenska kr. Har inte så bra koll just nu, för NZ-dollarn har blivit dyrare jämfört med kronan, jobbigt när det händer under resan :P
Jag har mina pengar på mitt svenska bankkonto, men många öppnar ett nytt här, och för över pengarna så att de är i rätt valuta från början.
Under själva resan har jag fått pengar av min alldeles för snälla mormor, vid tre-fyra tillfällen. Föräldrarna har också skickat lite pengar, till internetkostander och så där. Internet här är dyrt, men det skiljer väldigt i pris på olika ställen. Ibland betalar man bara för en vis tid man använder, på andra betalar man för antal MB. Ibland både och, alltså att man har 500 MB att använda men som går ut efter 24 timmar.
Så jag skulle säga att reser man iväg med 40.000 kr borde man klara sig i sex månader, om man räknar med att Wwoofa en del.
Jag har tjänat en smula på mitt måleri, samt en dags arbete på en vingård.
Annars finns det många som börjar med att åka till en storstad för att hitta jobb, jobba några månader och sedan använda de pengarna för att resa runt. Där jag stannar nu i Wellington är det många som gör så, fast de flesta är brittiska ungdomar som nog inte tänkt resa så mycket...
När man är på WWOOF-gård spenderar man i princip inga pengar alls, man får mat och husrum, och ofta bor man långt från butiker. De flesta gårdarna är av det mindre slaget, de säljer alltså inte av en massa produkter till allmänheten, annat än till folk i grannskapet och kanske på marknader. Sen finns det förstås större gårdar.
Vad som varit bäst såhär i efterhand? Tja... har inte lång tid kvar här nu, och börjar se tillbaka på resan. Min första WWOOF-gård var absolut den bästa. Det var ett äldre par, med en gammal dam, som ägde en liten ekologisk gård. Där stannade jag i två veckor. Det gav en del, särskilt fina minnen, men också en smula kunskap om grönsaksodling, kompost, och allmän skötsel.
Det värsta var min tredje WWOOF-gård, som började som en otroligt fin upplevelse, men som slutade i att jag "sändes" därifrån. Jag vet inte varför de inte tyckte jag passade in, och var inte stark nog att fråga. Jag brukar kunna stå upp för mig själv ganska bra, men efter flera månader helt ensam, och då utlämnad och beroende av den här familjen, så var jag rädd att höra något riktigt elakt. Så skulle det säkert inte blivit, det var en riktigt gullig familj på det hela taget, men jag var så chockad över att inte vara önskad.
Det kan vara svårt ibland, att passa in i en helt ny familj med egna rutiner, regler, etc. De flesta värdar brukar vara tydliga med vad som gäller, så man slipper göra bort sig. Tanken med WWOOF är att alla ska lära av varandra, lära sig om olika kulturer och metoder. Ibland funkar det strålande, ibland inte, alla mänisskor är ju olika.
De tips jag skulle ge angående WWOOF är: Sök i god tid efter en passande gård. Jag var ofta ute lite i sista stund, på Wwoofs hemsida finns också annonser folk kan sätta upp om de söker en gård, eller om en gård söker wwoofare snabbt. Läs igenom deras presentation, se om de har bilder från gården. Förr ringde man alltid gårdarna, eller skickade brev, men med dagens teknik brukar de flesta mejla. Skriv personligt, så att de förstår att du läst igenom deras presentation. Skriv vem du är, vad du har för erfarenheter och när du skulle vilja komma. En bra idé är att skriva till gårdar i ett område som du räknar att komma till ett par veckor senare - om gården har wwoofare hos sig när du skriver borde de iaf ha åkt vidare när du ska komma. Det ska gården ha koll på :P
Det är ju i princip omöjligt att veta från början om man kommer passa in, men de flesta är så öppna att de kan ta in de flesta typer av människor. Om de skriver att de "bara vill ha unga tjejer, inga Nya Zeeländare, inga vegeterianer" etc. så skulle jag tveka lite... När de är så bestämda över vad som passar och inte så känns det lite dumt.
Ett par gårdar är bara ute efter billig arbetskraft, de vill inte ta del av något "kulturellt utbyte". Det är inte vad WWOOF står för, men det är klart att det alltid kommer finnas såna typer ändå. Likadant finns det Wwoofare som bara är ute efter gratis mat o boende, och jobbar dåligt och slappt. Det är därför man vill ha tydliga instruktioner - när värden på gården vill att man ska gå upp, hur många timmars jobb de förväntar sig av en, bra beskrivning av arbetsuppgifterna så man slipper gissa sig fram och kanske göra misstag. Man har rätt till egen fritid, när man är för sig själv. Men de flesta värdar blir alltid glada för lite extra hjälp, om man tar disken eller hjälper till med middagen o sånt. Som när man är hemma helt enkelt ^^
Jag har rest med kollektivtrafik, typ. Alltså buss (eller tåg) som jag bokat som jag vill. Andra som reser väljer att köpa busspass - köper man t.ex för hela sydön som kan man hoppa av och på som man vill när man tar sig runt. Men det är på deras bestämda sträckor, och man kan bara åka en sträcka en gång. För mig känns det lite för turistigt, och man åker bara dit bussbolaget bestämt att bussen ska gå. Busschauffören fungerar som guide, och tipsar om saker man kan hitta på... vilket förstås är bra, men jag föredrar att hitta sakerna på egen hand, eller efter tips från lokalbefolkningen eller andra resande.
Jag är nöjd med hur jag rest. Jag skulle kanske besökt fler Wwoof-gårdar, men jag har ändå fått uppleva så mycket i städer och på andra orter. Jobbade tre veckor för mitt boende på The Tree House backpackers, det var otroligt fint. Det låg långt ifrån närmsta städ, bara små byar i närheten, men mitt i skogen. Träffade bara ägarna, samt andra resande som tittade förbi. Men efter en sån isolering är det skönt att komma till stan en stund igen, och ha tillgång till alla butiker och sånt... sen tröttnar man kanske på stan igen, och längtar ut på landet.
Jag har trivts allra bäst på ställen med nära till natur. Gärna sydön, på västkusten. Vore inte fel att jobba för sitt boende där, på något mysigt backpackers, och ägna resten av dagarna åt att vandra runt i skogarna och bergen - och kanske göra något äventyrigt som bungyjump eller jetboat. Sådant finns det så det räcker och blir över... men dyrt är det :P
Bästa staden enligt mig är Wellington. Kanske för att det var centrun för Sagan om Ringen, men jag gillar hela staden. Det är en fin blandning mellan "gammalt" och nytt. Inget på NZ är särskilt gammalt eftersom det bosattes så sent, Maori-folket som är "ursprungsbefolkningen" flyttade själv hit för bara 900-1000 år sedan. De äldsta husen brukar vara från 1800-talet. Jag saknar gammal historia, medeltida byggnader :P
Jisses vad jag babblat nu O_o Hoppas det blev några svar... Kanske blev ännu flera frågor :P
Nu ska jag på "date" med en svensk tjej jag träffade vid lysmaskgrottan ^^ Hon ska vara i Wellington en natt, så vi ska ut o käka :P
Ooh, yay, intresse med frågor! ^^
Jag började jobba i slutet av gymnasiet, och sedan ytterligare två år efter studenten. Jag försökte alltid spara hälften av lönen till detta, och med julklappspengar och släkts stöd hade jag nog en 30.000 kr när jag åkte iväg.
Jag reser med ett Working Holiday-visum, och ett av villkoren för att komma in i landet med ett sådant är att man har 4200 NZ dollar, typ 26.000 svenska kr. Har inte så bra koll just nu, för NZ-dollarn har blivit dyrare jämfört med kronan, jobbigt när det händer under resan :P
Jag har mina pengar på mitt svenska bankkonto, men många öppnar ett nytt här, och för över pengarna så att de är i rätt valuta från början.
Under själva resan har jag fått pengar av min alldeles för snälla mormor, vid tre-fyra tillfällen. Föräldrarna har också skickat lite pengar, till internetkostander och så där. Internet här är dyrt, men det skiljer väldigt i pris på olika ställen. Ibland betalar man bara för en vis tid man använder, på andra betalar man för antal MB. Ibland både och, alltså att man har 500 MB att använda men som går ut efter 24 timmar.
Så jag skulle säga att reser man iväg med 40.000 kr borde man klara sig i sex månader, om man räknar med att Wwoofa en del.
Jag har tjänat en smula på mitt måleri, samt en dags arbete på en vingård.
Annars finns det många som börjar med att åka till en storstad för att hitta jobb, jobba några månader och sedan använda de pengarna för att resa runt. Där jag stannar nu i Wellington är det många som gör så, fast de flesta är brittiska ungdomar som nog inte tänkt resa så mycket...
När man är på WWOOF-gård spenderar man i princip inga pengar alls, man får mat och husrum, och ofta bor man långt från butiker. De flesta gårdarna är av det mindre slaget, de säljer alltså inte av en massa produkter till allmänheten, annat än till folk i grannskapet och kanske på marknader. Sen finns det förstås större gårdar.
Vad som varit bäst såhär i efterhand? Tja... har inte lång tid kvar här nu, och börjar se tillbaka på resan. Min första WWOOF-gård var absolut den bästa. Det var ett äldre par, med en gammal dam, som ägde en liten ekologisk gård. Där stannade jag i två veckor. Det gav en del, särskilt fina minnen, men också en smula kunskap om grönsaksodling, kompost, och allmän skötsel.
Det värsta var min tredje WWOOF-gård, som började som en otroligt fin upplevelse, men som slutade i att jag "sändes" därifrån. Jag vet inte varför de inte tyckte jag passade in, och var inte stark nog att fråga. Jag brukar kunna stå upp för mig själv ganska bra, men efter flera månader helt ensam, och då utlämnad och beroende av den här familjen, så var jag rädd att höra något riktigt elakt. Så skulle det säkert inte blivit, det var en riktigt gullig familj på det hela taget, men jag var så chockad över att inte vara önskad.
Det kan vara svårt ibland, att passa in i en helt ny familj med egna rutiner, regler, etc. De flesta värdar brukar vara tydliga med vad som gäller, så man slipper göra bort sig. Tanken med WWOOF är att alla ska lära av varandra, lära sig om olika kulturer och metoder. Ibland funkar det strålande, ibland inte, alla mänisskor är ju olika.
De tips jag skulle ge angående WWOOF är: Sök i god tid efter en passande gård. Jag var ofta ute lite i sista stund, på Wwoofs hemsida finns också annonser folk kan sätta upp om de söker en gård, eller om en gård söker wwoofare snabbt. Läs igenom deras presentation, se om de har bilder från gården. Förr ringde man alltid gårdarna, eller skickade brev, men med dagens teknik brukar de flesta mejla. Skriv personligt, så att de förstår att du läst igenom deras presentation. Skriv vem du är, vad du har för erfarenheter och när du skulle vilja komma. En bra idé är att skriva till gårdar i ett område som du räknar att komma till ett par veckor senare - om gården har wwoofare hos sig när du skriver borde de iaf ha åkt vidare när du ska komma. Det ska gården ha koll på :P
Det är ju i princip omöjligt att veta från början om man kommer passa in, men de flesta är så öppna att de kan ta in de flesta typer av människor. Om de skriver att de "bara vill ha unga tjejer, inga Nya Zeeländare, inga vegeterianer" etc. så skulle jag tveka lite... När de är så bestämda över vad som passar och inte så känns det lite dumt.
Ett par gårdar är bara ute efter billig arbetskraft, de vill inte ta del av något "kulturellt utbyte". Det är inte vad WWOOF står för, men det är klart att det alltid kommer finnas såna typer ändå. Likadant finns det Wwoofare som bara är ute efter gratis mat o boende, och jobbar dåligt och slappt. Det är därför man vill ha tydliga instruktioner - när värden på gården vill att man ska gå upp, hur många timmars jobb de förväntar sig av en, bra beskrivning av arbetsuppgifterna så man slipper gissa sig fram och kanske göra misstag. Man har rätt till egen fritid, när man är för sig själv. Men de flesta värdar blir alltid glada för lite extra hjälp, om man tar disken eller hjälper till med middagen o sånt. Som när man är hemma helt enkelt ^^
Jag har rest med kollektivtrafik, typ. Alltså buss (eller tåg) som jag bokat som jag vill. Andra som reser väljer att köpa busspass - köper man t.ex för hela sydön som kan man hoppa av och på som man vill när man tar sig runt. Men det är på deras bestämda sträckor, och man kan bara åka en sträcka en gång. För mig känns det lite för turistigt, och man åker bara dit bussbolaget bestämt att bussen ska gå. Busschauffören fungerar som guide, och tipsar om saker man kan hitta på... vilket förstås är bra, men jag föredrar att hitta sakerna på egen hand, eller efter tips från lokalbefolkningen eller andra resande.
Jag är nöjd med hur jag rest. Jag skulle kanske besökt fler Wwoof-gårdar, men jag har ändå fått uppleva så mycket i städer och på andra orter. Jobbade tre veckor för mitt boende på The Tree House backpackers, det var otroligt fint. Det låg långt ifrån närmsta städ, bara små byar i närheten, men mitt i skogen. Träffade bara ägarna, samt andra resande som tittade förbi. Men efter en sån isolering är det skönt att komma till stan en stund igen, och ha tillgång till alla butiker och sånt... sen tröttnar man kanske på stan igen, och längtar ut på landet.
Jag har trivts allra bäst på ställen med nära till natur. Gärna sydön, på västkusten. Vore inte fel att jobba för sitt boende där, på något mysigt backpackers, och ägna resten av dagarna åt att vandra runt i skogarna och bergen - och kanske göra något äventyrigt som bungyjump eller jetboat. Sådant finns det så det räcker och blir över... men dyrt är det :P
Bästa staden enligt mig är Wellington. Kanske för att det var centrun för Sagan om Ringen, men jag gillar hela staden. Det är en fin blandning mellan "gammalt" och nytt. Inget på NZ är särskilt gammalt eftersom det bosattes så sent, Maori-folket som är "ursprungsbefolkningen" flyttade själv hit för bara 900-1000 år sedan. De äldsta husen brukar vara från 1800-talet. Jag saknar gammal historia, medeltida byggnader :P
Jisses vad jag babblat nu O_o Hoppas det blev några svar... Kanske blev ännu flera frågor :P
Nu ska jag på "date" med en svensk tjej jag träffade vid lysmaskgrottan ^^ Hon ska vara i Wellington en natt, så vi ska ut o käka :P
Kommentarer
Postat av: Kelly
Åh det här var mycket intressant läsning! Tack för svaret :) Förstår att det måste vara väldigt annorlunda och också ensamt kanske. Tror du att du hade föredragit att åka tillsammans med någon annan (kompis eller liknande) eller har det varit mestadels bra att vara själv? Känner du att upplevelsen har stärkt din självbild och självförtroende eller har den fått sig en stöt? Väldigt personliga frågor kanske...
Måste vara skumt med så kort historia i ett land.
Postat av: Kotte
Jag är glad att jag rest själv, även om det blev ensamt många gånger. Men det var aldrig outhärdligt, och finns alltid någon att prata med. Med dagens teknik håller man ju fortfarande så bra kontakt, via facebook kan jag se vad alla hittar på där hemma ^^
Men jag vill gärna hit igen, men inte själv. Nästa gång vill jag ha någon med mig, att visa saker jag sett men också upptäcka nytt som jag missat.
Det har stärkt både mitt självförtroende och självbild att resa ensam. Jag har stått på egna ben, fattat alla beslut själv (kanske bollat de med vänner eller familj ibland). Men allt är ändå upp till mig, allt ansvar är för mig, och bara mig. Har inte behövt bekymra mig för andra heller, vilket varit skönt. Har inte behövt diskutera med någon om vart nästa resmål ska vara :P
En stöt för självkänslan var dock den tredje wwoof-gården, jag var inte alls beredd på ett sådant nederlag, och det skrämde mig. Jag blev alldeles nojig på nästa gård, och satt som på nålar - beredd på att de inte skulle vilja ha mig där.
Men så här i efterhand börjar händelsen bli mindre skräckinjagande, och jag känner mig så sakteliga stärkt av det. Men jag tänker inte wwoofa mer på resan. Det är inte långt kvar nu, och jag har inte ork att sätta mig in i en ny familj. Det tar en del, och just nu är jag mest nöjd ensam ^_^
Trackback
