The hazards of Fries
As most of you may know, I sold my soul not too long ago, to the corporation McDonald's.
Hittills har jag slavat i McDonald's-köket med hamburgare. Ni anar inte vilken kalldusch det är att få reda på sina kommande jobbuppgifter genom tv-reklam! Där sitter man i godan ro, och slöglor på något ointressant, när den ännu ointressantare reklamen sätter igång. Ack och ve, där dyker en McDonald's-reklam upp som glatt annonserar att det serveras tre nya sorters burgare... VA?! Vad? När? Hur? Varför? Varför kunde jag inte fått reda på det tidigare? Man försöker desperat göra en uppskattning över hur mycket saker som ska ligga på de där burgarna, men alla är vi ju medvetna om hur vilseledande reklamfilmer är...
Följande dag står man där i köket och försöker förtvivlat skilja på vad som är Chili McFeast-dressing, vanlig McFeast-dressing och Big Tasty-dressing. Och vad som är Bacon- eller Chiliburgare; de ligger i precis samma kartong, allt beror på åt vilket håll du vänder den.
Som sagt, det är så det har sett ut, tills igår. Jag blev högst förvånad då jag fann mitt namn stå bredvid stationen "PF". Vad tusan är PF undrar jag... Ah, pommes frites, of course. Detta förvånade mig ännu mer: där brukar ingen vara stationerad, det sköter kassaarbetarna själva när de har en minut över. Men visst, under stressiga pass är det mycket lämpligt att någon står där jämt.
Jag sökte reda på arbetsledaren, som genast började visa hur det ska gå till. Först och främst finns det en konstig maskin; en stor behållare för de frysta pommes fritesen, som fördelar dessa jämt i de små korgarna som ska sänkas i fritösen. Man plockar en korg, sänker den i lämplig fritös, och trycker på start. Tre minuters väntan. Nej, förlåt, jag glömde... efter 30 sek. börjar fritösen pipa hjälplöst, och ordet SHAKE blinkar hysteriskt. Då gäller det att skaka om pommes fritesen så de trivs igen. Efter dessa tre minuter börjat fritösen att pipa igen, och ordet PULL har nu börjat blinka. Då lyfter man upp korgen, dunkar handtaget våldsamt ett par gånger för att skaka av överflödig olja, innan man dumpar fritesen under värmelampan. Där skall de saltas, och sedan är det upp till mig att börja packa dem i de olika storlekarna som erbjuds. Detta upprepas X antal gånger under hur-lång-tid-du-nu-råkar-stå-där.
Låter inte så hemskt, eller hur? Det är det inte, men hemskt enformigt måste erkännas.
Inte så krävande, kan tyckas... men upprepar man samma procedur i tre timmar; slungar runt en fritöskorg på två kilo mellan olika platser, så börjar det faktiskt kännas lite i handen.
Ännu mer spännande blir det när den konstiga fördelningsmaskinen plötsligt är tom på pommes. Jag kan aldrig se exakt hur mycket som finns kvar; den är så lämpligt hög, förstår ni, att lilla jag inte alls kan se över kanten. Men då den är lätt genomskinlig kan jag ändå ana när pommesen tryter, och det är dags att jogga från den stekande värmen till den iskalla frysen. Längst in där finns tunga lådor med pommes. Det är bara att grabba tag i en sån och störta hela vägen tillbaka: det är oftast väldigt bråttom.
När du återvänt skall samtliga plastpåsar slitas upp, och tömmas i fördelningsmaskinen, som nöjt börjar spotta ut pommes igen. Situationen är räddad... en halvtimme framöver, om du har tur. Sen kommer språngmarschen igen.
Jag ska säga er att Mellan-Pommes går åt som smör i solsken, eller cheeseburgare under en rush. Även under "lugna" perioder är det lämpligt att 6-8 stycken står färdigpackade, i sällskap med två små och två stora.
Inget går upp mot känslan av nyfriterade, glödheta pommes som regnar ner över fingrarna på en när man packar som bäst.
________________________________________________________________________________
Idag ville arbetsledaren dessutom sända ut mig på ett "special-uppdrag".
- Ta med kvasten och skyffeln, var den enda ordern.
Påbylsad en tjock jacka visade hon mig ut till skjulet jag knappt noterat innan. Det är ett grått sopskjul ute på parkeringen, som tydligen fungerar som rökruta också. Visst fan blir den skitig, det är ju ett sopskjul! Fullt med rökare! I ett dragigt skjul med asfalt som underlag! Men visst sopar jag... Halvfulla juiceburkar som rinner ut över marken, kaffemuggar, diverse småskräp, och en aldrig sinande källa av fimpar. Alla dessa fimpar... Kunde de inte sätta upp en liten behållare för dessa? Kan inte fler rökare lära sig att hålla rätt på fimpen, tills de finner en lämplig plats för den?
Där stod jag, och skrapade bort fastklistrade fimpar och gamla förbrukade snus. Kändes inte så glamoröst, men det har jag aldrig väntat mig att McDonald's skall vara. Men jag kan ändå tycka att rökarna kunde hålla efter sitt eget skräp...
Hittills har jag slavat i McDonald's-köket med hamburgare. Ni anar inte vilken kalldusch det är att få reda på sina kommande jobbuppgifter genom tv-reklam! Där sitter man i godan ro, och slöglor på något ointressant, när den ännu ointressantare reklamen sätter igång. Ack och ve, där dyker en McDonald's-reklam upp som glatt annonserar att det serveras tre nya sorters burgare... VA?! Vad? När? Hur? Varför? Varför kunde jag inte fått reda på det tidigare? Man försöker desperat göra en uppskattning över hur mycket saker som ska ligga på de där burgarna, men alla är vi ju medvetna om hur vilseledande reklamfilmer är...
Följande dag står man där i köket och försöker förtvivlat skilja på vad som är Chili McFeast-dressing, vanlig McFeast-dressing och Big Tasty-dressing. Och vad som är Bacon- eller Chiliburgare; de ligger i precis samma kartong, allt beror på åt vilket håll du vänder den.
Som sagt, det är så det har sett ut, tills igår. Jag blev högst förvånad då jag fann mitt namn stå bredvid stationen "PF". Vad tusan är PF undrar jag... Ah, pommes frites, of course. Detta förvånade mig ännu mer: där brukar ingen vara stationerad, det sköter kassaarbetarna själva när de har en minut över. Men visst, under stressiga pass är det mycket lämpligt att någon står där jämt.
Jag sökte reda på arbetsledaren, som genast började visa hur det ska gå till. Först och främst finns det en konstig maskin; en stor behållare för de frysta pommes fritesen, som fördelar dessa jämt i de små korgarna som ska sänkas i fritösen. Man plockar en korg, sänker den i lämplig fritös, och trycker på start. Tre minuters väntan. Nej, förlåt, jag glömde... efter 30 sek. börjar fritösen pipa hjälplöst, och ordet SHAKE blinkar hysteriskt. Då gäller det att skaka om pommes fritesen så de trivs igen. Efter dessa tre minuter börjat fritösen att pipa igen, och ordet PULL har nu börjat blinka. Då lyfter man upp korgen, dunkar handtaget våldsamt ett par gånger för att skaka av överflödig olja, innan man dumpar fritesen under värmelampan. Där skall de saltas, och sedan är det upp till mig att börja packa dem i de olika storlekarna som erbjuds. Detta upprepas X antal gånger under hur-lång-tid-du-nu-råkar-stå-där.
Låter inte så hemskt, eller hur? Det är det inte, men hemskt enformigt måste erkännas.
Inte så krävande, kan tyckas... men upprepar man samma procedur i tre timmar; slungar runt en fritöskorg på två kilo mellan olika platser, så börjar det faktiskt kännas lite i handen.
Ännu mer spännande blir det när den konstiga fördelningsmaskinen plötsligt är tom på pommes. Jag kan aldrig se exakt hur mycket som finns kvar; den är så lämpligt hög, förstår ni, att lilla jag inte alls kan se över kanten. Men då den är lätt genomskinlig kan jag ändå ana när pommesen tryter, och det är dags att jogga från den stekande värmen till den iskalla frysen. Längst in där finns tunga lådor med pommes. Det är bara att grabba tag i en sån och störta hela vägen tillbaka: det är oftast väldigt bråttom.
När du återvänt skall samtliga plastpåsar slitas upp, och tömmas i fördelningsmaskinen, som nöjt börjar spotta ut pommes igen. Situationen är räddad... en halvtimme framöver, om du har tur. Sen kommer språngmarschen igen.
Jag ska säga er att Mellan-Pommes går åt som smör i solsken, eller cheeseburgare under en rush. Även under "lugna" perioder är det lämpligt att 6-8 stycken står färdigpackade, i sällskap med två små och två stora.
Inget går upp mot känslan av nyfriterade, glödheta pommes som regnar ner över fingrarna på en när man packar som bäst.
________________________________________________________________________________
Idag ville arbetsledaren dessutom sända ut mig på ett "special-uppdrag".
- Ta med kvasten och skyffeln, var den enda ordern.
Påbylsad en tjock jacka visade hon mig ut till skjulet jag knappt noterat innan. Det är ett grått sopskjul ute på parkeringen, som tydligen fungerar som rökruta också. Visst fan blir den skitig, det är ju ett sopskjul! Fullt med rökare! I ett dragigt skjul med asfalt som underlag! Men visst sopar jag... Halvfulla juiceburkar som rinner ut över marken, kaffemuggar, diverse småskräp, och en aldrig sinande källa av fimpar. Alla dessa fimpar... Kunde de inte sätta upp en liten behållare för dessa? Kan inte fler rökare lära sig att hålla rätt på fimpen, tills de finner en lämplig plats för den?
Där stod jag, och skrapade bort fastklistrade fimpar och gamla förbrukade snus. Kändes inte så glamoröst, men det har jag aldrig väntat mig att McDonald's skall vara. Men jag kan ändå tycka att rökarna kunde hålla efter sitt eget skräp...
Reaktioner
Trackback
