Nz

Några dagar har passerat nu sen jag kom hem, men det har fortfarande inte riktigt sjunkit in... Jag är jätteglad att vara hemma i Sverige, resan i NZ känns plötsligt som något jag skulle ha drömt. Inte mycket har ändrats hemma på 6 månader, det är första gången jag är på ett bekant ställe på lika länge.

Det konstigaste är att gå på stan. Jag känner stan, men ser ändå en massa "nya" saker. Byggnader jag helt enkelt inte ägnat så mycket tanke innan, man blir så lätt hemmablind. Men nu upptäcker jag en massa, och måste liksom lära känna stan på nytt igen ;)
Det är ingen omställning att mest prata svenska, med vänner och familj och så. Däremot när jag går på stan så förväntar jag mig att alla omkring mig ska prata engelska. Hör jag svenska vill jag smyga fram och exalterat fråga: "Åååh, är ni från Sverige?" - folk skulle nog undra XD
Likadant på café. Jag kan prata svenska i kön med min kompis, men så fort jag ska beställa det jag vill ha vill jag växla till engelska :P

Resan över gick jättebra. Inga förseningar, inga problem. Bara jag som sov dåligt... Men underhållningen är verkligen fantastisk! De hade utökat den nu. Sjukt massa tv-program, serier, film, radio, CD, etc. Jag såg Simpsons, Family Guy, Cleveland Show, en ny dokumentärserie om Monty Python i 6 delar (rekommenderas).
De har en hel del premiärfilmer, väldigt nya, men sen också "Encore" som är en samling klassiket, men också en del nya bra titlar. De hade även alla filmer som vunnit Oscar för Bästa Film, en 40 stycken ^^

På flygplatsen väntade familjen (exklusive storebror som var på Arvika), samt två kompisar. De stod med svenska flaggan, skyltar som välkomnade mig hem, och min teddybjörn Mr Huggles som jag inte vågade ha med på resan :)  Mamma hade ordnat med svenskt smörgåsbord, så det blev fantastiskt trevligt - även om jag kände mig smått död, av sömnbristen. Kändes som om jag var packad, världen snurrade :P

Igår åkte familjen ut på landet, och lämnade mig ensam kvar i stan :P Jag vill vara kvar ett litet tag, och hinna bekanta mig med allt igen ^^

...vilket gäng? There's only me, me, me! Jag är ensam, bland folk. Ja, för det finns ju några andra på boendet, flera som jag pratat och skrattat med... men det är bara ytligt umgänge, så som det ser ut när man backpackar.

Har inget emot att vara ensam nu, snart är det slut med det ändå :P

Men det är sista natten i Nya Zeeland, även om resan inte är helt slut. Inte heller bloggen är över, kommer skriva fler ord och bidrar nog med några fler bilder innan jag återgår till att skriva på vanliga kottekort-bloggen.


Ser nu tillbaka på nästan 6 månaders äventyr... Mycket har hänt, fast ändå inte sååå mycket. Finns de som sett dubbelt så många platser som jag, under hälften så lång tid. Men vad gör det? Jag är nöjd, kanske finns saker jag inte skulle göra om eller ångrar i efterhand, men på det hela taget har det varit fantastiskt! Har inte varit ordentligt sjuk, har inte råkat ut för några skador, nästan allt har gått smärtfritt och smidigt. Saker som för stunden var jobbiga känns nu mycket lättare i efterhand, jag känner mig stärkt av de och inte stjälpt.

Har träffat Ronja ett par gånger de senaste dagarna, en au pair-tjej som är vän med Louise. Vi sågs sist jag var i Auckland, så det var kul att mötas upp igen. Hon har "egen" bil, så vi har kört runt och sett en massa av Auckland :)


Väskorna är nästan helt färdigpackade, helt klara är de först imorgon. Nu ska jag fortsätta ta det lugnt, och försöka lugna mina resnerver. Ååååh, vill inte lämna detta fina land! Finns mycket som är dumt här också, men säg det som är perfekt? Älskar Nya Zeeland, av hela mitt hjärta!

Så, lite bilder... Jag ska smälla upp några från raftingen också, men först får det bli dessa.
Bilderna från den guidade turen i Hobbiton är tyvärr "hemliga". Jag skrev på kontrakt att jag inte skulle publicera några foton jag tog, och jag tänkte hålla på det... ett tag i alla fall :P Kanske lägger upp någon som inte visar något hemlighetsmakeri ^^


Början av Tongariro Alpine Crossing. Öde, men vackert

Samma nationalpark, men på ett helt annat berg. Under molnen i bakgrunden ligger Mt Doom. Ringen är nära!

Kotte approves

Mount Dooooooom! Betydligt kallare och snöigare sen Sauron försvann

Jag och lejonungen Chase



Efter Hobbiton-turen blev det fårklippnings-uppvisning på samma gård. Muskulösa, unga män... det tycker väl alla om?

Så skulle "lammen" matas. Dessa är 5 månader gamla, och borde ha börjat med gräs redan. Men de har hållts på mjölk för att roa turister... och vem är jag att neka ett litet får sin nappflaska när den nu finns där?

Ack ack ack... ack och ve! Snart är jag hemma, och oj vad det ska bli kul! Men snart ska jag lämna detta land, och åååååh sådan ångest jag får! Bara vid tanken!! Så snabbt man finner sig till rätta på en ny plats..

Nåja, ska skriva mer om det snart...

Jag ska se till att smälla upp lite bilder från sista tiden, innan resan är över. Vad har jag gjort nu sen Wellington?

• Jag stannade tre nätter i Turangi, som sagt
• Åkte till Rotorua. Där har jag klappat en lejonunge, tittat på varma källor, gått på museum, white water rafting, besökt Hobbiton, m.m.
• Nu har jag återvänt till Auckland, spenderar sista veckan här... Sista veckan... Buhu!

Sir Ian McKellen får ett eget inlägg med sina bilder!

Buketten jag köpte, och kortet jag målade... Skrev "You are a light in the dark" i kortet, plus annat där jag tackade honom för att allt han gjort, och allt han gör (särskilt inom HBT-rörelsen)

Jag ser inte ut som nån munergök, men jag är glad! Var väl nervös eller nåt :P Ian var en fena på att klistra på ett stort flin när kameran kom fram :P

Den fantastiska signaturen! Jag räckte fram kartboken som John Howe illustrerat, och signerade åt mig förra gången i Wellington. Ian blev hemskt fascinerad, han hade inte sett den tidigare, och undrade om jag verkligen ville at han skulle skriva i den också. Självklart! Och så fick jag detta ^^

---

Nu är jag i Rotorua. Har gjort en del här, ska uppdatera med mer - kanske ikväll efter dagens äventyr.

Jag har inte kommit mig för att uppdatera, hade tänkt ladda upp bilder men det krånglade en massa.

Så tänkte iaf skriva vad jag gjort det senaste:
Jag såg Sir Ian McKellen uppträda i Wellington, det var fantastiskt! Fick mig önska att jag kunde se mer av honom på scen, att jag kunde fått se honom när han var ung och ny inom teatervärlden :) Jag gav honom en jättefin bukett, med ett målat kort, som jag lämnade vid scendörren innan föreställningen. Efteråt gick jag til scendörren igen och väntade på att han och de andra skådespelarna skulle komma ut. De signerade bilder, m.m. Så jag frågade Ian om han gillade buketten, och det gjorde han ^^ Så fick jag en fantastisk autograf och en bild med oss båda, ska ladda upp de när jag har annat internet.

Dagen därpå åkte jag till Turangi, där är jag nu, fast bara några timmar till. Det ligger alldeles bredvid Tongariro National Park där de filmade delar av Sagan om Ringen - scener från Mordor, och Mount Doom ligger där. Igår var jag där och vandrade runt i parken, vid foten av Mount Doom och sedan uppe på ett annat berg vid en massa skidbackar ^^  Det var ägaren av vandrarhemmet här, och hans tre barn, som jag fick följa med dit.

I eftermiddag går bussen till Rotorua, som ligger nära Hobbiton. Så det blir ännu mer Sagan om Ringen innan jag åtevänder till Auckland för att åka hem. Det är bara 12 dagar kvar nu, innan jag tar planet hem! IIIH!

Får väl upplysa er kära läsare om vad jag sysslar med för stunden, och var jag håller hus!
Är fortfarande i favvo-staden Wellington. Anledningen till att jag dröjt kvar så länge här beror på att jag ska på teater nu på onsdag den 30:e. "Waiting for Godot", eller "I väntan på Godot." Jag har sett den i Sverige en gång, genrepet med Sven Wollter... Då tyckte jag inte alls om den, jag var trött/sömnig och väntade mig något helt annat. Så varför går jag och ser den nu, med högre förväntningar? Jo, för att Sir Ian McKellen råkar spela i den!!
Om han inte är bekant kan jag upplysa er om att han är en fantastisk skådespelare, och ni känner honom nog bäst som Gandalf. Jag har länge drömt om att få se honom spela på scen, han är otroligt duktig på teater. Så jag ska nog till och med lämna en liten blomma åt honom, han betyder så mycket för mig.

Idag trotsade jag det grå vädret (det var ju faktiskt bara duggregn, bättre än hällregn och stormvindar) och gick till den gamla rälsbussen som tar en upp på berget till Botaniska Trädgården. Jag spatserade runt en stund i parken, innan jag gick på muséet om Wellingtons rälsbuss. En regnig, men mysig, dag.

---

Så, inspirerad av den kommande teatern, och allmänt djuptänkande skriver jag här in monologen/sången till "Befrielsen är nära." Om kvinnokamp. (Det är varken hela sången eller monologen, det är nån kombination... den finns på en CD som heter Trots.) Tycker det är så oerhört vacker, och betydelsefull... Den har ingenting, och samtidigt allt med min resa att göra.
(det kursiverade är sång, övrigt är monolog)


Befrielsen är nära

Jag älskar gamla kvinnor, fula kvinnor, arga kvinnor.
De är jordens salt. De äcklas inte av mänskligt avfall.
De känner frånsidan av medaljen, av kärleken, av tron.
De kommer, och de går.

Befrielsen är nära

Människan dör. De gamla kvinnorna tvättar liket.
Begraver de döda, planterar blommor på gravarna.

Tiden är nu mogen

De öppnar fönstren, bär ut slaskhinken.
Jag älskar gamla kvinnor.

Nu vaknar vi kvinnor

Bara dumbommar skrattar åt gamla kvinnor, fula kvinnor, arga kvinnor -
För de är vackra kvinnor, goda kvinnor.

Åh alla kära systrar, dagen är äntligen här!
Men kan vi, vill vi, törs vi?

Gamla kvinnor är ett ägg, är en hemlighet utan hemlighet.
Gamla kvinnor är mumier av heliga katter.
De är små, rynkiga, sinande källor - frukter.
Eller feta, ovala Buddha-bilder.

En dag ska barnen säga: Tack mödrar, det gjorde ni bra!
En dag ska barnen säga: Denna mänskliga värld vill vi ha!

Gamla kvinnor tror på det eviga livet.
De är jordens salt, trädens bark, de är djurens ödmjuka ögon.

Men kan vi, vill vi, törs vi?

När en gammal kvinna dör, flyter ur ögat en tår -
Som förenar sig vid munnen med en ung flickas leende.

Men kan vi, vill vi, törs vi?

Ja vi kan, vi vill, vi törs.

Glad midsommar allihop! Hoppas ni får fint väder att fira i, åtminstone trevligt sällskap ^^

Själv har jag inte så mycket midsommar, här är det midvinter. Vädret har varit kallt och blåsigt... Men för att få fira lite så har jag köpt potatis, rökt lax, jordgubbar och lite nubbe. Så lite stämning blir det ändå, och sällskapet är helt okej. Fast jag saknar familj och vänner där hemma.

Jag började skriva ett svar på Kellys kommentar, på inlägget innan, men det började bli så långt att jag tyckte det kunde få stå i ett eget inlägg... och ni andra läsare kanske också är intresserade ^^ Hon undrar var jag fått pengar att resa, hur mycket, bra och dåligt med resan, m.m.

Ooh, yay, intresse med frågor! ^^

Jag började jobba i slutet av gymnasiet, och sedan ytterligare två år efter studenten. Jag försökte alltid spara hälften av lönen till detta, och med julklappspengar och släkts stöd hade jag nog en 30.000 kr när jag åkte iväg.
Jag reser med ett Working Holiday-visum, och ett av villkoren för att komma in i landet med ett sådant är att man har 4200 NZ dollar, typ 26.000 svenska kr. Har inte så bra koll just nu, för NZ-dollarn har blivit dyrare jämfört med kronan, jobbigt när det händer under resan :P
Jag har mina pengar på mitt svenska bankkonto, men många öppnar ett nytt här, och för över pengarna så att de är i rätt valuta från början.

Under själva resan har jag fått pengar av min alldeles för snälla mormor, vid tre-fyra tillfällen. Föräldrarna har också skickat lite pengar, till internetkostander och så där. Internet här är dyrt, men det skiljer väldigt i pris på olika ställen. Ibland betalar man bara för en vis tid man använder, på andra betalar man för antal MB. Ibland både och, alltså att man har 500 MB att använda men som går ut efter 24 timmar.

Så jag skulle säga att reser man iväg med 40.000 kr borde man klara sig i sex månader, om man räknar med att Wwoofa en del.

Jag har tjänat en smula på mitt måleri, samt en dags arbete på en vingård.
Annars finns det många som börjar med att åka till en storstad för att hitta jobb, jobba några månader och sedan använda de pengarna för att resa runt. Där jag stannar nu i Wellington är det många som gör så, fast de flesta är brittiska ungdomar som nog inte tänkt resa så mycket...

När man är på WWOOF-gård spenderar man i princip inga pengar alls, man får mat och husrum, och ofta bor man långt från butiker. De flesta gårdarna är av det mindre slaget, de säljer alltså inte av en massa produkter till allmänheten, annat än till folk i grannskapet och kanske på marknader. Sen finns det förstås större gårdar.

Vad som varit bäst såhär i efterhand? Tja... har inte lång tid kvar här nu, och börjar se tillbaka på resan. Min första WWOOF-gård var absolut den bästa. Det var ett äldre par, med en gammal dam, som ägde en liten ekologisk gård. Där stannade jag i två veckor. Det gav en del, särskilt fina minnen, men också en smula kunskap om grönsaksodling, kompost, och allmän skötsel.
Det värsta var min tredje WWOOF-gård, som började som en otroligt fin upplevelse, men som slutade i att jag "sändes" därifrån. Jag vet inte varför de inte tyckte jag passade in, och var inte stark nog att fråga. Jag brukar kunna stå upp för mig själv ganska bra, men efter flera månader helt ensam, och då utlämnad och beroende av den här familjen, så var jag rädd att höra något riktigt elakt. Så skulle det säkert inte blivit, det var en riktigt gullig familj på det hela taget, men jag var så chockad över att inte vara önskad.

Det kan vara svårt ibland, att passa in i en helt ny familj med egna rutiner, regler, etc. De flesta värdar brukar vara tydliga med vad som gäller, så man slipper göra bort sig. Tanken med WWOOF är att alla ska lära av varandra, lära sig om olika kulturer och metoder. Ibland funkar det strålande, ibland inte, alla mänisskor är ju olika.

De tips jag skulle ge angående WWOOF är: Sök i god tid efter en passande gård. Jag var ofta ute lite i sista stund, på Wwoofs hemsida finns också annonser folk kan sätta upp om de söker en gård, eller om en gård söker wwoofare snabbt. Läs igenom deras presentation, se om de har bilder från gården. Förr ringde man alltid gårdarna, eller skickade brev, men med dagens teknik brukar de flesta mejla. Skriv personligt, så att de förstår att du läst igenom deras presentation. Skriv vem du är, vad du har för erfarenheter och när du skulle vilja komma. En bra idé är att skriva till gårdar i ett område som du räknar att komma till ett par veckor senare - om gården har wwoofare hos sig när du skriver borde de iaf ha åkt vidare när du ska komma. Det ska gården ha koll på :P
Det är ju i princip omöjligt att veta från början om man kommer passa in, men de flesta är så öppna att de kan ta in de flesta typer av människor. Om de skriver att de "bara vill ha unga tjejer, inga Nya Zeeländare, inga vegeterianer" etc. så skulle jag tveka lite... När de är så bestämda över vad som passar och inte så känns det lite dumt.
Ett par gårdar är bara ute efter billig arbetskraft, de vill inte ta del av något "kulturellt utbyte". Det är inte vad WWOOF står för, men det är klart att det alltid kommer finnas såna typer ändå. Likadant finns det Wwoofare som bara är ute efter gratis mat o boende, och jobbar dåligt och slappt. Det är därför man vill ha tydliga instruktioner - när värden på gården vill att man ska gå upp, hur många timmars jobb de förväntar sig av en, bra beskrivning av arbetsuppgifterna så man slipper gissa sig fram och kanske göra misstag. Man har rätt till egen fritid, när man är för sig själv. Men de flesta värdar blir alltid glada för lite extra hjälp, om man tar disken eller hjälper till med middagen o sånt. Som när man är hemma helt enkelt ^^


Jag har rest med kollektivtrafik, typ. Alltså buss (eller tåg) som jag bokat som jag vill. Andra som reser väljer att köpa busspass - köper man t.ex för hela sydön som kan man hoppa av och på som man vill när man tar sig runt. Men det är på deras bestämda sträckor, och man kan bara åka en sträcka en gång. För mig känns det lite för turistigt, och man åker bara dit bussbolaget bestämt att bussen ska gå. Busschauffören fungerar som guide, och tipsar om saker man kan hitta på... vilket förstås är bra, men jag föredrar att hitta sakerna på egen hand, eller efter tips från lokalbefolkningen eller andra resande.

Jag är nöjd med hur jag rest. Jag skulle kanske besökt fler Wwoof-gårdar, men jag har ändå fått uppleva så mycket i städer och på andra orter. Jobbade tre veckor för mitt boende på The Tree House backpackers, det var otroligt fint. Det låg långt ifrån närmsta städ, bara små byar i närheten, men mitt i skogen. Träffade bara ägarna, samt andra resande som tittade förbi. Men efter en sån isolering är det skönt att komma till stan en stund igen, och ha tillgång till alla butiker och sånt... sen tröttnar man kanske på stan igen, och längtar ut på landet.

Jag har trivts allra bäst på ställen med nära till natur. Gärna sydön, på västkusten. Vore inte fel att jobba för sitt boende där, på något mysigt backpackers, och ägna resten av dagarna åt att vandra runt i skogarna och bergen - och kanske göra något äventyrigt som bungyjump eller jetboat. Sådant finns det så det räcker och blir över... men dyrt är det :P

Bästa staden enligt mig är Wellington. Kanske för att det var centrun för Sagan om Ringen, men jag gillar hela staden. Det är en fin blandning mellan "gammalt" och nytt. Inget på NZ är särskilt gammalt eftersom det bosattes så sent, Maori-folket som är "ursprungsbefolkningen" flyttade själv hit för bara 900-1000 år sedan. De äldsta husen brukar vara från 1800-talet. Jag saknar gammal historia, medeltida byggnader :P


Jisses vad jag babblat nu O_o  Hoppas det blev några svar... Kanske blev ännu flera frågor :P
Nu ska jag på "date" med en svensk tjej jag träffade vid lysmaskgrottan ^^ Hon ska vara i Wellington en natt, så vi ska ut o käka :P

Har det bra. Tar det lugnt. Chillar. Vandrar runt på stan. Har varit på Zoo.

Lite bilder:


Röda pandan chillar också

Surikaterna är ganska avstressade de med

Loke är inte lika lugn (utgått från foto av Eveline Johnsson)

Martin Nurmi = Fantastico. (utgått från foto av: Anneli Ortmon)

That's right, folks! Efter en tids fundering och övervägan gjorde jag slag i saken och gaddade mig igen ^^ Sökte rätt på bästa stället Wellington kan erbjuda och blev så tatuerad i förrgår :)

Jag är oförskämt nöjd, och vårdar den nu ömt för att den skall läka fint.

BILD! (det är bara runorna jag gjort nu, den andra gjorde jag våren -09). Det är tur att man har vikingavänner som är ordentligt pålästa när det gäller runskrift :P Jag kan bara ett par få, men Hannah och Thorgal är desto mer insatta så de fick sköta översättningen ^^


Så, vad står det då? Jo:



Ber om ursäkt för de taskiga bilderna. Har inte kunnat ta någon bättre bild ännu, och kladdade lite i Paint :P

Om frasen "White and nerdy" inte är bekant rekommenderar jag en google-sökning och en titt på Youtube. Det är titeln på en låt som Weird Al Yankovic skrivit, vilket i sin tur är en parodi på en annan låt ^^  Att det är i runskrift har ingenting med videon att göra eller så... Det är mer min grej, och jag är dessutom vit och nördig. Vi är kära, jag och mina tatuering. Ett livslångt förhållande har inletts.

---

I övrigt? Tja... Strosar runt i Wellington om dagarna, när vädret tillåter utflykter. Imorgon ska jag ge mig ut på en längre tur, nu känner jag mig rastlös, vill komma ut ordentligt från boendet ^^
Tycker bra om boendet, mysigt, men köket lämnat en del att önska... men det funkar. De flesta här är jättetrevliga, men party-folk. Nedsupna i princip varje kväll, och att det är fotboll- och rugbysäsong gör inte saken bättre. Det kokar på varje bar och pub. Så ser det väl ut lite överallt här i landet kan jag tänka mig :P

Händer inte så mycket speciellt just nu, chillar i Wellington där vädret är uselt. Kallt, regnigt, blåsigt. Men det gör inget ^^ Man kan inte ha solsken jämt, då uppskattar man inte de soliga dagarna ^^

Så jag bjuder på äckel-historian från förra besöket i Wellington.
Jessica från Tyskland hade en udda dröm, som jag och amerikanen Kaegan fick hjälpa henne att uppfylla. Vi möttes alla tre på Downtown Backpackers, och vi skulle gå en sväng till Te Papa, nationalmuséet. Där har de en jättebläckfisk, konserverad i en stor tank så att allmänheten kan komma och glo på den. Jessica hade varit där 3-4 ggr tidigare tillsammans med andra reskamrater, och på så vis hade en idé väckts: att äta sushi framför bläckfisken. Varför? Tja... jag antar att det var lite som en Fear Factor grej, se om man pallade utan att äcklas för mycket.

Mat är förstås inte tillåtet på muséet, så vi fick smyga med det. Först gick vi till en matbutik och köpte ett litet paket med färdiga sushibitar. Den gömde Jessica i sin väska, så travade vi in på muséet och upp till bläckfisken. Bakom ett hörn smög hon fram paketet och gav oss varsin bit sushi. Sen ställde vi oss vid tanken och tryckte i oss sushin så snabbt vi kunde. Jag åt bara en liten bit eftersom jag inte gillar sushi, och det var sjukt mycket äckligare än vad man kan tro - se bara på bilden. Är den inte läcker, så säg? Mmmmm, visst blir du sugen på sushi? Om nom nom.

Yay, är i favvostaden Wellington igen! ^^

Jag lämnade Nelson igårmorse, tog buss till Picton och sedan färjan hit till Wellington. Jag ska bo två nätter på samma boende som förra gången innan jag flyttar till ett billigare.

Internet är dyrt just nu, när jag hittar ett billigare alternativ skriver jag mer, med lite bilder kanske ^^

Och som en liten paus från alla fina naturbilder får ni dras med bilder av moi och några av de senaste inköpen:


Ringen är inte ny...


...men kedjan är det! Det är "den riktiga"!! Har drömt om den i flera år, och så har jag sån tur att jag hittar till desginern som gjorde både ringen och kedjan till filmen ^^


Sterling silver... so shiny. My own, my sweet, my precioussss


Och örhängena som föräldrarna bjöd på, små förgyllda kottar! :)

I'm in the town of Nelson!

Jag lämnade Franz Josef imorse, och har åkt buss större delen av dagen. Jag kom fram när det var mörkt, så jag har inte direkt sett stan ännu... Gick bara en bit för att handla lite mat.

Är inte på skrivarhumör för stunden, så det blir bara dessa rader. Ska komma med mer senare :P

Dagens äventyr bestod av en promenad upp i bergen till en gammal tunnel. Den användes en gång i tiden till.. eh... att forsla vatten tror jag. Nu ligger den orörd, men lockar ändå folk eftersom den huserar lysmaskar. Jag var dock helt ensam bland maskarna :P  Några bilder:


Påväg upp längs bergsidan, det forsade härligt


Efter en brant vandring dök slutligen tunneln upp. Kolmörk och smal


Ehe, blixten nådde inte så värst långt, tur att ficklampan gjorde det


Det var så djupt i början att jag ställde ifrån mig kängorna. Vadade genom det iskalla bergsvattnet hela vägen, skrapade fötterna mot stenar, men det var det värt ^^


"Did you hear that?"
Måste erkänna att det var lite kusligt... Helt ensam, mörkt, trångt, med mystiska ljud ibland. Vandrade länge, men nådde aldrig andra sidan. Gör gärna om det, med stövlar på :P


Yay, lyckades få en bild på en stackars lysmask ^^ Så ser det ut, bara en liten lysande prick :)

Då ska vi se... Idag är det fredag. I tisdags körde Kaye, garndamen, mig till Queenstown. Jag ville betala henne lite för att jag fått bo hos henne, fått mat, och sedan skjuts, men hon vägrade ta emot ett öre. Hon ville hellre att jag använde de pengarna till att roa mig i NZ :)
Jag stannade två nätter i Queenstown, på samma boende som förra gången. Gjorde ingenting speciellt, det var ganska gråa och regniga dagar. Jag såg den nya Robin Hood-filmen på bio, och ugglade framför datorn - bäst att passa på när internet är billigt.

Igår, torsdag, åkte jag vidare till Franz Josef. Det här landet är så vackert att jag får ångest. Jag skiter fullständigt i städerna, eller platser där folk bor över huvudtaget. Visst, folket är fint, jag älskar civilisationen på sitt sätt också... Men den orörda naturen! Bergen! Det är svårt att förstå att det kan finnas sådana landskap. Jag önskar jag kunde dela med mig av vyerna, det går liksom inte att fånga på kort. Särskilt inte när man ser de från bussen. Har några få som visar en smula. Det är då jag påminns om varför jag åkte hit från första början, jag vill stanna tiden och inte nå målet. Bara sitta där och se på naturen, lyssna på skön musik, finns ingen bättre terapi.

När jag reser med buss känner jag mig också som en riktig turist. Och jag betraktar alla invånare som sköter sin vardag. När man åker tidigt på morgonen, ute på landsbygden, ser man alla ungdomar samlas vid utfarter för att vänta på skolbussen. På denna resan passerade vi just en skolbuss, på den satt en ensam liten pojke med blonda lockar, ett glatt litet ansikte och klara ögon. Han tittade nyfiket på våran buss, och jag såg nyfiket tillbaka. Det är bara vid såna tillfällen som det faktiskt slår mig att det är höst/vinter här, ungarna har inte lov, det är bara jag som är ledig (plus andra resande förstås). Alla andra här bor, jobbar och pluggar. Ett ögonblock, en sekund, en inblick i någons vardag.

Fast visst vet jag att det är höst/vinter här, för kallt är det! Inte fruktansvärt kallt, när solen tittar fram är det nästan sommarvarmt. Men högt upp i bergen snöar det. Det var hisnande vackert när vi åkte genom bergen, på slingriga vägar. Vid ett tillfälle snöade det lite på oss också, men då åkte vi genom "regnskog", kall regnskog alltså. Bissart.
Riktigt kallt blir det mest bara om nätterna, men jag klarar mig fint utan tjock jacka, det räcker med några lager kläder och en mössa ^^


Nej, nu ska jag sluta svamla, för det känns det som jag gör. Jag är i Franz Josef nu i alla fall, och ska sätta mig och måla strax. Bjuder på lite bilder från sista tiden:


Från Sagan om Ringen-turen, vi hade tur med vädret ^^


Grisen Kimmy och 8 veckor gamla valpen Kate. Valparna tyckte mycket om att leka med Kimmy, och slicka henne i ansiktet... tror inte hon var lika glad i det


Hästen Misty... tror jag det var :P


Gosade med Angel så ofta jag kunde, en bichon frisé ^^


Alpacas och får. En alpaca låg död några dagar senare, de vet inte alls varför, han hade inte visat några tecken alls på att vara sjuk :/


Från turen till Milford Sound


Ena kea, bergspapegoja. De lever bara här i bergen på NZ's sydö. De brukar kallas för clowner, de är busiga :P


Kall regnskog


Ett av många vattenfall, men just den här är stor och har runnit där i tusentals år och format berget




*poke*


Milford Sound, i fjordlandskapen




Hej säl!

Jag skriver bara lite snabbt har, pa ett engelskt tangentbord. Om ett tag ska jag aka till fjordlandskapen, till Milford Sound for att vara exakt. Ska med buss, sedan bat.

Bilden ar av lilla Kimmy, grisen fran garden. Den har jag lamnat nu, garden... Gissa vart jag bor nu?
Jag bor hos damen som ager garnbutiken i Te Anau! Hon blev valdigt glad i mig... Hon foder upp Gotlandsfar, och blev intresserad av min nalbindning. Sa hon tog med mig till Spinners and Weavers, dar jag fick visa hur man gor... komplicerat.
Hon tyckte synd om mig som bott i den kalla husvagnen pa garden. Sa hon erbjod mig att sova hos henne, sa skulle hon ta med mig till Queenstown nar hon aker dit for att hamta en van. Sa imorn far jag aka med henne dit. Otroligt fin manniska! Hennes man ocksa... Och de bor pa en jattefin gard :)

Skriver mer nasta gang, bye bye

Ja, det är bara att hoppa upp på hästen igen. Jag är på en ny wwoofgård utanför Te Anau. Ett par med en liten dotter på stora marker. De har massa kor, får, hjortar, ett gäng alpacas, arbetshundar, valpar, sällskapshund, tam hjort, minigris och höns. Jag ska huvudsakligen hålla ett öga på den 3-åriga flickan och sköta hussysslor. Men det blir mycket ute också, har städat både höns- och hundskit, rivit gamla stängsel, m.m. Även om jag trivs här så känns det jobbigt ibland, psykiskt. Dels har jag vant mig vid att vara ensam hela tiden, det är mycket som händer när man ska sätta sig in i en främmande familj och deras vanor. Dels har jag förra gården i färskt minne... Jag försöker göra allt till 200%, jag känner mig pressad att göra allt perfekt. När jag hör någon i huset samtala tyst får jag för mig att det är mig de pratar om, att de mumlar att jag gjort något dumt, att jag inte erbjöd mig att diska, etc. Så är det inte egentligen, det är bara hjärnspöken, men de är ju också så bara. Det börjar kännas bättre iaf. Ska vara här några dagar till, sen drar jag väl vidare norrut längs västkusten. Igår åkte jag på en tur för att se på lysmaskar. Det var fantastiskt! Först var det en tur på sjön för att nå grottan. Vädret var inte på topp, men det störde inte. Grottan är "bara" 12000 år gammal, och formas fortfarande av vattnet som forsar igenom den. Helt fantastisk! Lysmaskarna höll sig mest längst in, borta från ljus och höga ljud. Det var en liten sjö långt in där vi fick sätta oss i en liten båt. Alla guideljus släcktes ner, mörkret var kompakt. Det absolut enda som syntes var de små lysmaskarna i taket. Som en bisarr stjärnhimmel, som lyste grönblått. Det var nästan en religiös upplevelse ;) Skriver via mobilen, så nu får det räcka för denna gången ^^

Ska förhoppningsvis lägga upp fler bilder från Queenstown, en stad jag älskar... Men först får det bli gårdagens paraglide! Kort men fint! Lite längre tid i luften än bungy eller fallskärmshopp ^^

Redo att springa ut från berget


Vacker dal att flyga över



Såkallad "survivor's shot". Keith tror jag flygaren hette, väldigt trevlig. Har honom att tacka för en trevlig flygning ^^