Raseri
Jag älskar min karaktär i Masjävlar! Hon heter Majvor, i pjäsen, men Barbro i filmen (som jag nu äntligen har sett).
Hon är så söt, världens snällaste gamla dam. Hennes man begick självmord 10 år innan storyn utspelar sig... vilket fick mig att tänka på Mickis... men lilla Majvor skyr ämnet som pesten. Genom hela pjäsen är hon så söt och virrig; blir tårögd över de mest vardagliga ting, dansar polska alldeles ensam på scen, flänger hit och dit muntrandes "servetter" eller "kaffekoppar". Hon är mamma åt alla, bildligt talat... Hennes sätt att prata sen O_o
Replikerna inleds oftast med ett "Men men men men men men men men... Nämen... Näe...!" eller "Ja ja ja ja, jo, jo, jo, så är det"
Känns lite svårt att få just det att låta naturligt... och särskilt att försöka säga det på dalmål.
Hon når sitt klimax då hon mot slutet finner sin son, Jan-Olov, med ett hagelgevär redo att skjuta ihjäl sig. Jan-Olov säger sig vara svag, svagare än sin far som åtminstone hade modet att skjuta sig. Då minsann, då! Majvor klappar till Jan-Olov, och säger att han är minsan inte svag... sedan börjar hon kasta tavlor och porslin omkring sig, medan hon skriker och förbannar sin döde make. Över hans svaghet, och feghet, för att han aldrig talade med henne om sin depression. Hon svär och skriker, stampar sönder allt hon kastat, innan hon lugnar ner sig. Då andas hon ut, nöjd över sitt raseri, och kan lugnt gå hem med sin son.
Jag satt och övade mina repliker för en stund sen, särskilt att försöka få det att låta som dalmål... Där satt jag vid datorn och skrek i dödsångest: "DIN FEEEEGA! YNNKLIGA! MÄNNISKA!" (direkt ur manus), och andra hemskheter. Två våningar under mig stod min lillebror, alldeles likblek, och undrade vem jag skrek så i telefonen åt... Han kom smygade med frågan lite senare, och jag förklarade att det var pjäsen. Han sa att det lät äkta... Jag har lyckats ^^
Puss på dig, Majvor, din lilla krutkärring!
Hon är så söt, världens snällaste gamla dam. Hennes man begick självmord 10 år innan storyn utspelar sig... vilket fick mig att tänka på Mickis... men lilla Majvor skyr ämnet som pesten. Genom hela pjäsen är hon så söt och virrig; blir tårögd över de mest vardagliga ting, dansar polska alldeles ensam på scen, flänger hit och dit muntrandes "servetter" eller "kaffekoppar". Hon är mamma åt alla, bildligt talat... Hennes sätt att prata sen O_o
Replikerna inleds oftast med ett "Men men men men men men men men... Nämen... Näe...!" eller "Ja ja ja ja, jo, jo, jo, så är det"
Känns lite svårt att få just det att låta naturligt... och särskilt att försöka säga det på dalmål.
Hon når sitt klimax då hon mot slutet finner sin son, Jan-Olov, med ett hagelgevär redo att skjuta ihjäl sig. Jan-Olov säger sig vara svag, svagare än sin far som åtminstone hade modet att skjuta sig. Då minsann, då! Majvor klappar till Jan-Olov, och säger att han är minsan inte svag... sedan börjar hon kasta tavlor och porslin omkring sig, medan hon skriker och förbannar sin döde make. Över hans svaghet, och feghet, för att han aldrig talade med henne om sin depression. Hon svär och skriker, stampar sönder allt hon kastat, innan hon lugnar ner sig. Då andas hon ut, nöjd över sitt raseri, och kan lugnt gå hem med sin son.
Jag satt och övade mina repliker för en stund sen, särskilt att försöka få det att låta som dalmål... Där satt jag vid datorn och skrek i dödsångest: "DIN FEEEEGA! YNNKLIGA! MÄNNISKA!" (direkt ur manus), och andra hemskheter. Två våningar under mig stod min lillebror, alldeles likblek, och undrade vem jag skrek så i telefonen åt... Han kom smygade med frågan lite senare, och jag förklarade att det var pjäsen. Han sa att det lät äkta... Jag har lyckats ^^
Puss på dig, Majvor, din lilla krutkärring!
Reaktioner
Trackback
