Nu är det nog

Jag tänker inte dansa kring ämnet längre. Om jag inte börjar vara helt ärlig mot mig själv kommer det aldrig ske någon förändring. Och jag dansar bara runt det i offentliga sammanhang, när jag egentligen borde tala öppet om det, så öppet som är nödvändigt.

Jag pratar om min vikt. För jag är överviktig, och har varit det länge, och nu är det till besvär.

Först nu har jag verkligen börjat ta tag i det. Inte ett så enormt krafttag som jag skulle kunna, men ett rejält tag ändå. Jag har blundat för det, och inte sett hur snabbt det gick nu den sista tiden. Och det skrämmer mig, att kläder som satt bra för bara 1-2 månader sen nu inte alls passar så bra. Jag som lurade mig själv till att tro att jag börjar gå ner den sista tiden, men tji fick jag. Ja, verkligen, tji fick jag. Hur har det kunnat hända? Ganska enkelt egentligen. Hemskt dåliga vanor. Vanor som sitter i sen tider då jag mådde riktigt dåligt. Nu, när jag mår riktigt bra (förutom vikten) så har de här vanorna följt med och skapat beroenden istället. Oförklarliga sug efter onyttigheter som vägrar stillas. Men nu jävlar har jag slutat lyssna på det. Jag känner inte ens av det så ofta som tidigare, och de senaste veckorna har jag bara fallit för det 2-3 gånger och aldrig så hårt som tidigare.Det är först nu som jag fått den rätta viljan, som genom ett trollslag. Jag har försökt lura mig till att jag ändrat mig, och skapat bättre vanor, men det är en lögn. Först nu gör jag något.

Vad jag väger just nu vet jag inte, och tänker inte väga mig än på ett tag. Skulle gissa på 75-80 kg vilket är skamligt mycket. Jag som aldrig ville passera 75 kg igen. Men jag ska neråt, det har redan börjat, dock långsamt. Och långsamt kan det få gå, bara jag är säker på att det går neråt. 15 kg vill jag bli av med inom det närmsta året, men jag skulle vara glad över 10 också. Neråt, neråt neråt.

Jag tror aldrig att någon skulle håna mig över detta, kanske nån liten anonym, feg fjortis som råkar läsa detta inlägg och har personliga problem. Jag är säker på att ni andra, mina vänner, kommer stötta mig till fullo. Men jag vill INTE höra något: "Men du är så fin som du är". NEJ! Säg det inte! Ni menar väl, men nej. Jag vill inte höra det. Inte för att vara otacksam, och inte för att jag tror att ni ljuger. Jag tycker faktiskt att jag är fin, men inte så fin som jag skulle kunna vara. Former är väldigt snyggt, även på mig, men jag tappar formen till något oformligt. Jag vill vara i form också. Mitt mål är aldrig att bli en tunn speta. Jag vill bli slankare, må bättre.

Jo, jag mår bra nu. Har inga fysiska men, inga särskilt märkbara åtminstone. Jag är så lycklig annars, tro mig. Och jag går inte och äcklas av mig själv helatiden, eller deppar. Nej, jag kommer rätt bra överens med min kropp. Men både jag och den vet att jag kommer vara lyckligare när jag väl lyckas.




Klara, färdiga, gå!

Reaktioner
Postat av: smulan

Hej Kotte!

Jag läser här lite då och då, var länge sedan sist dock. Såg att ingen kommenterat detta inlägg och även om jag inte känner dig så vill jag ändå peppa lite. Det är starkt att erkänna något sånt här för sig själv, ännu starkare att erkänna det offentligt. Håll fast vid dina ideal, tro på dig själv och må så bra och var så fin som du vill vara.



Lycka till!

2009-07-14 @ 19:26:19
Postat av: Kotte

Tack så hjärtligt för stödet! Och roligt att höra att någon annan än kompisar läser här också :)

2009-07-15 @ 11:50:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0