Nz

I promised you pictures! Men det är svårt att sortera bland dem, välja vilka som ska laddas upp... För att inte tala om att det tar tid att ladda upp dem, och internet här på Duncannon är dyyyyrt. Så håll till godo med en liten serie jag gjorde igår kväll ;)

Inspirerad av fluffhögarna i hagen intill:

Hej hopp i lingonskogen!

 

Jag hoppas att ni alla har det bra hemma i Svealandet. Nu när våren kommer, med sin vulkanaska och allt… På tal om den hoppas jag verkligen att det går över snart, för alla parter. Att vulkanen lugnar ner sig, Island kan andas ut och flygtrafiken kan starta igen. Gärna i god tid till jag ska komma hem. Men våren får fortsätta bäst den vill :)

 

Just nu sitter jag på mitt rum i Blenheim. Jag bor på Duncannon, Backpackers och boende för säsongsarbetare. De flesta här är kringresande, som jag, som stannat för att jobba på vingårdarna här i området. Jag kom hit precis i slutet av säsongen, och har bara upplevt en dags arbete… Det var fruktansvärt hårt! Oerhörd stress och press, stekande sol, m.m. Klasarna vi skulle plocka hängde i höfthöjt, vilket innebar att man antingen fick sitta på knä eller böja sig för att nå dem. Man skördade en sträcka på ca. 5 meter vardera – med sekatör klippte man av alla synliga, friska klasar och dumpade i plastlådor. Jag var inte särskilt snabb om man jämförde med de flesta andra, men jag fick höra att jag var duktig för min första dag. Andra kunde jobba två och två, då går det verkligen undan. Dessutom får man betalt för varje sträcka man skördar, ingen timlön, så folk hetsar efter pengar. Och traktorn hetsar en i bakgrunden. Jag hade ingen aning om vad som väntade när jag förväntades börja jobba den dagen, så jag kom helt oförberedd. Inga handskar(valfritt), inget vatten, ingen mat… Jag lyckades klippa mig själv i tummen med sekatören, och satte samma verktyg i låret när en tjej drämde in i mig på sin stressade jakt efter nästa lediga sträcka (tyckte inte om henne då.)

 

Minst en 40 lådor lyckades jag iaf fylla(40 sträckor), innan pressen, vätskebristen, m.m. hann ifatt mig och jag kände mig sjuk och miserabel. Fick sitta och vila den sista stunden, och jobbade inte dagen därpå. Nu verkar säsongen vara över, så det blir nog inget mer jobb här för min del. Jag blir kvar här till måndag-tisdag, sen vete gudarna vart jag ska ta vägen. Söderut är i alla fall planen, men om det blir till ett nytt vandrarhem eller wwoof-gård får tiden utvisa.

 

Internet här på Duncannon är skamligt dyrt. Därför blir det inga bilder just nu, det får det bli en annan gång ^^


Och ooh, kommentera gärna! Tycker det är så tråkigt att skriva utan respons, även om jag kan se på blogg.se’s statistik att folk läser… men hur ska jag veta om folk faktiskt läser eller bara klicka runt?

 

 

 

Hopp och studs

Nu ar jag pa en gard utanfor Blenheim. Sitter vid husets dator och har darfor engelskt tangentbord.
Jag ska bara vara har nagra dagar, sen till nagot vandrarhem i Blenheim for att skaffa skattenummer och soka jobb.

Garden ags av Tony. Han bor har helt sjalv sen hans fru gick bort for nagra ar sen. Han ar jattetrevlig! Men han kan inte erbjuda sa mycket jobb nu nar vintern kommer, darfor stannar jag sa kort.

Ska forsoka ladda upp lite bilder at er lasare nar jag kommer till nasta vandrarhem. lnlaggen ser sa trakiga ut nar det bara ar en massa text... aven om texten nu ar intressant. Det hoppas jag iaf att den ar ;)

Tjipp tjopp!

Tänkte bara uppdatera er kära läsare om vad som hänt de senaste dagarna:

Igår tog jag färjan från Wellington till Picton, på sydön. Jag bor på ett helt underbart vandrarhem som heter Sequoia Lodge. Så mycket för pengarna! 100 MB gratis internet, frukost, chokladpudding med glass varje kväll, en halvtimme i varm bubbelpool, m.m. Och då är det billigare än mitt boende i Wellington. Jag vet inte alls vart jag ska åka härifrån. Jag tror nog det får bli till någon vingård, eller fruktodling, för att tjäna lite pengar. Några veckor med betaljobb skulle vara bra.

I alla fall... Helgen blev bättre än jag vågat hoppas! Gary Hunts skulpterande på lördagen var jätteintressant. Mässan var jätterolig, om än väääldigt nördig (inget fel i det, för det mesta... har skrivit en lång text om detta, kanske lägger upp när den är klar.) På söndagen träffade jag John Howe som signerade den nya kartboken han illustrerat (kartor över Midgård i den första åldern). Han gjorde en skiss, för varje person! I min ritade han en drake, ett drakhuvud för att vara exakt. Helt fantastiskt fint, och personligt, även om drakar och trollkarlar var det enda han skissade ^^

Sen åkte jag tillbaka till mässan igen. Det var ett himla pendlande hela helgen, men absolut värt det. Jag gjorde tre inköp under mässan. En t-shirt, samt två Wolverine-album. Det sistnämnda visade sig bättre än jag trodde, serierna är helt underbara! Och så fantastiskt tecknade... Pricken över i:et blev då Steve Blum signerade albumen. Han gästade mässan, eftersom han gör rösten till Wolverine i den tecknade tv-serien :)

På måndagen såg jag Scott Spencer skulptera digitalt i Weta Cave. Det var helt fantastiskt att se! Jag har aldrig provat på det, och inte skulpterat så mycket vanligt heller även om jag önskar att jag kunde. Det är ett dyrt intresse, och stökigt, kräver mycket :P
Hursomhelst, Scott var helt otrolig. Jag pratade med honom efteråt, och berättade att jag sysslar med konst. Jag sa att jag ska spara ihop till hans båda instruktionsböcker (som förklarar hur man skulpterar i programmet ZBRUSH) och frågade om han kunde signera nåt Wolverine-album istället, eftersom det var det enda jag hade med mig.
Då skrattade han, tog sin senaste bok, signerade den och GAV den till mig! Den är värd 400 kr, och jag fick den gratis! Blir jag en dag mästare på digital skulptering kommer det vara tack vare honom... Jo, för jag hade nog inte haft råd att köpa böckerna, inte när jag har så många andra intressen att investera i också. Nu har jag chansen att börja :) Boken är tung, men det är såå värt att släpa runt den ;)

Sen visade jag honom min senaste eldbild, av Ottar som sprutar eld, i mobilen. Han blev imponerad, och bad att jag skulle mejla honom adressen till mitt galleri på DeviantArt (hemsida http://adnaurian.deviantart.com/gallery/). En av tjejerna som jobbar på Weta Cave ville också ha den, hon trodde sig ha sett min konst innan och kände igen mig (vilket jag betvivade, då jag inte har nån bild på mig själv upplagd där).

Jag mejlade de båda förut, och fick snabbt svar. Tjejen tackade, och sa att hon blandat ihop mig med nån annan precis som jag trodde, men var glad över länken ändå. Scott skrev att han gillade mina bilder, att han också har vänner som sysslar med eld, m.m.

Det lär nog inte leda någonstans, men bara det faktum att två personer från Weta bad att få se mina bilder är ändå stort ^^


Klad Kotte!

Jag är såååå glad att jag valde att stanna längre i Wellington, it all seems worthwhile now! (jag propagerar inte för alltför mycket mixande av engelska och svenska, men just nu använder jag ju engelska helatiden, så det känns mycket mer naturligt :P )

Först och främst valde jag att stanna eftersom Weta Cave har fina gäster, som jag nämnde tidigare. För er oinvigda ska jag berätta att Weta är ett företag som gör rekvisita och specialeffekter till filmer. Senaste var Avatar, men de stod bakom Sagan om Ringen, Narnia, King Kong, m.fl. och har jobbat med Peter Jackson sen han började göra filmer på allvar. Företaget är så stort numera att de inte kan ta emot oss vanliga dödliga, så för att tillfredställa folket öpnade de Weta Cave. Det är inget stort ställe, vilket är synd för de har så vansinnigt mycket att visa upp. Bara ett minimalt museum (ett litet rum med rekvisita från diverse filmer, varav det mesta jag redan sett - inte desto mindre imponerande) en liten butik och ett litet filmrum med en kort film som handlar om Weta.

Nu till helgen får de celebra besök av bl.a John Howe som är Tolkien-illustratör.
Först imorgon är det en författare av en barnbok, det skippar jag nog.
På lördag kommer Gary Hunt som är skulptör, och kommer typ skulptera live tror jag.
Söndag John Howe
Måndag kommer Scott Spencer som är konstnär, och målar digitalt..? Och med airbrush. Värt att se iaf.

Igår tog jag en sväng ut dit för att kolla om de skulle ta inträde för helgens gäster. Men det skulle de inte, däremot var det ett hett tips att komma tidigt. Jag snackade länge med mannen i kassan, om filmer, svärd, bågskytte, m.m. Känns ofattbart att jag faktiskt fått snacka med nån som jobbar på Weta, som varit inblandad i storfilmer. Har så många drömmar, och en av de är att få jobba på Weta en dag... men så mycket annat jag vill satsa på, har inte tid eller lust att lägga ner allt på just den drömmen.

Många andra var där och tittade runt, fast inte så länge. En kiwi(Nya Zeeländare) som numera bor i Australien gick runt med sin man och tittade länge på allt. De ville köpa något, men vad visste de inte riktigt. Statyn av Gollum, i naturlig storlek, kostar typ... 3000 NZ$ tror jag de sa, om inte mer. 30 stycken har de visst.
Men de fastnade tillslut för en galet snygg golvlampa som stod framme. Ser man den i ögonvrån är det inget konstigt med den, men ooooh... Själva stommen består av en gammaldags kulspruta, med en glödlampa i mynningen och röd lampskärm. Den är fastgjord på en rund träbricka, och ser väldigt gammalmodig ut. Vapnet är baserat på de som Weta tillverkade till King Kong, i NZ får man inte importera såna vapen så de tillverkade allt själva. Just den här lampan har inte gjorts i många exemplar, förutom den som stod framme hade de bara en kvar till försäljning, den sista som skulle säljas. Paret ville slå till, och de hade sån tur att killen som formgivit lampan fanns i närheten, så han kom in och signerade den.

MEN! De stackarna fick höra (redan innan de köpte) att det kunde bli problem på flygplatsen i Australien. Weta hade redan fått två av sina lampor förstörda när de skeppats över till Australien till folk som beställt. Trots att vapnet är helt och hållet en prydnadssak utan mekanism (och som aldrig haft det heller) ansåg den Australiensiska regeringen att man kunde "låtsas att det var ett riktigt vapen och hota folk". Förhoppningsvis skulle det gå bättre om de själva förde det in i landet, och kunde förklara på plats vad det var för något - och visa papper på att det inte är annat än prydnad. Jag hoppas verkligen det går vägen... Annars har de kastat sina 900 dollar (5000:- ) i sjön.

Jag önskar sååå att jag hade pengar och möjlighet att köpa grejer där, men det går inte. Dessutom gäller det att välja klokt... De har även en bordslampa, i formen av en revolver.. Mumma!

Jaja, nog pladdrat om det. Mannen i kassan talade också om för mig att en Science Fiction-mässa äger rum här till helgen. Jo jag tackar! Nu känns det verkligen värt att stanna här, vilken helg!

Jag älskar att vara nörd!

En liten hyllning till Cheyenne, som jobbar i Västerås bl.a som producent till gycklargruppen Trix


Arbetsmyran C.O
hon jobbar och står i
Så mycket som skall fixas
innan dagen är förbi

Mycket ska hon bära
har många att rå om
Vännerna vet säkert att
hon alltid hjälper dom

Och trots att det är mycket
och riktigt svårt ibland
Ses myran ändå skratta
och ger en extra hand

Min mage verkar tro att jag åker berg-och-dalbana, eller att jag snart ska upp på scen framför tusentals människor. Så beter den sig i alla fall, den känns som en enda, stor nervös klump. Jag kan inte förstå det, och det känns jobbigt… är det ångest? Ångest för vad?

Jag tycker jättebra om Wellington. Varför vet jag inte riktigt, men det känns skönt att staden är mindre än Auckland, och känns mycket mysigare. Här finns också spår av Sagan om Ringen överallt, och det kan jag inte vara annat än glad för. Det är ju p.g.a filmerna som jag är här idag. Jag ska vidare mot Sydön snart, men jag vill gärna stanna här några dagar till. Helst till påskhelgen, då får Weta Cave besök av fantastiska människor som jobbat med Sagan om Ringen och andra storfilmer. Jag har ju inget schema att passa, så visst kan jag stanna. Men då är problemet pengar….

Jag har fortfarande ganska bra med pengar, särskilt med tanke på hur länge jag varit här. Men jag har ju haft det så bra att kunna bo hos vänner, wwoofa och arbeta för boende, vilket sparar pengar. Att däremot behöva betala för varje natt blir dyrt i längden. Sen ska man betala för mat också, och vill man göra någon aktivitet är det ofta som de kostar.

Att gå är gratis, måla är gratis, vissa museer är gratis, att snacka med folk är gratis… allt detta har jag gjort, men ibland finns det annat man vill göra. Det är svårt att hålla i pengarna, svårt att veta vad man vågar lägga de på och inte.

Sen insåg jag också att jag saknar folk därhemma. Men så farligt är det inte, jag har träffat massa trevliga människor sen jag kom till Wellington – tyvärr har de alla varit på väg någon annanstans, men vi har haft åtminstone lite tid att lära känna varandra. Tipsa varandra om platser, etc.

Jag tycker inte om den här ångesten… Allt jag skrivit om är saker jag tänker på och upplever, men jag kan inte säga att någon av de gör mig särskilt nervös, ändå är min mage upprörd och hotar med att kasta upp det stackars äpple jag lyckades äta en halva av förut.

 

Jag trivs här. Men jag längtar hem. Eller jag längtar snarare till något bekant och tryggt, jag önskar jag var med någon annan som kunde fatta ett beslut åt mig. Men nej, jag är ensam.

Fotat vid besöket till Weta Cave, love it!

Måååla... Eller bara låtsas framför kameran?

Hennes händer blev skitkonstiga, även armen, men jag är ändå rätt nöjd. Skissade helt utan mål vilket är ovanligt för mig, så att nästan lyckas utan förebild känns bra :P

 

---

Under tiden som gått åt att ladda upp bilder och annat har ångesten/magnervositeten nästan helt passerat. Ska ta och vila en stund, sedan ge mig ut på jakt efter prisvärd mat och kanske en tur till muséet.

 

 

Det här är en reseblogg i första hand, men det är fortfarande en blogg som alla andra. Därför vill jag göra ett eget inlägg i debatten som pågår angående "Uppdrag Granskning"s senaste avsnitt. Jag tror att de flesta sett det, eller hört om det - om pojken som våldtog två flickor och "kom undan med det". Han blev rättvist dömd i domstol, men många i hans samhälle bedyrar hans oskuld och smutskastar flickorna.

Jag vill först etablera mina egna åsikter i stort:

• Jag anser att våldtäkt är något av det värsta en kvinna kan råka ut för
• Att någon blir oskyldigt anklagad för våldtäkt tycker jag är en fruktansvärt hemsk sak
• Att bli våldtagen, och inte trodd, är fruktansvärt bortom sans och vett.

Pojken är inte oskyldig. Varför skulle han isåfall i förhör erkänna vad han gjort? Varför? Det finns det ingen vettig förklaring till, annat än att han är just skyldig. Så den första våldtäkten är bevisad bortom allt tvivel, åtminstone i mina ögon.

Varför skriver jag om detta, varför orkar jag ens bry mig? Det vill jag att ni ska veta:
Min första flickvän råkade ut för våldtäkt i hemmet, av sin mammas pojkvän. Några år senare blev hon offer igen, för tre killar - gruppvåldtäkt. Hon begick självmord samma kväll, och det plågar mig ännu att veta att hennes sista kväll var en rutten sådan. Och att dessa tre killar aldrig kommer få sona för det brottet.

Tillbaka till UG-avsnittet.

Man måste ju gratulera pojkens bror och mamma som så effektivt förstört hans liv för all framtid. Jo, för de har ju gått ut med hans namn på alla möjliga tänkbara sidor för att "rentvå" honom. Han är inte anonym, jag vet hans riktiga namn, jag vet namnet på hans familj. Varför kan de inte istället erkänna för sig själva att det som hänt har hänt, och ge honom den hjälp han behöver? Någonting är ju fel hos honom, han behöver stöd för att kunna bli "normal" och inte begå ett liknande brott igen. Stackars pojk, att leva i konstant förnekelse - från andra!

Och flickorna. Jag hoppas att de får många ordentliga ursäkter. Veta att folk sett sanningen, och sedan lever med den i det tysta (jag tror inte att de konstant vill påminnas av vad de blev utsatta för, även om det innebär att de blir betrodda.)

Hur kunde det gå så långt? Det förvånar mig inte. Det är så otroligt lätt att sprida lögner, särskilt på nätet. Man skriver in något, som låter som pålitlig fakta, och majoriteten kommer inte bekymra sig om att göra en dubbelkoll. Alltså saker som hur DNA-bevisning fungerar, vad andra sagt, citat, etc. Jag är inte bättre än någon annan på detta, men jag gör mitt bästa. Försöker hitta mer än ett uttalande för att skaffa mig en annan uppfattning.

Och att ungdomar (och vuxna) kastar ur sig såna vidriga kommentarer på nätet... Jag kan skriva grova saker ibland. Någon kanske tänker på mitt Carola-inlägg, där jag skrev att jag önskar att hon inte fanns. Men jag vill inte se henne död! Jag önskar inte livet ur henne, aldrig, men skulle hon aldrig funnits - hade fenomenet Carola inte existerat hade jag varit glad. Jag önskar att den kända, tyvärr inflytelserika, kvinnan aldrig blivit till den Carola vi ser idag.
Men jag skriver inte att jag hoppas att någon våldtas(som folk skrivit om dessa två flickor), de orden kommer aldrig komma från mig. De kommer aldrig skrivas på nätet, eller någon annanstans, och aldrig om ett ämne jag inte är ordentligt insatt i. Handlar det däremot om Hitler, eller någon annan bevisat ond, sparar jag inte på krutet. Inombords skrattar jag av lycka åt bilden av en död, plågad Hitler. Men jag skrattar inte åt bilden av en död, plågad ung man som våldtagit min flickvän. Jag önskar inte livet ur dem. Jag önskar att de förstår vilket vidrigt brott de begått, och att de tar lärdom av det och ägnar resten av sina liv åt att försöka göra gott. Jag hoppas de ångrar sig. Skulle jag ha chansen att slå de hårt och illa skulle jag inte säga nej, men jag vill inte att de dör. Jag tror inte det är ett straff.

Jag hoppas att alla parter får hjälp. Att flickorna kan leva framgångsrika liv, och känna sig betrodda. Jag hoppas att pojken ångrar sig till den dag han dör, och aldrig gör om något liknande igen.

Jag hoppas att samhället där det skedde kan ta lärdom av detta, och lära sig till nästa gång. Det är väl inte så konstigt om en förälder på skolan tror på pojkens historia... om deras barn kommer hem från skolan och berättar vad de hört: att den första flickan berättar tvetydiga historier, berättar alla rykten de fått höra. Och berättar om pojkens mamma, och hennes kampanj att rentvå honom. Om det är vad de får höra från alla de frågar, då är det väl klart att man bildar den uppfattningen. Men när de får se svart på vitt, att pojken faktiskt erkänt - att DNA-bevisningen var tillräckligt stark för att räcka i domstol, att det finns folk som är villiga att vittna till flickornas fördel. Måtte de ha vett nog att tänka om och kanske be om ursäkt.

Det är väl klart att pojken är beredd att fortsätta ljuga sålänge det finns folk som tror honom. Såklart han kommer förneka det, och såklart kommer han kunna begå något liknande när han inte vill se sanningen.

Sen är jag inte så säker på att det säger så mycket att 4000 personer gick med i FB-grupp som stod för att fria pojken. Det är FB vi snackar om. Folk får en inbjudan, läser igenom gruppbeskrivningen, och klickar på "Gå med". De flesta kommer inte göra mer. De har helt enkelt bara trott det de läst, ställt sig bakom det de tagit för sanning och sen helt glömt bort det. De flesta kommer inte ens lämna en kommentar, de kommer glömma att de ens gått med. Men ändå ett skrämmande stort antal bestod antagligen av folk från skolan och kommunen. Folk som hade en chans att ta reda på hela historien. Folk som var villiga att döma flickorna, och skriva att de önskar livet ur dem.

När jag tänker på en våldtäktsman ser jag vilken vanlig kille som helst. Inget vidrigt äckel som liksom osar snusk. Jag vet att det kan vara vem som helst. Inte att varenda man(eller kvinna) är potentiell förövare, däremot att man inte kan veta utifrån någons yttre vad de är kapabla till.
"Han var ju en sån reko kille. Schysst, snygg, populär... Han skulle aldrig göra något sånt" - så anser många.
Herregud, talar du också om för dina barn att de kan åka bil med främlingar sålänge de är snygga och verkar trevliga?

Nej, nu ska jag ta och göra lite roliga saker istället för att älta detta mer. Avslutningsvis ska jag säga vad som redan sagts:

• Det är lätt att döma. Jag gör det också alltför snabbt ibland. Men lyckligtvis tänka de flesta mer än en gång.
• Jag önskar all lycka åt de båda flickorna, och hoppas innerligt att jag aldrig någonsin behöver gå igenom en våldtäkt. Det räcker gott och väl att uppleva det genom en flickvän.

Jag stannade hos Louise tre nätter, och åkte sen tidigt på onsdagmorgon mot Wellington. Elva timmar med buss var inte så farligt, trots att den inte hade toalett ombord och jag lider av kvinnliga besvär.
Så igårkväll anlände jag till Wellington, Nya Zeelands huvudstad, och har spenderat natten på Downtown Backpackers. Snart ska jag ut på stan och se mig omkring. Det är så många känslor just nu... Dels är jag trött, dels känner jag mig ensam. Men jag är också så lycklig, detta är Sagan om Ringen-filmernas födelsestad. Och det syns redan innan jag kommit ut på stan. Trapphuset på vandrarhemmet är fullt av planscher och reklam, finns massa guidade turer man kan ta till olika inspelningsplatser. Det är lockande, men jag vet inte om det är värt det... Det finns inte så mycket kvar, och vissa platser är säkert avstängda inför inspelningen av Bilbo. Jag ska kika på det, och se om det finns någon prisvärd.

Jaja, har det bra i alla fall. Ska använda upp internettiden och sen ge mig ut och äta något. Lev väl!

Hade lägligt nog på mig en handske när jag hittade den här lilla stackaren på vägen. En Kungsfiskare, en annan sort än de pyttiga vi har hemma.




Den hade precis blivit påkörd, antagligen krockat med vindrutan och brutit nacken. Den var död, men fortfarande varm, när jag plockade upp den. Tog med den tillbaka till huset för att begrava den.

Kära dagbok.

Jag behöver en ny nacke. Min har helt klart checkat ut, och drar envist med sig axlar och rygg i fördärv. Lever på värktabletter och hoppas på förbättring. Detta är min tredje vecka på The Tree House, men på söndag far jag tillbaka till Auckland och Louise ett tag. Är värken kvar då tänker jag besöka läkare, och hoppas att jag inte tvingas betala hutlöst mycket (reseförsäkringen ger väl bara pengar i efterhand, och jag är inte hemma på ett tag).



Bjuder på bilder för att göra inlägget lite finare och gladare:


Favoritdjuret fotat på zoo

Konstverken jag beskrev. Fotografering kanske inte var tillåtet, så jag är stygg som lägger upp bilder här. Men de förtjänar att visas upp, så otroligt fina

(Vill förövrigt tacka för alla fina kommentarer. Ska försöka svara de som ska svaras, det är något jag glömmer bort när jag precis läst dem. Klad Kotte!)

Bäst att ta tråkigt först, så man blir glad sen

Saker som gör mig nedstämd

Misstänkta droppar framför toalettstolen - Mygg - Värkande muskler - Skavsår - Elaka kommentarer - Regn när man inte hunnit ta in kläderna från torklinan - Brännmaneter - Att bli kittlad - Ballonger!! - Bilar utan AC en varm sommardag när man har långt att åka och det är köer - En massa disk när man är hungrig - Spilla färg på nästan färdiga målningar - Tovor - Att inte få veta slutet på en bra historia - Cancer - När spetsen går av på en penna - Slöa knivar - Möglig mat - Dansbandsmusik - Rasister - Krig - Miljöförstöring - Naturkatastrofer - Snyfthistorier - Förintelsen - Skräp under linsen - Att bränna sig på en varm platta eller form - Insekter som bits - Saknad - Rädsla - Mystiska ljud i natten när man är ensam - Döda batterier - Att frysa när man försöka sova - Flisor under naglarna - Hemska lögner - Dåligt självförtroende - Vetskapen om att allt har ett slut


Saker som förgyller vardagen

Fjärilar - Kramar - Tomater röda som kärlek - Choklad - Nya penslar - Vässade pennor - Tomma ark - En bra bok - Resor - Djupa andetag - Mjuka täcken - Lägereld - Eldshower - Ljudet av något som puttrar på spisen - Doften av kanelbullar - Fulladdad mobil/kamera, etc. - Varma tröjor - Glada hundar - Rubiner - Kall öl - Lättnaden efter huvudvärk - Brända mandlar - Långpromenader - Simturer - Skägg - Medeltidsmusik - Fågelsång - Sagan om Ringen - Sommarnätter - Blomsterängar - Välskrivna dikter - Solskenshistorier - Nya lärdomar - Hårpill - Solnedgångar - Roliga brev/sms/mejl - Bebisskratt - Mörk rom - Sovmornar - Tidigare mornar - Varmrökt lax - Kallrökt lax med romsås - Folkmusik - Doften av rök när någon eldar löv om hösten - Välförtjänta brännsår - En ny kajalpenna - Kängor - Djupa skogar - Att få skratta tills man inte får luft och tårar rinner - Barfotadans i daggvått gräs - Visby - Att skratta med hela familjen runt middagsbordet - Göra något vackert - Sjunga - Borsta håret mjukt - Hugga ved - Svenska jordgubbar - Nya Zeeländska avokados - Snögubbar - Åka pulka - Skidåkning - Att få lära någon annan något viktigt - Lyckliga vänner - Födelsedagar - Att se någon öppna en present som man vet att de kommer älska, och att sedan få se de älska den - Mys - Fornlämningar - Livet

Jag tänker bara skriva lite, för att skriva ur mig några av de miljoner tankar som snurrar runt i mitt huvud snabbare än jag hinner uppfatta.

Det springer runt myror i hela bussen. Inte så att de verkar inta den, eller täcka varje yta, men de dyker upp precis överallt. De har antagligen ett bo i bussen, eller nära den, men de är bara små svartmyror och inget att oroa sig över direkt. De har inte stört mig nämnvärt ännu i alla fall.

Om jag sitter sent uppe i allrummet kan jag ibland höra pungråttor dundra omkring på taket. Jag undrar varför, det är ju bara ett plåttak, vad kan finnas av intresse där? De galloperar omkring som tokar, de kanske bara tycker det är roligt? Jag vet inte, har aldrig galloperat runt på ett plåttak... kanske det är något bara pungråttor förstår sig på. De ser förövrigt ut som lemurer när man ser de i ögonvrån. En av de dundrade ner från taket, och sprang över balkongen alldeles utanför glasdörrarna. Har de alltid sett ut som lemurer, eller kanske de vill se ut som lemurer och därför gör det? Eller är det jag som vill att de ska vara lemurer? De har läskiga tassar, med långa vassa klor. Som en järv i miniatyr.

En spindel har byggt nät alldeles innanför bussdörren. Det är bra, då kan den fånga en massa jobbiga insekter. Men hittills verkar den ha gått bet, och jag har inte sett spindeln sen igår. Har den övergett nätet för att bygga nytt? Lustigt att de bara kan sticka, att de inte måste packa ihop nätet och ta det med sig. Att bara lämna det, vet de om att det finns kvar? Att insekter fortfarande kan fastna i det, att de går miste om en måltid och låter de dö förgäves?

Det hänger en drömfångare framför bussen. Den ser ut att ha täckts med spindelnät många gånger. Varför hänger den där? Ska den skydda mig från mardrömmar? Funkar det om den hänger där den gör? Den ser spöklig ut, som något man skulle kunna gör en skräckfilm om: "Drömfångaren", grå och täckt med spindelväv. Det finns nog redan en sådan film, vill minnas att jag sett ett omslag med det som motiv. Drömfångaren var iaf med i bilden, även om det typ handlade om en eskimå, eller någon med eskimå-jacka, sitter fastfrusen mitt på en väg i skogen.

Duvor kuttrar i närheten. Heter det kuttra? De låter iaf, en väldig massa. De tillhör huset, tror jag. De har iaf bon som är avsedda för de inne i skjulet. De är ju sina egna egentligen, och de kan flyga var de vill, men de hör väl hemma här för att de får mat.

Snart ska jag åka härifrån, tillbaka till Auckland. Måste bestämma när, vilket är svårt. Snart måste jag handla mer mat, och jag måste veta hur mycket jag ska köpa. Vill inte köpa för mycket, för jag orkar inte släpa med mig en massa härifrån, då får jag lämna det åt kommande gäster. Då har jag liksom slösat pengar.

Jag har aldrig varit så tyst som jag är nu.. förutom kanske när jag var liten, bebis, och sov en massa. Men det räknas inte. Men nu är jag tyst. Sålänge jag inte pratar, såklart, men det händer inte lika ofta som det gör hemma. Ibland kan det gå en hel dag utan att jag haft en riktig konversation. Jag kanske svarat på någon fråga, hälsat på några stycken, men inte sagt något vettigt, något speciellt. När jag dessutom tänker på vad jag vill säga till någon dyker meningen nästan alltid upp först på svenska, och när jag sen ska formulera den på engelska blir jag osäker. Jag kan orden, men får plötsligt för mig att jag inte kan uttalet, eller kanske böjt det fel. Det är oftast rätt, men jag är osäker, och sluddrar och pratar snabbt så att folk får svårt att förstå mig. Det händer mest när jag pratar med folk som jag "känner". Är det en komplett främling pratar jag lätt och enkelt. Är det dessutom någon som inte är engelskspråkig från början är det ändå lättare. Då vet jag att personen också är osäker, och jag blir mer säker på mig själv och pratar bättre. Så fånigt.

Men annars är jag tyst. Och ibland i tystnaden kommer det så många tankar på en gång att jag inte kan tänka alls. Inte så att det är jobbigt, bara tomt.

Jag pratar med mig själv också. Inte konversationer, utan små fraser. Jag kanske sliter av ett blad från ett träd medan jag passerar det.
"Why would you do that?" frågar jag mig själv högt, som om jag röstar en osynlig vän.
"I dunno, just seemed right..." svarar jag.
"You're weird" konstaterar jag.

Eller så kan jag tänka mig en konversation, dagdrömma att jag pratar med någon, och plötsligt säger jag en av meningarna högt. Varför? Har den större effekt då? Det leder oftast till att jag slutar dagdrömma, och undrar varför jag sa något högt.

Jag kan se... tre myror just nu. Nyss var det minst fem. Jag dödade en nyss också, den kilade över min arm. Det kittlades, jag strök med fingret och plötsligt var där en död myra. Visste inte att den var där. Varför klättrade den på mig? Den måste väl ändå känna att jag är ett levande ting, då är det väl dumt att krypa runt på mig?

Jag har börjat läsa den mest fantastiska bok. Men jag vill nålbinda, och måla, och skriva brev. Hur ska jag hinna allt? Har all tid i världen, men ingen tid alls. Ska jobba minst två timmar också, jobba för mitt boende. Ska hjälpa Louise bror och hans flickvän, de ska resa ett plåttak över sin husbuss. Den är underbar, med träinredning.

Fem myror.

Drömfångaren gungar i vinden.

Varje gång det kliar nånstans på kroppen tänker jag: "Är det en myra?"

Myror, myror, myror överallt.

Fåren har flyttats till en annan hage, förut gick de i hagen som omger bussen. Det betyder att om jag hör något utanför bussen om nätterna är det en vildgris/vildsvin. De knaprar nötter, det kan jag höra. Men jag har inte lyckats se någon, lyser ut med ficklampan ibland men de syns inte. Vore tryggt att se de, för att veta hur de ser ut. Vad det är som för sådant oväsen. Men så skenar fantasin, och jag ser skräckfilmscenario, från en sån där löjlig splatterfilm. Grisen är människoätande, som en zombie. Som de muterade fåren i Black Sheep. Och den kastar sig med isande skrik mot bussen, vanvettet lyser ur ögonen. Grisar äter allt, döda människor slinker lätt ner, även om de nu aldrig skulle döda en människa.

Ena sidan av nacken gör ont, har legat snett. Men det lär ha gått över till kvällen. Varför tillåter kroppen oss att ligga dumt? Eller äta fel? Hästar kan tydligen känna av vad de behöver, i matväg, till viss del iaf. Det fick jag höra på wwoof-gården.

Det kliar på foten. Det är inte myror, det är mygbett.

Jag behöver putsa upp min kniv.

Min säng är så mjuk och skön här, vill inte lämna den. Vore den mer obekväm skulle jag kanske komma upp tidigare? Men då borde jag väl somna tidigare också.

Tusen, tusen, tankar. Vill skriva mer, men det finns ingen tid, bara all tid i världen. Eller tills datorbatteriet dör. Men annat ska göras. Har inte suttit här så länge, har loggat ut från nätet för att spara internettid medan jag skriver och sedan logga in när jag publicerar inlägget.

Borde jag publicera det? Det är ju totalt nonsens. Varför skrev jag det? Varför skulle andra läsa det?

Tror inte någon orkar följa mig genom dessa totala nonsenstankar. Skriv en kommentar då, gör det, ge mig lite bekräftelse. Det är så trevligt att se vad andra tänker, jag är trött på mina egna tankar.

Jag pratar lite kort med mig själv ibland, som jag skrev innan. Men jag har verkligen inget intressant att säga, nästan aldrig något som jag inte redan vet.

Hej hopp.

Skrev en dikt om dagens slit, och blev inspirerad att prova Elsa Beskow-stil



Kotte hon bär ved som få, uppför kullen ska hon gå
Alla vedträn läggs uti, papplådan med handtag i
Först de stora sen de små, tills de upp till bredden nå
Staplas sen i prydligt led, och på höjden läggs de med
Solen skiner i det blå, Kotte jobbar nog för två
Backe upp och backe ner, tills Kotte inte orkar mer

Tror det är den bästa eld jag målat ^^

Bara lite kort vad som hänt sen sist:

Häromdagen bar jag ved uppför en brant backe, i stekande sol och staplade prydligt intill huset. Det kändes så vansinnigt bra, särskilt efteråt. Hade värk i armarna, kände mig smutsig, men som herre på täppan. Jag kände mig stark, vacker, duktig...
Dagen därpå högg jag ved. De har fällt några träd och sågat upp dem, bitarna måste huggas upp innan de blir hårda och sega. Klyvyxan var slö, men tack vare tyngden gick det ändå att klyva en bit efter fem minuters envist bankande. En blåsa hann dyka upp, spricka och fläka upp inna jag ens såg den. Lyckligtvis har det hållt sig rent och inte blivit infekterat.

Igår öppnade en utställning som heter 30 artists | 30 ukuleles. Som namnet antyder är det 30 konstnärer som målat, tolkat och format varsin ukulele. Det var jätteintressant, och de flesta av de var otroligt bra. Bara 2-3 stycken kändes väldigt oinspirierade/slarviga. Några var helt fantastiska, särskilt två tyckte jag om:

• Den första var ganska enkel och stilren, men smart och inspirerande. Som grund en helt vanlig, svart ukulele. Men strängarna var bortplockade, och ersatta av vad som skulle föreställa strängar men som höjts upp över ukulelen. I de klängde små, nakna, vita, anotomiskt korrekta lerfigurer. En hade fallit ner i hålet, några satt på kanten av ukulelen, andra kröp under den.

• Den andra var en omformad ukulele. Den var i grunden vit, men hade fyllts med flera hål som såg ut som uppfläkta sår/skotthål. Halsen och huvudet hade skulpterats till en sårad arm och hand. Den vilade på en liten träkista, som i sin tur låg på en amerikansk flagga och en nya zeeländsk. Intill låg ett svart ukulele-fodral som skulle föreställa en liksäck. På den låg ett identifikationskort som specifierade vart "kroppen" hittats. Från kriget i Afghanistan, namn: Uku Lele, no dogtags found, etc. Den bästa detaljen var ett presentkort på bensin som låg på ena flaggan :P

Idag var det spelning. Louise pappa, bror(med flickvän) plus en till har ett band tillsammans. De spelade på Waterline Café i Kohukohu, och det var många från trakten där. Claire, flickvännen, frågade om jag ville sjunga några låtar i pausen, och när det väl kom till kritan tackade jag slutligen ja. Ännu en gång fick jag sjunga några svenska folkvisor, och än en gång blev det väldigt uppskattat. Kanske ska göra karriär med det här nere? :P

Mamma skickade med mig en liten, vit broderad näsduk med en skvätt av sin parfym på. Doftminnen är de starkaste vi har, jag kan ofta känna en doft och tänka: "Den är sjukt bekant, var kommer den ifrån?" och efter en stund inse att det är en doft jag kände ofta på dagis, eller dylikt. Därför väcker denna lilla näsduk tusen känslor.

Den ligger i min ryggsäck, och börjar jag rota i den, eller plocka fram något som legat intill den, kommer doften fram. Och tårar väller genast upp i ögonen, av saknad. Parfymen använde/använder hon mest bara när hon ska klä upp sig, till fest eller middag. Men jag är plötsligt liten igen, och kramar mamma. Inte en vanlig kram, jag kan känna att kläderna är lite finare än vanligt, ibland lite prassliga. Det är festkväll, vare sig jag är med på festen eller inte så vet jag att det är ett speciellt tillfälle.

Älskar dig mamma. Och pappa. Och bröder. Och mormor. Och vänner

Jag blir vackrare, lyckligare och rikare för varje dag som går.

...annars kan de kvetta. Och gött är det!

Hinner inte skriva så mycket nu, ska strax ut och jobba för mitt boende. Har i uppdrag att rensa bort oönskade växter och ogräs från en sluttning på ena sidan huset. Att rötterna går djupt och att det är brant är ingen hjälp, men det gör det hela lite mer intressant :P

Min femte dag här har nu börjat. Igår var nog den bästa dagen, umgicks med några av gästerna här. Två tyskar, en kille och en tjej, som är kusiner. Plus en engelsman. Vi gick allihop för att se på solnedgången, sen satt vi och snackade länge i allrummet. De åkte iväg utan mig imorse med en äldre engelsman för att turista lite. Jag hade gärna också åkt med, men det var väldigt tidigt och jag tror inte han hade mer plats i bilen. Jag kan ändå roa mig själv ;) De kommer ju dessutom tillbaka senare, då kan man säkert hitta på något


Farligheter i skogen? Nä, det finns det knappt några, men en kniv är ändå bra att ha

Det värsta skadedjuret de har i landet, pungråtta/possum. De importerades från Australien, och spred sig sen som en löpeld och finns nu i miljontals. Man har inte lyckats utrota dem. De äter upp bär och fåglar helt utan stopp, de har inga naturliga fiender här i landet. Men söt var ändå denna, som stirrade nyfiket på mig medan den snyltade vindruvor.

Fick utlopp för min kreativitet också genom denna bild. Föreställer Putte, från gycklargruppen Jauvet. Ska fortsätta måla, det är så underbart rogivande och skönt ^^

Jag chillar ute i skogen, hos Louise föräldrars ställe. De bor i Kohukohu, ungefär, och driver typ ett vandrarhem i anslutning till sitt hus. Jag jobbar för mitt boende, för att slippa betala massa varje natt. Jag bor i en gammal skolbuss :D  Den står en bit ner på deras ägor, under ett plåttak. Den är inredd som ett rum, med säng, soffa, och bord och gardiner för alla fönster. Det är sjukt lågt i tak, men det passar utmärkt för en kortis som jag. Det är nog runt 158 cm i takhöjd, själv är jag 155,5 cm lång (nej, halvcentimetern är inte viktig för mig, men andra verkar tycka det när jag mäter mig.)

Min andra dag här lider mot sitt slut. Har inte sett mig omkring så mycket ännu, börjar med det imorgon tänkte jag (eller idag, hur man nu vill se det.) Tänkte promenera till Kohukohu-byn tror jag, och runt om i skogen.

Det är fantastiskt fint här, och så lugnt. Det är bara nätterna som varit jobbiga hittills :P  Jag är verkligen inte mörkrädd, men jag tycker inte om att höra saker och inte kunna se dem. Massa konstiga ljud hörs från skogen, det är tur att det inte finns några farliga djur här i landet. Men det är ändå äckligt att höra, kan inte hjälpas. Såg min första pungråtta ikväll också, den klättrade ute på balkongen när jag kom ut från matsalen. Den hoppade förskräckt upp i ett träd, och skrämde mig lika mycket med sitt plötsliga hopp. Men den stannade till i närmsta träd och kastade en blick på mig så jag fick en chans att se den.
Jag kan höra fler (eller kanske fåglar) utanför min buss. De i sig skrämmer mig inte, men de plötsliga ljuden får mig att hoppa till. Känner mig urfånig, men kan inte hjälpa det. Vänjer mig säkert snart ^^