Kval
Min mage verkar tro att jag åker berg-och-dalbana, eller att jag snart ska upp på scen framför tusentals människor. Så beter den sig i alla fall, den känns som en enda, stor nervös klump. Jag kan inte förstå det, och det känns jobbigt… är det ångest? Ångest för vad?
Jag tycker jättebra om Wellington. Varför vet jag inte riktigt, men det känns skönt att staden är mindre än Auckland, och känns mycket mysigare. Här finns också spår av Sagan om Ringen överallt, och det kan jag inte vara annat än glad för. Det är ju p.g.a filmerna som jag är här idag. Jag ska vidare mot Sydön snart, men jag vill gärna stanna här några dagar till. Helst till påskhelgen, då får Weta Cave besök av fantastiska människor som jobbat med Sagan om Ringen och andra storfilmer. Jag har ju inget schema att passa, så visst kan jag stanna. Men då är problemet pengar….
Jag har fortfarande ganska bra med pengar, särskilt med tanke på hur länge jag varit här. Men jag har ju haft det så bra att kunna bo hos vänner, wwoofa och arbeta för boende, vilket sparar pengar. Att däremot behöva betala för varje natt blir dyrt i längden. Sen ska man betala för mat också, och vill man göra någon aktivitet är det ofta som de kostar.
Att gå är gratis, måla är gratis, vissa museer är gratis, att snacka med folk är gratis… allt detta har jag gjort, men ibland finns det annat man vill göra. Det är svårt att hålla i pengarna, svårt att veta vad man vågar lägga de på och inte.
Sen insåg jag också att jag saknar folk därhemma. Men så farligt är det inte, jag har träffat massa trevliga människor sen jag kom till Wellington – tyvärr har de alla varit på väg någon annanstans, men vi har haft åtminstone lite tid att lära känna varandra. Tipsa varandra om platser, etc.
Jag tycker inte om den här ångesten… Allt jag skrivit om är saker jag tänker på och upplever, men jag kan inte säga att någon av de gör mig särskilt nervös, ändå är min mage upprörd och hotar med att kasta upp det stackars äpple jag lyckades äta en halva av förut.
Jag trivs här. Men jag längtar hem. Eller jag längtar snarare till något bekant och tryggt, jag önskar jag var med någon annan som kunde fatta ett beslut åt mig. Men nej, jag är ensam.
Fotat vid besöket till Weta Cave, love it!
Måååla... Eller bara låtsas framför kameran?
Hennes händer blev skitkonstiga, även armen, men jag är ändå rätt nöjd. Skissade helt utan mål vilket är ovanligt för mig, så att nästan lyckas utan förebild känns bra :P
Under tiden som gått åt att ladda upp bilder och annat har ångesten/magnervositeten nästan helt passerat. Ska ta och vila en stund, sedan ge mig ut på jakt efter prisvärd mat och kanske en tur till muséet.
