Debatt
Det här är en reseblogg i första hand, men det är fortfarande en blogg som alla andra. Därför vill jag göra ett eget inlägg i debatten som pågår angående "Uppdrag Granskning"s senaste avsnitt. Jag tror att de flesta sett det, eller hört om det - om pojken som våldtog två flickor och "kom undan med det". Han blev rättvist dömd i domstol, men många i hans samhälle bedyrar hans oskuld och smutskastar flickorna.
Jag vill först etablera mina egna åsikter i stort:
Varför skriver jag om detta, varför orkar jag ens bry mig? Det vill jag att ni ska veta:
Min första flickvän råkade ut för våldtäkt i hemmet, av sin mammas pojkvän. Några år senare blev hon offer igen, för tre killar - gruppvåldtäkt. Hon begick självmord samma kväll, och det plågar mig ännu att veta att hennes sista kväll var en rutten sådan. Och att dessa tre killar aldrig kommer få sona för det brottet.
Tillbaka till UG-avsnittet.
Man måste ju gratulera pojkens bror och mamma som så effektivt förstört hans liv för all framtid. Jo, för de har ju gått ut med hans namn på alla möjliga tänkbara sidor för att "rentvå" honom. Han är inte anonym, jag vet hans riktiga namn, jag vet namnet på hans familj. Varför kan de inte istället erkänna för sig själva att det som hänt har hänt, och ge honom den hjälp han behöver? Någonting är ju fel hos honom, han behöver stöd för att kunna bli "normal" och inte begå ett liknande brott igen. Stackars pojk, att leva i konstant förnekelse - från andra!
Och flickorna. Jag hoppas att de får många ordentliga ursäkter. Veta att folk sett sanningen, och sedan lever med den i det tysta (jag tror inte att de konstant vill påminnas av vad de blev utsatta för, även om det innebär att de blir betrodda.)
Hur kunde det gå så långt? Det förvånar mig inte. Det är så otroligt lätt att sprida lögner, särskilt på nätet. Man skriver in något, som låter som pålitlig fakta, och majoriteten kommer inte bekymra sig om att göra en dubbelkoll. Alltså saker som hur DNA-bevisning fungerar, vad andra sagt, citat, etc. Jag är inte bättre än någon annan på detta, men jag gör mitt bästa. Försöker hitta mer än ett uttalande för att skaffa mig en annan uppfattning.
Och att ungdomar (och vuxna) kastar ur sig såna vidriga kommentarer på nätet... Jag kan skriva grova saker ibland. Någon kanske tänker på mitt Carola-inlägg, där jag skrev att jag önskar att hon inte fanns. Men jag vill inte se henne död! Jag önskar inte livet ur henne, aldrig, men skulle hon aldrig funnits - hade fenomenet Carola inte existerat hade jag varit glad. Jag önskar att den kända, tyvärr inflytelserika, kvinnan aldrig blivit till den Carola vi ser idag.
Men jag skriver inte att jag hoppas att någon våldtas(som folk skrivit om dessa två flickor), de orden kommer aldrig komma från mig. De kommer aldrig skrivas på nätet, eller någon annanstans, och aldrig om ett ämne jag inte är ordentligt insatt i. Handlar det däremot om Hitler, eller någon annan bevisat ond, sparar jag inte på krutet. Inombords skrattar jag av lycka åt bilden av en död, plågad Hitler. Men jag skrattar inte åt bilden av en död, plågad ung man som våldtagit min flickvän. Jag önskar inte livet ur dem. Jag önskar att de förstår vilket vidrigt brott de begått, och att de tar lärdom av det och ägnar resten av sina liv åt att försöka göra gott. Jag hoppas de ångrar sig. Skulle jag ha chansen att slå de hårt och illa skulle jag inte säga nej, men jag vill inte att de dör. Jag tror inte det är ett straff.
Jag hoppas att alla parter får hjälp. Att flickorna kan leva framgångsrika liv, och känna sig betrodda. Jag hoppas att pojken ångrar sig till den dag han dör, och aldrig gör om något liknande igen.
Jag hoppas att samhället där det skedde kan ta lärdom av detta, och lära sig till nästa gång. Det är väl inte så konstigt om en förälder på skolan tror på pojkens historia... om deras barn kommer hem från skolan och berättar vad de hört: att den första flickan berättar tvetydiga historier, berättar alla rykten de fått höra. Och berättar om pojkens mamma, och hennes kampanj att rentvå honom. Om det är vad de får höra från alla de frågar, då är det väl klart att man bildar den uppfattningen. Men när de får se svart på vitt, att pojken faktiskt erkänt - att DNA-bevisningen var tillräckligt stark för att räcka i domstol, att det finns folk som är villiga att vittna till flickornas fördel. Måtte de ha vett nog att tänka om och kanske be om ursäkt.
Det är väl klart att pojken är beredd att fortsätta ljuga sålänge det finns folk som tror honom. Såklart han kommer förneka det, och såklart kommer han kunna begå något liknande när han inte vill se sanningen.
Sen är jag inte så säker på att det säger så mycket att 4000 personer gick med i FB-grupp som stod för att fria pojken. Det är FB vi snackar om. Folk får en inbjudan, läser igenom gruppbeskrivningen, och klickar på "Gå med". De flesta kommer inte göra mer. De har helt enkelt bara trott det de läst, ställt sig bakom det de tagit för sanning och sen helt glömt bort det. De flesta kommer inte ens lämna en kommentar, de kommer glömma att de ens gått med. Men ändå ett skrämmande stort antal bestod antagligen av folk från skolan och kommunen. Folk som hade en chans att ta reda på hela historien. Folk som var villiga att döma flickorna, och skriva att de önskar livet ur dem.
När jag tänker på en våldtäktsman ser jag vilken vanlig kille som helst. Inget vidrigt äckel som liksom osar snusk. Jag vet att det kan vara vem som helst. Inte att varenda man(eller kvinna) är potentiell förövare, däremot att man inte kan veta utifrån någons yttre vad de är kapabla till.
"Han var ju en sån reko kille. Schysst, snygg, populär... Han skulle aldrig göra något sånt" - så anser många.
Herregud, talar du också om för dina barn att de kan åka bil med främlingar sålänge de är snygga och verkar trevliga?
Nej, nu ska jag ta och göra lite roliga saker istället för att älta detta mer. Avslutningsvis ska jag säga vad som redan sagts:
Jag vill först etablera mina egna åsikter i stort:
- Jag anser att våldtäkt är något av det värsta en kvinna kan råka ut för
- Att någon blir oskyldigt anklagad för våldtäkt tycker jag är en fruktansvärt hemsk sak
- Att bli våldtagen, och inte trodd, är fruktansvärt bortom sans och vett.
Varför skriver jag om detta, varför orkar jag ens bry mig? Det vill jag att ni ska veta:
Min första flickvän råkade ut för våldtäkt i hemmet, av sin mammas pojkvän. Några år senare blev hon offer igen, för tre killar - gruppvåldtäkt. Hon begick självmord samma kväll, och det plågar mig ännu att veta att hennes sista kväll var en rutten sådan. Och att dessa tre killar aldrig kommer få sona för det brottet.
Tillbaka till UG-avsnittet.
Man måste ju gratulera pojkens bror och mamma som så effektivt förstört hans liv för all framtid. Jo, för de har ju gått ut med hans namn på alla möjliga tänkbara sidor för att "rentvå" honom. Han är inte anonym, jag vet hans riktiga namn, jag vet namnet på hans familj. Varför kan de inte istället erkänna för sig själva att det som hänt har hänt, och ge honom den hjälp han behöver? Någonting är ju fel hos honom, han behöver stöd för att kunna bli "normal" och inte begå ett liknande brott igen. Stackars pojk, att leva i konstant förnekelse - från andra!
Och flickorna. Jag hoppas att de får många ordentliga ursäkter. Veta att folk sett sanningen, och sedan lever med den i det tysta (jag tror inte att de konstant vill påminnas av vad de blev utsatta för, även om det innebär att de blir betrodda.)
Hur kunde det gå så långt? Det förvånar mig inte. Det är så otroligt lätt att sprida lögner, särskilt på nätet. Man skriver in något, som låter som pålitlig fakta, och majoriteten kommer inte bekymra sig om att göra en dubbelkoll. Alltså saker som hur DNA-bevisning fungerar, vad andra sagt, citat, etc. Jag är inte bättre än någon annan på detta, men jag gör mitt bästa. Försöker hitta mer än ett uttalande för att skaffa mig en annan uppfattning.
Och att ungdomar (och vuxna) kastar ur sig såna vidriga kommentarer på nätet... Jag kan skriva grova saker ibland. Någon kanske tänker på mitt Carola-inlägg, där jag skrev att jag önskar att hon inte fanns. Men jag vill inte se henne död! Jag önskar inte livet ur henne, aldrig, men skulle hon aldrig funnits - hade fenomenet Carola inte existerat hade jag varit glad. Jag önskar att den kända, tyvärr inflytelserika, kvinnan aldrig blivit till den Carola vi ser idag.
Men jag skriver inte att jag hoppas att någon våldtas(som folk skrivit om dessa två flickor), de orden kommer aldrig komma från mig. De kommer aldrig skrivas på nätet, eller någon annanstans, och aldrig om ett ämne jag inte är ordentligt insatt i. Handlar det däremot om Hitler, eller någon annan bevisat ond, sparar jag inte på krutet. Inombords skrattar jag av lycka åt bilden av en död, plågad Hitler. Men jag skrattar inte åt bilden av en död, plågad ung man som våldtagit min flickvän. Jag önskar inte livet ur dem. Jag önskar att de förstår vilket vidrigt brott de begått, och att de tar lärdom av det och ägnar resten av sina liv åt att försöka göra gott. Jag hoppas de ångrar sig. Skulle jag ha chansen att slå de hårt och illa skulle jag inte säga nej, men jag vill inte att de dör. Jag tror inte det är ett straff.
Jag hoppas att alla parter får hjälp. Att flickorna kan leva framgångsrika liv, och känna sig betrodda. Jag hoppas att pojken ångrar sig till den dag han dör, och aldrig gör om något liknande igen.
Jag hoppas att samhället där det skedde kan ta lärdom av detta, och lära sig till nästa gång. Det är väl inte så konstigt om en förälder på skolan tror på pojkens historia... om deras barn kommer hem från skolan och berättar vad de hört: att den första flickan berättar tvetydiga historier, berättar alla rykten de fått höra. Och berättar om pojkens mamma, och hennes kampanj att rentvå honom. Om det är vad de får höra från alla de frågar, då är det väl klart att man bildar den uppfattningen. Men när de får se svart på vitt, att pojken faktiskt erkänt - att DNA-bevisningen var tillräckligt stark för att räcka i domstol, att det finns folk som är villiga att vittna till flickornas fördel. Måtte de ha vett nog att tänka om och kanske be om ursäkt.
Det är väl klart att pojken är beredd att fortsätta ljuga sålänge det finns folk som tror honom. Såklart han kommer förneka det, och såklart kommer han kunna begå något liknande när han inte vill se sanningen.
Sen är jag inte så säker på att det säger så mycket att 4000 personer gick med i FB-grupp som stod för att fria pojken. Det är FB vi snackar om. Folk får en inbjudan, läser igenom gruppbeskrivningen, och klickar på "Gå med". De flesta kommer inte göra mer. De har helt enkelt bara trott det de läst, ställt sig bakom det de tagit för sanning och sen helt glömt bort det. De flesta kommer inte ens lämna en kommentar, de kommer glömma att de ens gått med. Men ändå ett skrämmande stort antal bestod antagligen av folk från skolan och kommunen. Folk som hade en chans att ta reda på hela historien. Folk som var villiga att döma flickorna, och skriva att de önskar livet ur dem.
När jag tänker på en våldtäktsman ser jag vilken vanlig kille som helst. Inget vidrigt äckel som liksom osar snusk. Jag vet att det kan vara vem som helst. Inte att varenda man(eller kvinna) är potentiell förövare, däremot att man inte kan veta utifrån någons yttre vad de är kapabla till.
"Han var ju en sån reko kille. Schysst, snygg, populär... Han skulle aldrig göra något sånt" - så anser många.
Herregud, talar du också om för dina barn att de kan åka bil med främlingar sålänge de är snygga och verkar trevliga?
Nej, nu ska jag ta och göra lite roliga saker istället för att älta detta mer. Avslutningsvis ska jag säga vad som redan sagts:
- Det är lätt att döma. Jag gör det också alltför snabbt ibland. Men lyckligtvis tänka de flesta mer än en gång.
- Jag önskar all lycka åt de båda flickorna, och hoppas innerligt att jag aldrig någonsin behöver gå igenom en våldtäkt. Det räcker gott och väl att uppleva det genom en flickvän.
Kommentarer
Trackback
