Denna smärta
Gör slut på mitt lidande med ett nackskott, någon?
Ach och ve, det borde vara förbjudet att ha så ont. Och ändå har jag känt mycket värre smärtor, den här råkar bara vara extremt ihärdig...
Ach och ve, det borde vara förbjudet att ha så ont. Och ändå har jag känt mycket värre smärtor, den här råkar bara vara extremt ihärdig...
- Först och främst är det blåsor i munnen. Troligen afteblåsor, som typ 20% av befolkningen får av okänd anledning. Vill inte äta, det gör så ont, men jag är så hungrig... Det gör ont bara jag sitter still, mycket oförskämt vill jag påstå.
- Sedan är det mensvärk... känns något bättre, eftersom jag vet att den kommer gå över. Det är bara att halsa alvedon, värma min vete-kudde-katt att lägga om magen, och sörpla te för att känna sig bekväm
- Och så knäet, inte att förglömma. Det gör sig påmint då och då: "Haha! Hade du glömt mig? Hur kan du göra det! Visst var det över ett år sen, men det tar väl inte jag hänsyn till!"
För den som lyckats undgå att höra historien om mitt knä:
Det hela började förra året, sportlovet 2007, då jag och familjen var på skidsemester i Alperna. Har för tusan åkt skidor sen jag var tre, jag vet hur man håller sig stående i backen. Men det gick rätt illa när vi kom till slutet av en viss backe; den bestod av pistad is. Jag kunde inte svänga, inte stanna, och flängde så slutligen runt med ryggen mot backen. Jag föll, och bromsade farten med armbågar och knän. Mitt vänsterknä vrålade av smärta, sådär stumt som knän gör när de tar skada. Jag kunde känna blodet forsa, och var säker på att det blödde så det stod härliga till.
Tyvärr hade jag inte möjlighet att kontrollera knät där och då, utan fick vänta de 45 minuter det tog att ta sig till närmsta restaurang i nästa backe. Väl där fann jag till min förvåning att knät såg helt oskatt ut. Svullet och varmt, visserligen, men utan sår. Värkte gjorde det, som besatt, och de kommande skiddagarna gav inte mycket glädje.
Efter två-tre dagar dök det plötsligt upp ett blåmärke under knät, där det inte ömmade alls. Ett sexigt blå-lila sådant. Först när jag var hemkommen fick jag reda på vad det var.
Då träffade jag skolläkaren, förstår ni, som undersökte mig. Han konstaterade snabbt att hela svullnaden bestod av blod, och blåmärket var helt enkelt blod som runnit ner och lagt sig under knät. Woho. Fram till dess att blodet sjunkit undan fick jag inte sitta på knä, lägga något över det, etc.
Så sjönk blodet undan... men var det över för det? Icke! Då kom nästa chock: känseln var borta. Aj, nej, där ljög jag; visst ömmade knä-jävlen som besatt om jag råkade stöta till det... men jag kunde sticka mig själv med nål utan att det kändes. Tryckte man hårdare kändes det obehagligt, och känseln liksom flyttade sig till en annan del av knät O_o
Åter till skolläkaren, som förklarade att detta var nervskador. Och att nervskador oftast läker men aldrig 100%-igt. Yay...
Så nu sitter jag med ett knä, som otrivs mest hela tiden. Är det kallt gör det ont, är det stillasittande gör det ont, rör det sig mycket och intensivt gör det ont... aldrig kan den vara nöjd. Då återvänder symptomen med full styrka.
Nåväl, such is life, smärta är överkomligt.
Det hela började förra året, sportlovet 2007, då jag och familjen var på skidsemester i Alperna. Har för tusan åkt skidor sen jag var tre, jag vet hur man håller sig stående i backen. Men det gick rätt illa när vi kom till slutet av en viss backe; den bestod av pistad is. Jag kunde inte svänga, inte stanna, och flängde så slutligen runt med ryggen mot backen. Jag föll, och bromsade farten med armbågar och knän. Mitt vänsterknä vrålade av smärta, sådär stumt som knän gör när de tar skada. Jag kunde känna blodet forsa, och var säker på att det blödde så det stod härliga till.
Tyvärr hade jag inte möjlighet att kontrollera knät där och då, utan fick vänta de 45 minuter det tog att ta sig till närmsta restaurang i nästa backe. Väl där fann jag till min förvåning att knät såg helt oskatt ut. Svullet och varmt, visserligen, men utan sår. Värkte gjorde det, som besatt, och de kommande skiddagarna gav inte mycket glädje.
Efter två-tre dagar dök det plötsligt upp ett blåmärke under knät, där det inte ömmade alls. Ett sexigt blå-lila sådant. Först när jag var hemkommen fick jag reda på vad det var.
Då träffade jag skolläkaren, förstår ni, som undersökte mig. Han konstaterade snabbt att hela svullnaden bestod av blod, och blåmärket var helt enkelt blod som runnit ner och lagt sig under knät. Woho. Fram till dess att blodet sjunkit undan fick jag inte sitta på knä, lägga något över det, etc.
Så sjönk blodet undan... men var det över för det? Icke! Då kom nästa chock: känseln var borta. Aj, nej, där ljög jag; visst ömmade knä-jävlen som besatt om jag råkade stöta till det... men jag kunde sticka mig själv med nål utan att det kändes. Tryckte man hårdare kändes det obehagligt, och känseln liksom flyttade sig till en annan del av knät O_o
Åter till skolläkaren, som förklarade att detta var nervskador. Och att nervskador oftast läker men aldrig 100%-igt. Yay...
Så nu sitter jag med ett knä, som otrivs mest hela tiden. Är det kallt gör det ont, är det stillasittande gör det ont, rör det sig mycket och intensivt gör det ont... aldrig kan den vara nöjd. Då återvänder symptomen med full styrka.
Nåväl, such is life, smärta är överkomligt.
Reaktioner
Trackback
